Lagbanner
Det våras för Norrbotten
Rönken har guld i blicken

Det våras för Norrbotten

Luleå Hockey gjorde ifjol sin bästa säsong sedan 1997. Vi tog oss igenom de 55 omgångarna på ett stabilt, förtroendeingivande sätt, som sig bör av regerande "grundseriermästare." Detta följdes upp av ett magiskt slutspel som fick ett minst sagt abrupt slut genom ett brutalt uppvaknande i klass med ett glas iskallt vatten i ansiktet valfri tidig morgon. SAIK, kusinerna från sydlandet, var bättre på alla punkter och snodde bucklan framför våra ögon i vår egen hemmaborg. I det ögonblicket var det f

Av vårens slutspel hade jag tyvärr endast möjlighet att se kvartsfinalen på plats. Jag bor i Göteborg sedan två år tillbaka och trivs klart bra, dock har det aldrig varit en sådan njutningsfull tid som när vi skickade ut vilsna indianer ur slutspelet. Indianer ja, de verkar för evigt dömda att aldrig få vara ifred, att aldrig få vara trygga i sina hem. Columbus och hans rövarband var först ut, Luleå Hockey med fans spann vidare. Vi gjorde Scandivanium till vår arena, Göteborg till vår stad och satte Luleåloggan på försättsbladet i boken om Sveriges bästa, mest hängivna supportrar. Till alla er som var där, det var en ynnest att stå sida vid sida med er och bära fram våra soldater till truimf efter triumf. Bäst var känslan när vi stämde upp för "en klack i hallen, finns bara en klack i hallen." De goa gubbarna mitt emot hade inte mycket att komma med, vilket man i och för sig kan sympatisera med med tanke på lagets underlägsenhet på alla områden. Dessutom säger det ju sig självt, att 150 björnar alltid kommer vråla brallan av 500 vettskrämda indianer. Eller som en vän valde att uttrycka det; " 150 dyngfulla norrlänningar överröstar allt, alltid." Nu ska jag inte ta i så jag spricker när det gäller supporterns delaktighet i framgång på isen, all credd i världen till våra spelare, men visst har vi en viss inverkan och den ska vi vara stolta över. 

Där och då gick det inte att bortse från känslan att fjolårssäsongen var vikt, klippt och skuren och allt vad det heter åt framgångar för Luleå, en känsla som gvetvis förstärktes big time efter att vi besegrat Färjestad, elitseriens (vägrar skriva SHL, ett tag till i alla fall) svar på tyska landslaget i fotboll som alltid på något sätt tar sig till final och antagligen också vinner guld till slut. Jag ska erkänna att jag inte trodde på våra grabbar inför semin, just för att man är uppväxt med FBK som en mer eller mindre självklar finalist varenda förbannade säsong. Linus Klasen bestämde sig för att ändra på en av svensk hockeys grundläggande naturlagar när han skar in i mitten, använde sina gudabenådade handleder och skickade iväg ett dragskott som fick Alex Salak att se ut som en amatör. Luleå spelar final, inte Färjestad. Känn på den!

Finalen behöver vi inte orda mer om, SAIK var bäst och välförtjänta mästare. Kändes inte helt bra att skriva det men ibland får man inte vara mer tjurskallig än att erkänna sådant. Med perspektiv, framförallt då ett historiskt sådant, var säsongen 12/13 en rejäl framgång och ett fint minne.

Så är det då väldigt snart dags för säsongen 13/14. Jag tror att jag talar för alla som sympatiserar med Norrbottens stolthet när jag säger att vi går in i säsongen med en stark tro på ytterligare framgång. Visst har vi tappat en del kvalitet, främst i form av Johan "JG" Gustafsson som stundtals var på en egen nivå i fjol. Även Joonas Vikho kommer att vara saknad såklart. Osten har dock gjort ett respektabelt arbete på värvningsfronten, Daniel Bellissimo har absolut potential att bli den toppmålvakt på heltid som han stundtals var i Timrå, sedan får inte Mr. Stabilitet David Rautio glömmas bort, seriens mest underskattade keeper? Slava Trukhno hoppas jag personligen också mycket på. Omsättning i truppen får man alltid räkna med, det vi också kan räkna med är att Rönken, Bulan och Åkerström kommer att pussla ihop detta på ett utmärkt sätt. Det vi har på tränarbänken känns otroligt tryggt och bra, en i det närmaste unik kombination av enorm kunskapsbank, erfarenhet av spel på elitnivå och bultande klubbhjärtan. 

Backsidan tycker jag ser mycket fin ut. Jag vet inte hur det gick till men att vi fick behålla Johan Fransson var om inte annat en skänk från ovan. Med en skridskoåkning som framkallar avundssjuka deluxe hos valfri bandyspelare kombinerat med förstklassig puckbehandling blir han, precis som vi vant oss vid, ett ständigt hot i offensiven och framförallt powerplay. Tack Osten. Luleå har aldrig varit en så kallad maktfktor i svensk hockey, börjar vi så sakteliga att se en förändring av detta faktum? Seriesegrare för två år sedan, final i fjol och, kvalitetsmässigt, en intakt trupp i år, kontinuitet på ledarsidan och i spelsystem. För mig är detta faktorer som talar för att vi kommer hålla oss i toppen under överskådlig framtid. Åtminstone väljer jag att se det så med mina subjektiva ögon :)

Nu hoppas jag att alla från styrelserummen till läktarplats känner sig redo för en ny säsong där vi tillsammans ska bära fram vårt kära lag mot först och främst slutspel och senare givetvis final. Det går liksom inte att ha något att som målsättning om man ser tillbaka på de senaste säsongerna. Mats Wennerholm skrev i Sportbladets hockeybibel att Luleå är den enda realistiska utmanaren till Skellefteå i år. Wennerholm har skrivit mycket tokigt i sina dagar, här vill jag dock tro att han är rätt på det. 

Pavel Skrbek, är du redo att proppa varenda kotte som inte har framför vår kasse att göra?
Johan Fransson, är du redo att graciöst dansa dig fram genom banan och servera våra målskyttar?
David Rautio, är du redo att axla JG:s mantel och visa herr Bellissimo att bara den högsta nivån duger i Delfinen?
Linus Klasen, är du redo att spinna vidare på samma magi som du bjöd oss på genom slutspelet?

Luleåfans, är vi redo att sjunga hem bucklan?
Vänner, det våras för Norrbotten. 

 

Daniel Svärd2013-09-09 22:25:14
Author

Fler artiklar om Luleå