Inga nyförvärv i veckans matcher.
Under den gångna veckan har deadline för spelarköp passerat. Luleå tog inte in någon spelare under fönstrets sista dagar, trots att en ny forward skall ha varit aktuell. Vidare spelades återigen matcher, mot Färjestad respektive Djurgården, när landslagsspelarna återvänt till Luleå.
”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”. Något i stil med detta skall Jesus ha sagt till Petrus inför natten då romarna förde bort den förstnämnda. I alla fall var det så min lågstadielärare en gång återberättade historien. Petrus trodde inte på Jesus utsago, men när tuppen gal insåg han att dessa ord varit sanna. Om någon hade sagt till mig inför Luleås hemmamatch mot Färjestad att jag skulle förneka mitt supporterskap 511 gånger innan slutsignalen ljöd hade jag likt Petrus inte trott på det. När matchen väl var igång fann jag mig själv skrika åt TV´n att jag inte bryr mig om Luleå Hockey.
Matchen spelades på tisdagen, dagen efter det att transferfönstret hade stängt. Jag var besviken över att Luleå inte hade tagit in en forward. Kanske var det därför jag bara kunde se Luleås impotens i anfallszonen. Min upplevelse av matchen var att Luleå skapade lägen, men hade svårt att omvandla dessa till mål. Det medförde att jag slog av matchen med ett par minuter kvar av den andra perioden för att ta känslomässigt avstånd till den förlust som tycktes stunda. Vid den tidpunkten hade Färjestad ledningen med 2-0. Lyckligtvis finns redan en av seriens bästa och mest underhållande offensiva vapen i truppen. Ty när jag efteråt kollade upp slutresultatet såg jag att Linus Klasen hade tagit matchen till förlängning med två mål. Väl i förlängningen kunde Luleå avgöra genom Radek Muzik.
Några dagar efter fönstret stängt hade jag fått lite distans till Luleås, uteblivna, agerande. Jag vet inte varför Luleå inte agerade, men jag litar på att ledningen baserar sina beslut på vad som är bäst för klubben. Som anställd inom Luleå Hockey med någon form av ansvar har man rimligtvis fler aspekter i åtanke än en drömmande supporter som mig. Någonstans hade jag läst rykten om Omark och jag började drömma om konungens återkomst. I det läget hade jag troligtvis blivit besviken oavsett vem eller vad som kommit in, om det inte var min tidigare barndomshjälte. Det problematiseras regelbundet kring ryska nättroll, men varför har inte ”personer som sprider ogrundade rykten om Omark till Luleå” problematiserats i den offentliga debatten? Med lite distans kan jag nöja mig med att vi i alla fall har världens näst bästa hockeyspelare i ”vårat gäng”, Klasen, samt en trupp fylld av spelare som många gånger fått mig att skrika av glädje. Huruvida nuvarande trupp har kapacitet att ta guld återstår att se, men redan nu vågar jag påstå att det i alla fall är en trupp som kommer göra allt för att försöka.
Under torsdagen spelades ytterligare en match mot Färjestad, den här gången på bortaplan. Likt den tidigare matchen visade tavlan 2-2 efter tre spelade perioder. Tyvärr lyckades Färjestad knipa bonuspoängen denna gång. Även fast jag, likt Petrus, åter blivit en trogen anhängare missade jag matchen. Efteråt kan jag ändå glädjas över en poäng, för jag minns ännu tydligt hur bortamatcher mot Färjestad en gång i tiden var säkra nollpoängare.
Lördagens match mot Djurgården blev ett magplask. Det verkade länge bli en klassisk ”toppen möter botten”-match där inget av lagen spelade speciellt bra, men Luleå kunde genom firma Connolly/Hållander göra två snabba mål i slutskedet av den andra perioden. Tvåmålsledning inför den sista perioden borde ha resulterat i tre poäng, men Luleå lyckades sjabbla bort samtliga genom att släppa in tre mål i slutakten. Djurgården vann uppe i Norrbotten med 5-4.
Sammanfattningsvis blev det tre poäng på tre matcher under veckans gång, vilket måste ses som underkänt. Med nio matcher kvar av grundserien får vi hålla tummarna för att Luleå kan sätta både spel och formationer inför slutspelet i takt med att alla spelare börjar vara tillbaka från skador.
