Starka hockeyminnen #2
Den 18:e mars 2011. Globen är skådeplatsen för den sjätte matchen i kvartfinalsserien mellan Luleå Hockey och Djurgårdens IF. Jag finns där på plats, nedflugen för att se mitt kära Luleå säkra en plats i semifinalen. Så var i alla fall tanken, men det efterföljande händelserna är något som jag sent kommer att glömma.
Jag hade räknat ut det sedan länge, att om Luleå på något sätt skulle få hemmaplansfördel mot ett Stockholmslag i slutspelet så skulle den sjätte matchen spelas precis dagen innan en konsert i huvudstaden som jag planerat in redan för ett halvår sedan. Det behöver väl knappast sägas att jag och en hel del andra Luleåsupportrar blev till oss av lycka när det visade sig att Skellefteå valt Linköping till sina kvartsfinalmotståndare, vilket betydde att vi skulle ställas mot Djurgården.
Men med vad som senare kom att bli en ledning med 3-0 i matcher så fann jag inte mycket hopp till att få chansen att se mitt lag på plats i Globen. Men vad gjorde det? Vi ledde ju med 3-0 i matcher och var på väg mot en semifinal för första gången på tio år. Men man ska aldrig ta ut segern i förskott, och visst kändes det nästan som att det var förutbestämt att jag skulle få bevittna den där bortamatchen på plats, trots allt.
Så kom då den dagen. På plats i Luleåklacken tillsammans med ett rätt stort antal andra Luleåanhängare gjorde vi vårt bästa för att lyfta fram laget. Såhär i efterhand så var väl matchen i sig kanske inte så minnesvärd sett till spelet. Djurgården gjorde både 1-0 och 2-0, och det kändes som att mitt kära Luleå inte hade mycket att sätta emot. Det som istället kommer att finnas kvar är den fantastiska stämningen som Djurgårdspubliken skapade den här kvällen. För även den mest inbitne supporter måste någon gång ibland erkänna sig besegrad. Det trycket som skapades i Globen kan bara beskrivas som magisk, det kändes verkligen som att vi hade hela hallen emot oss, vilket förstås också var fallet.
Vi i Luleåklacken gjorde förstås vårt bästa för att höras så gott det gick, men det slutade såklart i att vi blev utsjungna, ibland även av sittplatspubliken precis bakom oss. Även om man kanske inte var på det bästa humöret med underläge 2-0 i matchen och 10 000 människor som gör narr av våra ramsor (Let’s go Abbotts är en rätt fånig ramsa, jag håller med.) så var det ändå en unik upplevelse som jag i efterhand är mycket glad att ha upplevt.
Men historien är inte slut där, tvärtom. För eftersom att Luleå förlorade den sjätte kvartsfinalen så skulle det ju givetvis spelas en sjunde. Redan dagen därpå. Hur tänkte jag där egentligen? Mitt flyg hem gick inte förrän då matchen redan skulle vara slutspelad. Antagligen var jag så otroligt säker på att det inte skulle bli någon sjunde match, men fortfarande?
Lyckligtvis för mig och mina medresenärer så kom O’learys på Arlanda till vår undsättning. På så vis kunde vi i alla fall följa matchen genom tv-sändningen. Hemma i Luleå skapades otrolig stämning i Coop Arena, och vi följde matchen med största koncentration. När Mika Zibanejad gjorde sitt 3-2 mål så fanns det inte ens en tanke på att det var ett regelrätt mål. Domaren var dum i huvudet, måldomaren var mutad och Djurgårdarna var fuskare, och så vidare… Såhär i efterhand finns det nog ingen som tvivlar på att det var ett regelrätt mål, men just där, och just då så fanns det inte på kartan.
Klockan tycktes gå snabbare och snabbare och när Luleå fick en utvisning med sig så väcktes åtminstone en liten gnutta hopp. Då gör Jonas Rönnqvist det där otroligt modiga men också otroligt viktiga beslutet att plocka ut Anders Nilsson och satsa på spel i 6-4 de sista minuterna som återstod.
Jag kommer mycket väl ihåg vad den allmänna åsikten var där vi satt framför tv’n på O’learys. ”Är han helt dum i huvudet?” ”Det är alldeles för tidigt!” ”Nej, nej, nej!”
När sedan Simon Hjalmarsson sköt in kvitteringen så kan jag lova att det lät ganska annorlunda. ”Fyfan vad smart!” ”Så jävla modigt” ”Jag älskar dig Rönken!”
Förlängningen börjar. Vi hinner se några få minuter innan vi måste iväg för att inte missa planet hem till Luleå. Väl på planet så sitter vi in i det sista med telefoner och uppdaterar resultatet, men till slut tvingas även vi stänga av dem efter tillsägelse av flygplanspersonalen.
Radioskugga. Nervös till tusen. Svårt att sitta still. Men så helt plötsligt är det någon som skriker till längre bak i planet. ”De vann! Luleå vann! Robin Jonsson!” Det känns som att hela planet exploderar i ett enormt jubel. Jag bara njöt under hela hemresan.
Såhär i efterhand hade det förstås varit underbart att få befinna sig i Coop Arena för den matchen. Stämningen som förmedlas genom videoklipp från matchen ger mig gåshud varje gång. Men samtidigt var det jag fick uppleva fantastiskt på sitt sätt, och något som kommer att finnas med mig mycket, mycket länge. Våren 2011 var inget annat än magisk.