Krönika: En ny början för Luleå
Säsongen 2013/2014 är slut och Skellefteå försvarade guldet, för Luleå gäller en omstart med nya tränare och nytt lag.
Luleå höll nyss en live-sändning på sin hemsida där klubben knutit till sig två unga talanger från Skåne, Daniel Zaar och Emil Sylvegård (son till sportchefen i Malmö IF). Jag gillar att Luleå satsar ungt och fräscht. Klubben tappade demontränaren Jonas Rönnqvist och fått en spelarflykt på halsen som följd, det blir nya tränarstabens uppgift att vårda och satsa på 90-talister som Kukan, Bryggman, Oskarsson, Cehlárik och Wallmark
- de kommer att bära laget till höst.
Det är tidigt ännu på sillyn och svårt se vilken karaktär laget kommer att få när fler värvningar väntar. Personligen kan jag tycka att klubben går tillbaka från ett disciplinerat lag under "Rönken" till ett gäng med orakade hockeybusar igen med värvningen av Jonathan Granström. Alla som minns när Brynäs tog guld för två år sedan minns vilken "pain in the ass" Granström var. Nu har vi honom och bland ligans mest utvisade spelare genom tiderna, Per Ledin. Alla vet vi grabbarna har fler nyttiga egenskaper att tillföra laget än att ligga i fejjan på motståndaren, men glöm att Luleå har chans att vinna fair play-ligan igen som under de sista fyra åren.
Skellefteå försvarade alltså guldet och alla ställer sig frågan hur ligan ska rå på deras dominans. L-G Niemi på SR tillhör bland häcklarna som aldrig gillat Jonas Rönnqvist och hur Luleå spelade under honom. Nu har han fått sin vilja fram och demontränaren har lämnat (om Niemi fick bestämma skulle han även slänga ut sportchefen). Niemi vill gärna se Luleå tar efter Skellefteå med en offensiv spelstil och återgår till hur de spelade förr. Jag minns också hur Luleå spelade förr, då var vi som värst 2010 i ett läge där vi var två mål från kvalserien. Vill vi verkligen gå tillbaka till det?
Jag vill inte att vi tar efter Skellefteå, Luleå skulle på sin höjd bli en mycket sämre kopia. Luleå har alltid varit ett arbetarlag med inte så mycket talang (med några undantag som Stefan "Skuggan" Nilsson, Johan Fransson och Linus Omark som bekräftar regeln) och kan inte svara upp mot grannens fin-lir på jämna villkor.
Men det går faktiskt hitta egna sätt att vinna, trots vi är inte kända för att vara särskilt kreativa eller talangfulla. Jag kan ta ett par exempel, Tomas Holmström var Luleås bästa målskytt vid guldet 1996 och Thomas "Bulan" Berglund fick inte över 1000 minuter i utvisningar under karriären för att han var en otroligt bra center. Två spelare som representerar hårt arbete och attityd. Men även två spelare som visste sina begränsningar och fann alternativa vägar att vinna.
Detta måste Luleå förstå, veta sin historia och begränsningar.
Vi har på ett sätt hamnat tillbaka i en situation som för fyra år sedan, en klubb i behov av en nystart. Det är inte mycket som lämnats kvar efter demontränaren Rönnqvist, laget som blev en utmanare har lämnat, samt tränarstaben och för första gången på fyra år redovisar klubben ett minus-resultat efter ha haft störst tillväxt i ligan. Utan "Rönken" har även klubben sämre utgångsläge för fina värvningar. Ni tror väl inte att Linus Klasen hade skrivit på för Luleå om de inte haft demontränaren i båset? Klasen var en otrolig talang i behov av en nytändning i karriären och slog nytt poängrekord i klubbens historia, tack vare Rönnqvist. Det visar vilken betydelse en enskild man haft för Luleå.
Framtiden är oviss för klubben och det återstår se vilken väg Luleå väljer att ta. På ett sätt hjälpte "Rönken" hålla vid liv en klubb som inte klarar en större kris. Som en stor spelarflykt och en ekonomi i gungning. Patienten är vid liv men ännu inte redo att lämna sjukbädden. Det är inte en situation fullt lika illa som 2010, men inte mindre riskfylld för klubbens framtid. Kanske är det dags att låta björnen vila och ta fram ett rött matchställ med stålmannen på att komplettera gula retrostället. Ett symboliskt grepp för en ny anda som ska genomsyra i klubben nästa säsong - vi börjar om på nytt.
LHF/77
