Krönika: Luleås säsong 2010/2011, en positiv upplevelse!
Att upprepa ordet succè känns väl lite som en trasig grammofonskiva, men sett till vad alla trodde och truppens utformning så finns det inget annat ord som passar. Säsongen har, trots någon dal vid jul och en tid efter det, varit formidabel. Spelare har klivit fram på ett sätt som ingen trodde. Men det har också varit negativa stunder, på och utanför rinken.
Efter att ha slickat såren och försökt glömma besvikelsen efter semifinalförlusten så tänkte jag mig försöka på en summering av säsongen 2010/2011. Det mesta kommer att handla om Luleå, men någon tanke om övriga Elitserien slinker nog in. Att Jonas Rönnqvist, Thomas Berglund och Roger Åkerström har lyckats är det nog ingen som motsätter sig, laget har spelat bra trots alla olyckskorpar som kraxade. Spelet som Luleå har visat upp den här säsongen har lett fram till en massa framgångar som kröntes med en semifinal. Och även om vi kanske inte spelat så fysiskt så har känslan av gamla,jobbiga och svårbesegrade Luleå vuxit fram under åretssäsong. Vi gjorde visserligen inte så många mål, men samtidigt så var vi toppfyra. Vi var bra i år.punkt.
Luleå inledde säsongen med en försäsong som inte var den mest positiva, både dom egna fansen och media uttryckte kvalserietankar och en sågning av Sportchef Lars "osten" Bergström. När väl säsongen drog igång så tog Luleå en massa segrar och dom gjorde det på ett sätt som fick många experter att hylla laget, dock med förbehållet att Luleå inte skulle orka. Men orka gjorde dom, och dom orkade till och med klara av kriser som till viss del uppkom av skador. Under säsongen har även spelare och ledare visat att dom kan utvecklas, laget har sett till att göra dom nödvändiga förändringarna som behövdes för att nå ännu flera framgångar. Alla mina förhoppningar om att tränartrion skulle lyckas göra Luleå till ett bättre lag har infriats med råge och jag tror på en ännu bättre säsong nästa år. Kraven ökar ju såklart, men samtidigt så har Rönnqvist och kompani ännu mer på fötterna om vad som krävs. Om det sedan räcker till final, ja det är en annan femma.
Luleås nyförvärv har tycker jag i alla fall levererat så mycket och ibland mer än vi kunnat kräva. Det är möjligtvis Sebastian Mejjer som inte gjort dom poäng som jag i alla fall förväntat mig. Dock ska sägas att hans roll varit mycket i boxplay där han gjort ett styvtjobb, tänk på att Luleå är boxplaymästare i år. Men spelare som Sebastian Enterfeldt och Joonas Vihko tycker jag är klockrena värvingar, Vihko kanske kunde gjort någon mer poäng, men för mig är han en supervärvning bara sett till hans arbetskapacitet. Enterfeldt "förutspådde" jag redan innan säsongen att han skulle lyckas och bli en av dom bästa centrar vi haft, och att han är ett fynd är det väl ingen som sätter emot på? Topi Jaakola har under säsongen blivit en av mina favoriter, nedsablad kom han från SSK men Rönnqvist hade sett något som ingen sett. Och Topi har varit den bäste defensiva backen i år, utan konkurens. Två nyförvärv till som levererat trots skador är såklar våra offensivabackar Janne "pappa" Niinimaa och Elias Fälth. Jag hade höga förväntningar på båda och jag har fått dom infriade, hade bara båda fått vara skadefria så tror jag att Luleå hade kunnat vara i en final, men det är ju bara spekulationer.
Bevikelser då? Ja, som sagt målproduktionen har väl inte varit den bästa, men samtidigt förlåter jag det i år då vi trots allt gör i övrigt en helt underbar säsong. Men spelare som Karl Fabricius, Mats Lavander och Sebastian Mejjer får nog enskilt räknas som något av en besvikelse. Kanske hade jag också räknat med lite mer från en spelare som Niklas Olausson, men samtidig får jag nog ställa kraven efter hur mycket skador han haft. Måtte det ordna till sig framöver, för en skadefri Olausson ger en dimension till i spelet.
Mer positivt, som i och för sig uppkommit på grund av negativa skafor, är att vi har fått se lite nya och unga spelare ta klivet in i hetluften. Jag tänker såklart på Konstantin Komarek och Daniel Mannberg, där jag ser det som oundvikligt att Komarek får ett A-lags kontrakt. Daniel Manneberg tycker jag också har mycket potential, kanske behöver han lånas ut till Allsvenskan för att utvecklas mera, men samtidigt så har han varit tillräckligt bra för att kunna vara en fjortonde/femtonde forward. Vi har även fått se andra namn som Oscar Nilsson, Philip Kemi med flera som gör att jag tror att Luleå kan göra sig själv mer självförsörjande. Därför hoppas jag också att Luleå nu inte återigen faller i framgångsfällan och försöker värva massa namn för att bli ännu bättre. Namn har vi haft, och naturligtvis behöver vi stärka åretstrupp för att bli bättre. Men med tanke på att det finns utvecklingsbara spelare bakom hörnet finns det ingen anledning att värva dyrt bara för att. Nu tror jag inte att Luleå har den tanken heller, dom namn som kommit upp verkar vara unga utvecklingsbara spelare och någon finne. Men Komaret måste för mig anses som årets stjärnskott i Luleå, tänk vad han kan göra nästa år med en hel A-lagstränings säsong i kroppen.
Till en början av säsongen så varvade tränartrion på målvaktssysslan, både David Rautio och Anders Nilsson fick chansen att visa vad dom gick för. Jag tycker att båda gjorde det bra, men känslan jag fick var att Anders var något tryggare i sitt spel. Röster höjdes för att göra honom till förstekeeper, men istället så fick Rautio stå fem matcher på raken utan egentlig förklaring. Det visade sig senare att själv upplägget var till många delar förutbestämt. Jonas Rönnqvist och Daniel Henriksson hade en plan för hur Anders Nilsson skulle både bli bättre och orka hela säsongen. Så under dessa matcher dom Rautio stod så fick Nilsson genomgå ett program där detaljer finslipades och han själv hårdkördes, facit blev ju lyckat. Det här visar ju också på Jonas Rönnqvists storhet som ledare.
Tyvärr så har det även förekommit negativa saker under säsongen. Och tyvärr har det handlat om utanför rinken. Jag vet att det kommer att bli upprörda kommentarer och nedsablingar. Men sanningen är tuff. Till stora delar har Lulefans gjort en helt överjävlig(förlåt) säsong, dom har låtit,sjungt och skrikit så att stämningen på CoopArena varit underbar. Men, tyvärr så drar hoten på hemsidan mot Fahlman, ramsan om Hagos och flaskkastningen mot Fahlman ner betyget. Tyvärr drar även Ordförande Jimmy Renlund ner betyget med sin ovilja att ta ansvar för den verksamhet han ändå företräder. Att ständigt säga att han inte kan ta ansvar för varje individ gör mig beklämd. Trots allt så drar dessa händelse även ner föreningen LuleåHockey i smutsen, det ansvaret måste Jimmy med medhjälpare ta. Det går inte att bara blunda och backa undan och skylla på individensansvar. Jag hoppas att jag till nästa säsong bara får uppleva det positiva Lulefans, det Lulefans som gjort mig i stort sett tårögd när om fått en hel hall att sjunga med. Det Lulefans vill jag ha, allt annat kan ni skippa.
Nu är det lite silly season som står för dörren, det spekuleras om namn hit och dit. Den känslan jag har är att vi kommer att ha mer spetskompetens nästa säsong och att vi kommer att utvecklas än mer. För även om vi förlorar Pär Arlbrandt så verkar det som att vi får in mer målskyttar och det verkar även som vi får in ännu en center. För i sanning är att vi faktiskt spelat en hel säsong med bara tre naturliga centrar och det är för lite. Jag ser med förtröstan framemot Elitseriestarten och tackar Luleå för en härlig säsong!
