LuleåBloggen: Superchockraset
Luleå Hockey har gått igenom Elitserien som en mullvad efter den 6:e november i höstas. De sista 10-15 omgångarna har raset dessutom tilltagit, laget är nuförtiden lika uddlöst som en igelkott utan taggar, och blir ofta ett relativt lätt byte för motståndarna, och framförallt motståndarmålvakterna. De flesta Luleåanhängare börjar efter en overklig höst känna igen sig, vet vad som väntar de sista nio omgångarna, och hoppas på att grundserien ska ta slut så snart som möjligt.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Så kan man beskriva Luleås säsong hittills.
Det stämmer till stor del in på de närmast föregående säsongerna också, då man ofta legat relativt bra till i serien i november-december, för att sen i olika omfattning haverera som lagmaskin efter årsskiftet.
Det är tvärtemot hur man vant sig vid att Luleå Hockey lagt upp sina säsonger i början på 2000-talet, när man istället började ursvagt, för att sedan helt plötsligt nå en hysterisk formtopp de sista 10-15 omgångarna, som gjort att laget räddade sig till slutspel varje år.
I år hade vi ett på förhand mediokert spelarmaterial som tippades i botten på serien, alla möjliga tips mellan plats 8-12 förekom frekvent innan säsongen.
Men vi hade ju också vår nya demontränare i Rönken, som skulle ta Elitserien med storm. Vilket han också gjorde, med besked.
Luleå Hockey lyftes under höstterminen till skyarna i media, Jonas Rönnqvist gick, och går fortfarande på vatten.
Ur ett medieperspektiv var det ett lysande upplägg att starta så bra som man gjorde.
För hade säsongen börjat såsom vi spelat de sista 27 omgångarna hade Rönken ansetts som allt annat än ett geni, och hade fått en oerhörd press på sig.
Frågan är hur vi hade klarat det?
Min bestämda känsla är att vi ändå ska vara glada över att det blev som det blev.
För hittills har Bulan/Rönken inte visat ett dugg av att vara bra på att klara av och vända motgångar.
Om man ska se på hur de agerat i snart 3 månader av dåliga resultat, så kan man väl knappast beskylla dem för att ha gjort någonting alls? Inget man märker utåt i alla fall.
Man accepterar halvdåligt målvaktsspel, man accepterar en lojare inställning hos spelarna på isen, man accepterar att alla inte gör sitt jobb fullt ut längre vare sig i anfalls eller försvarszon, man accepterar att backarna kladdar med pucken i egen zon och inte får iväg några uppspel längre, man accepterar att man duttar med pucken, krånglar till det och går ner i tempo i Powerplay och så vidare, och så vidare.
Framförallt accepterar man att spelarna inte skjuter för att göra mål längre.
Jag vet inte om det beror på nöjdhet, att man tycker sig ha uppnått det man vill med säsongen, eller om det beror på bristande insikt, att man inte ser problemet, eller också är det så att man gör vad man kan men att det inte går att få spelarna att agera så som man vill på grund av bristande förmåga någonstans på vägen.
Detta säger mig också att Roger och Roger fick oförtjänt mycket kritik. Rönken och Bulan har hittills inte visat sig vara ett dugg bättre än deras föregångare, bara på ett annorlunda sätt.
Detta med ojämnheten som laget visar år efter år kan som det verkar snarare vara något som sitter i väggarna i föreningen, eller i COOP Arena?
Nu har vi ändå haft flyt med resultaten i övrigt, till exempel de senaste två omgångarna har Modo och Frölunda förlorat båda, och ligger kvar på sina 60 poäng som 9:a och 10:a i tabellen, och vi ligger på 71 poäng. AIK som ligger på 57 poäng har dessutom en match mindre spelad.
27 poäng kvar att spela om, vi har 11 poäng upp.
Rent logiskt och praktiskt borde det vara en omöjlighet för lag som är lika formsvaga som Luleå att ta in 11 av 27 poäng under slutspurten.
Men det värsta är att jag inte alls känner mig säker.
Förra säsongen avslutade vi med 8 poäng på de sista 9 omgångarna. Vilket skulle innebära att vi med motsvarande resultat i år skulle sluta på 79 poäng.
Min rädsla är att vi har ett betydligt svårare schema i år, och att vår måltorka är så mycket mer monumental den här gången. Det finns liksom inget ljus i tunneln.
Känslan är att vi ska vara nöjda med 5-6 poäng, om vi ser till hur laget spelar just nu. Formen är kraftigt vikande, självförtroendet hos våra spelare verkar vara helt obefintligt, inte ens Arlbrandt kan sätta pucken i halvöppen kasse längre.
Och jag är tveksam till att det räcker till slutspel, men vi får se.
Å andra sidan har vi en enorm tur nu, att vi dels får vila från tisdag till lördag innan Linköpingsmatchen, men också att allt detta elände får ett rejält break i och med LG Hockeygames.
Skulle det vara så att det här laget skulle må bra av att träna tillsammans, och nöta in det grundspel, boxplay och powerplay man en gång hade, kombinerat med att man får upp inställningen och viljan att sätta press på riktigt, att återigen vara etta på pucken, och att man verkligen får en känsla av att vilja göra mål igen, ja, då är ju topp 4 fortfarande inom räckhåll.
Det skulle vara en väldigt oväntad, men väldigt välkommen händelseutveckling.
Från och med i morgon och resten av säsongen kommer jag att se varje poäng vi tar, oavsett motstånd, som en stor och oerhört viktig seger.
Mot slutspelet!
FORZA LULEÅ !!!
