LuleåBloggen: Mina år som Luleåsupporter
Jag inleder mitt bloggande här på SvenskaFans med ett långt inlägg där jag skriver lite om hur jag har upplevt åren sedan jag började följa Luleå Hockey, hoppas ni orkar läsa.
Som ni alla vet har ju vår populäre, numera föredetta bloggare Michael Ek tackat för sig, tråkigt nog. Hans texter var de i särklass roligaste texterna här på Hockeyzonen. Som Luleåfan satt man allt som oftast med ett leende på läpparna under läsningen. Men ibland måste man prioritera bort en del saker och det är helt enkelt så livet är och alltid kommer att vara.
Det är alltså jag som är Michaels efterträdare, mitt namn är Alexander Johansson och ni har troligtvis läst massvis av matchrapporter jag skrivit, kanske någon krönika också. Det ska bli oerhört kul att prova på detta, förhoppningsvis kanske ni orkar läsa mina inlägg precis som ni gjort med Markus Tervamäki, Fredrik "Tekarn" Forsberg, Jakob "Frukthamster" Porser och nu senast Michael Eks inlägg.
Jag kommer att skriva om allt möjligt som rör sporten ishockey och framförallt mitt kära Luleå Hockey som jag hållt på sen barnsben, dock är jag relativt ung (född 1993) så jag kan ju inte säga att jag varit med allt för länge. De första Luleåmatcherna jag såg som jag har minne utav var på den tiden då tränarkvartetten spelade, Karl Fabricius var talang, Jonas Nordqvist briljerade, Per Savalahti Nagander sköt hårda slagskott, Per Ledin härjade (kommer han någonsin sluta härja?), Tuukka Mäntylä spelade i Luleå och även Janne Sandström såklart. Dessa är de spelare som kommer upp i huvudet först, när jag tänker tillbaka. Minns att jag var riktigt nöjd över att äga ett "specialhockeykort" med Jonas Nordqvist, inte illa.
Så kom ju en lockout säsong också då vi bland annat hade Tomas "Homer" Holmström i laget kryddat med lite andra NHL-spelare, en som stack ut lite extra var ju slovaken Branko Radivojevic med elva poäng på tio matcher. Dock blev det väl bara kvartsfinal även den säsongen om jag inte minns fel.
Under den här tiden hade vi ju också en tjeckoslovakisk invasion så det kallas duga, kung Lubos Bartecko (min favorit på den tiden), Jaroslav Obsut, Pavel Skrbek, Vladimir Machulda, Martin Chabada, Tomas Surovy med mera... Minns dem särskilt med tanke på hur bra de oftast var, flera utav dem var verkligen nyckelspelare som gjorde det otroligt bra, nu för tiden har vi ju en invasion av finnar, som också gör det otroligt bra, otroligt kul att dessa nationaliteter har fått sätta sin prägel på föreningen Luleå Hockey. Utöver dessa tjecker hade vi ju en del yngre killar i laget under dessa år, Linus Omark, Johan Harju, Viktor Lindgren, Emil Lundberg med mera... Och även en del av dem har ju verkligen fått sätta sin prägel på laget, tänker då främst på ÖTC, Övertorneå Connection, vilket radarpar de skulle bli i Luleåtröjan! Innan de hann slå igenom på allvar hade vi några bra säsonger med några riktigt bra spelare som tyvärr gång på gång slutade i utgång i kvartsfinalen.
Kommer såväl ihåg hösten 2008, då det såg så otroligt mörkt ut för Luleå. Man låg tvärsist och ingen trodde på laget, då kallade man in kung Lubos Bartecko och så kom den där vändningen, vändpunkten den säsongen då vi vann mot Frölunda med 8-2, fullständig urladdning. Kommer ihåg när jag stod i kassan på InterSport dagen efter då gubbarna bakom mig hade ett samtal om just denna match och sa bland annat "vilket urladdning av Luleå igår", ja, vilken urladdning.
Det var en riktigt bra säsong då ÖTC-grabbarna slog igenom med dunder och brak, herregud vilka lirare! Tjeckoslovakerna fortsatte spela bra och Mattias Modig var stabil i kassen, men som vanligt så tog det stopp i kvartsfinalen. Första matchen vann vi ju så klart mot Frölunda med 5-1, då ÖTC-grabbarna hade en magisk andraperiod, men sen kom fyra raka torskar och det var färdigt.
Säsongen efter den var en mellansäsong då vi hamnade i ingenmansland, Roger & Rogers (Kyrö & Rönnberg) sista säsong innan Jonas Rönnqvist tog över, mannen som spelade ishockey när jag började hänga med. Vad som har hänt efter att han tog över vet vi ju alla, Luleå har förvandlats till en toppklubb.
Jag hade en allt annat än bra känsla inom mig inför säsongen 2010/2011. Luleå värvade in spelare som Elias Fälth och Sebastian Enterfeldt, vilka var de liksom? Det var några spelare Rönken hade i sitt Almtuna, i Allsvenskan, spelare som inte utmärkt sig allt för mycket ska alltså gå in i Luleås a-lag, det kändes ju sådär, faktiskt. Men ack så fel man kan ha, det visade sig att Rönken var ett geni, han värvade in spelare som man knappt visste vilka de var, och gjorde dem till fullfjädrade Elitseriespelare. Anders Nilsson växte till en jätte i målet och fick även smeknamnet "Grizzly". Rönken införde ett nytt slags spelsystem och chockade hela Sverige, det var bara början på Luleås bäg till toppen.
Slutspelet säsongen 10/11 var något utöver det vanliga, Luleå lottades mot Djurgården och det visade sig bli riktiga hatmatcher, en otroligt tuff matchserie. Luleå tog ledningen med 3-0 och det kändes ju rättså bra, men matcherna var så otroligt täta så man vågade ju inte fira för tidigt, nog för att man hade kunnat göra det men ändå. Djurgården hämtade upp matchserien och plötsligt hade vi en avgörande match i Coop Arena, Djurgården med ett psykologiskt övertag och en supertalang vid namn Mika Zibanejad som gjorde ledningsmålet för Djurgården sent i den sista matchen och semifinalen kändes lååångt borta. Men så kom en kvittering och förlängning väntade, då kliver Robin Jonsson fram och trycker in pucken på pass från den gode Chris Abbott, Luleå var i semifinal och jag har aldrig skrikit så mycket. ROBIN JONSSON SKICKAR LULEÅ TILL SEMIFINAL, det var underbart! Sedan tog äventyret slut i semin mot Skellefteå, men man var så stolt ändå.
Förra säsongen var en missräkning, tidig utgång och inte vad man hade förväntat sig, men det kändes ändå som att vi tog ett steg i rätt riktning, vi vann ju faktiskt grundserien, vi var faktiskt bäst under 55 tuffa omgångar.
Nu är Rönken inne på sin tredje säsongen och det ser bra ut, det ska bli otroligt kul att följa detta Luleå Hockey, ett Luleå Hockey som numera är en toppklubb i mina ögon.
Det är ungefär såhär jag upplevt åren sedan jag började följa Luleå Hockey. Galna norrlänningar, duktiga tjeckoslovaker, ÖTC-magi, duktiga tränare, skrik, gap och så mycket mer.