Luleåbloggen: Fantastisk slutspelshockey!
Frölunda straffade regerande Europamästarna och Luleå är utslagna från CHL.
Repris från förra årets final i Champions Hockey League mellan Luleå och Frölunda, då vann vi trofén som bästa klubblaget i Europa. Nu möttes vi tidigare i CHL och Göteborgslaget skickade ut oss redan i kvarten.
Surt att förlora, givetvis. Men jag är så himla förtjust i att möta göteborgarna i vilka slutspelssammanhang som helst att jag har svårt att vara för besviken. Alltid tuffa, griniga och fysiska matcher mot dem. Och vi delar en historia med Frölunda som sträcker ända tillbaka till guldåret 1996, en långt längre hathistoria än mot grannen Skellefteå. Och faktiskt tycker jag det är mer underhållande att möta Frölunda i ett slutspel, då känslorna är mer framträdande på isen.
Det var knapp fördel Luleå med ett mål mer i målskillnad inför returen i Frölundaborg (klassisk mark för oss som minns SM-finalen 1996), skulle räcka att spela oavgjort för att Luleå skulle ta sig vidare till semi. Frölunda var tvungen att vinna med minst två mål för att slå ut oss. I en målrik match med inte mindre än tio mål var det faktiskt bara EN gång under ordinarie tid Frölunda ledde med fler än ett mål, andra gångerna kvitterade Luleå lika snabbt. Och var inte mindre än tre gånger i semifinal när de pressat resultatet till oavgjort på måltavlan (lite tufft att hänga med när allt avgörs på totala målskillnaden i CHL).
Utvisningarna skulle bli avgörande och det är tufft vinna mot Frölunda som är bland de bästa powerplaylagen i Sverige, inte mindre än tre mål i numerärt överläge. I spel fem mot fem tyckte jag faktiskt att Luleå var snäppet vassare, men otroligt jämnt 60 minuter ut. 10 minuter förlängning och några för svåra straffstycken av våra artister gjorde att Frölunda vann till slut.
Bortsett från upplägget med målskillnad, tycker jag att just straffavgöranden borde SHL ta en titt på CHL och införa i SM-slutspelet. Jag är trött på förlängningar in i absurdum när vi inte får ett avgörande i en slutspelsmatch i bäst av sju. Det är plågsamt för publiken och spelarna.
Nä, låt det avgöras på straffar istället.
Gastkramande och underhållande, inte minst prövas spelarnas mentala styrka till max. Både för honom som lägger straffen och målvakten som ska mota den. Hela ditt lags framtid ligger i ett enda skott – Sånt älskar jag! Och det just både mentala och fysiska kampen på isen som så underhållande med sporten.
###
Trist att Christopher Mastomäki missar JVM, men han är ung och fler chanser kommer att ges. Sett med förtjusning hur han tagit en ordinarie plats i Luleå och haft en unik utveckling i fjärdekedjan. Kan bli en ny Johan Strömwall en dag.