Krönika: Problemen i Luleå
Fem raka förluster och Luleå dalar i tabellen. Vad är problemen i laget?
På försäsongen hade jag inga höga förväntningar på Luleå, vi hade nya tränare och många ungdomar med liten erfarenhet som skulle få ta stort ansvar för laget. Jag trodde de skulle ta sig vägen in till slutspel via play-in, snarare än en enkel-biljett där Luleå placerar sig i toppen av serien. Efter en stark inledning där Luleå ledde serien och Daniel Zaar poängligan för åtminstone en kort period, börjar jag tyvärr få rätt.
Fem raka förluster med uddamålet har gjort att Luleå sjunkit ned till en sjundeplats.
Vad är problemen i laget?
Luleås styrka under CHL och även i början av SHL var ett gifitgt powerplay, nu är Luleå bara snäppet bättre än ligans sämsta powerplaylag Djurgården som inte ens gör mål i vart tioende numeärt överläge. Med en talangfull backställning som Kukan, Näkyvä och Fagerudd borde vi ha backar som sprider skräck från blå linjen. Faktum är att Jan Sandström gjort flest mål bland backarna i laget, det talar för sig självt. Tränarna måste få talangerna att växa!
Problemen ligger även längre fram i laget än på backsidan. Efter att Klasen och Olausson lämnade laget och frågade alla sig vem som ska göra målen i Luleå. Den frågan står än. Vi saknar matchvinnare som kliver fram när laget behöver det som mest. Visst, det har varit många ramträffar och stolpe ut för laget. Men det är fortfarande 8 mål på 163 skott de sista fem matcherna. Det ger 0,05 mål/skott, katastrofalt!
Joakim Fagervall har sagt att de äldre spelarna i laget underpresterar. Och jag håller med, de äldre måste kliva fram och visa styrka när det går motigt för laget. Men problemet ligger i målskyttet och ingen kan väl kräva spelare som Per Ledin och Jonathan Granström som främst bidrar med energi ska göra de flesta målen i Luleå? Bröderna Abbott har sett trötta ut och frågan är hur motiverade de är för sin sista säsong i luleåtröjan. C:et på bröstet kräver ansvar och Chris måste visa styrka när det går tungt för laget.
Bröderna är utagna till Team Canada och deras landsman Stephen Dixon som följer med dem till Deutschland Cup har ännu inte gjort något större avtryck i Luleå. Kanadicken har haft skador men även sett trött och otränad ut, det går att kräva mer av någon som är värvad för att göra poäng. Säsongens första mål för Dixon kom mot Modo i fredags. Det går inte att vifta bort två poäng och -3 efter åtta matcher. Jag tycker Dixons styrkor ligger främst som center och förstår inte varför Fagervall ska envisas att placera honom som ytter med bröderna Abbott, men han är ett ansvar att prestera oavsett sin roll i en kedja.
Imorgon tar Luleå emot ett offensivt Linköping på hemmaplan och finns det något litet glädjeämne i laget är att försvaret hållit klass. Men för att vända trenden krävs ledarskap både från båset och spelarna i laget, att stolpe ut vänds till stolpe in och inte minst få igång ett powerplay där det finns talang att hämta från backarna på blå linjen.
Intressant fakta är att årets Luleå går emot sin tidigare tradition och är ett starkare bortalag än hemmalag. Läktarna ekar tomma i Coop Arena precis som ute i övriga landet där ligans publik-kris fortsätter. Det är en större fråga jag kommer att återvända till, men Luleå behöver ditt stöd just nu. Vi har hittills bara två segrar (!) under hela oktober.
Tack gode gud vi har ett spelavbrott just runt om hörnet i november!
