Introduktion av ny skribent
”Varje gryning ekar kampens skri. Varje andetag när raseri. Varje hjärtslag är ett krigsutbrott. Ett liv av smärta äro krigarens lott.”
Debutinsatser är viktiga. Ofta visar de ett smakprov av vad framtiden har att erbjuda. Raderna ovan är tagna från, Haparanda-bandet, Raubtiers låt Det finns bara krig, som inleder debutplattan med samma namn. Texten uppvisar samma tema om elände, motgång och misär som har kommit att bli genomgående i bandets diskografi. Anledningen till att denna text inleds med samma rader är för att dessa lämpar sig utomordentligt för att beskriva livet som supporter till världens bästa hockeylag – hjältarna från Luleå.
Visserligen har jag fått uppleva många medgångar under åren jag följt Luleå Hockey, vilket jag gjort mer noggrant sedan säsongen 05/06. Vem kan glömma Robin Jonssons mål mot Djurgården? Eller Linus Klasens mål som tog Luleå till SM-final? Liknande glädje upplevdes när Omark återvände, alla gånger Bartecko förnyade sitt kontrakt samt alla dragskott, byten och intervjuer med Janne Sandström. Alla dessa exempel har en gemensam faktor. De bar alla på hopp. Hoppet om att en dag få se Luleå vinna SM-guldet. ”Nästa år, då jävlar”, var länge tanken som tröstade då Luleå hade blivit utslagna ännu en gång.
År av bitterhet, besvikelser och nederlag har medfört att jag inte längre tror mig få uppleva att Sveriges bästa lag en dag också ska bli svenska mästare. Det är en tanke jag har förlikat mig med för att minska den besvikelse som för mig har blivit det tydligaste tecknet på att våren är kommen.
Som lulebo för stunden boendes på annan ort har stoltheten över supporterskapet växt sig starkare än någonsin, motgångarna till trots. Tidigare brukade jag alternera mellan att skrika från ståplats eller från sittplatsen i ”Guldbaren”. Numer skriker jag åt TV´n, stundom av glädje och stundom av besvikelse. Ofta i sällskap av kamrater som inte förstår tjusningen med laget från solens stad. Det medför att glädjen av att se likasinnade personer ute på stan stoltsera med mössor och tröjor bärandes på det vackraste av emblem blir än mer påtaglig. Ofta hälsar jag glatt och pekar på min egen mössa. Folk i min närhet brukar fråga mig varför. För mig är det en självklarhet. Jag vet nämligen att personen i fråga har varit med om allt vad besvikelser heter, men går ändå där rakryggad och stolt. Inte för att Luleå har kunnat bevisa för andra att de faktiskt är Sveriges bästa lag, utan för att vi som följt dem på nära håll vet att så är fallet – oaktat tabellposition, eller ens serie.
Sedan ”Bulans” återkomst i båset har Luleå befunnit sig i tabellens toppskikt. Hos somliga har det medfört nytt hopp om bättre tider. Hoppet blev knappast mindre när även Klasen återvände till den förening han en gång bar till en SM-final. För mig förändrar det inte någonting. Luleås uttåg ur slutspelet tycks numer vara lika självklart som att solen går upp eller att räkningarna ska betalas varje månad. Det är dock inte något som hindrar mig från att följa mitt lag. Om något har jag funnit viss charm i att alltid bli besviken, troligtvis till en följd av självbevarelsedrift.
Raubtier följde upp sin inledande vers med refrängen: ”Det finns bara krig, och livet är kamp. På ofärdens stig hörs stövlarnas tramp”. Det finns något nästan poetiskt och vackert över sångaren Hulkoffs rader om ständig motgång och misär, framförda med glimten i ögat. Ja, ni förstår. Lite som livet som supporter till Luleå Hockey..
