Krönika: Schira och LHF i rejäl motvind
Schira symboliserar Luleås svaga spel
Luleås försvarsspel har varit oerhört ihåligt under inledningen på säsongen. Laget spelar sig fast i egen zon och gör det väldigt komplicerat för sig själva. Och den som kanske mest symboliserar det svaga och naiva försvarsspelet hittills är den kanadensiska (förväntade) stjärnbacken Craig Schira som inte fått någonting att stämma sedan SHL-säsongen sparkade igång för några veckor sedan. Han värvades för att ta över efter succébacken Kristian Näkywä i PP och förväntningarna var stora på Schira - både från honom själv, Luleåledningen och supportrarna.
I egen zon har Schira spelat som förre Luleåbacken (och numera landslagsspelaren) Johan Fransson gjorde innan han mognade i sitt spel i egen zon. Supportrarna svor på läktarna när Fransson dribblade framför eget mål och spelade med för små marginaler. Samma "nybörjarmissar" ägnar sig Schira åt i match efter match och tränartrjokan verkar för tillfället ha tröttnat på Schiras svaga defensiva spel. Hans lönekuvert lär också vara tjockt efter kanandensarens framgångsrika äventyr i HPK i finska ligan, där han producerade rikligt med poäng och fick betydande speltid.
Schira har som sagt hittills spelat med oerhört små marginaler i egen zon och spelar fast både sig själv och laget i väldigt många situationer. Dessutom har hans närkampsspel varit alldeles för mjukt. Ett försvarsspel som helt enkelt inte räcker till för en back i första backparet, eller i vilket backpar som helst i Luleå Hockey för den delen. Förhoppningsvis ligger en stor del av förklaringen i steget från liten till stor rink. Det resonemanget håller emellertid inte fullt ut då Brendan Mikkelson har genomgått samma omställning, men gjort det med bravur. I Örebromatchen blev Schira bänkad efter att varit inne på och upphov till de två första baklängesmålen och jag förstår att tränartrojkan fått nog - åtminsone för tillfället.
Med det sagt har Craig Schira stundtals visat fina kvaliteter med god blick för spelet och utmärkt skridskoåkning, men hittills har det svaga defensiva spelet skymt sikten för kanadensarens förtjänster i övrigt. Vi hoppas för både Schira själv och laget att han snart får spelet att lossna, för annars tror jag inte att han kommer bli långvarig i Luleå Hockey. Jag tycker inte heller att han hittills har visat de offensiva kvaliteter jag hade förväntat mig av den tänkte förstebacken i PP (inte alls i nivå med Fransson eller Näkywä) och unge Oscarsson verkar redan hamnat före i hierarkin i PP.
Schira får som sagt symbolisera Luleås svaga försvarsspel, men hela laget måste ta sig rejält i kragen. Detta försvarsspel håller helt enkelt inte. Och offensiven håller inte heller måttet för tillfället. De stora stjärnorna underpresterar kollektivt och det är de lite längre ner i hierarkin (t ex Granström & Hedman) som får godkänt av mig. Jag förstår att den annars så balanserade Joakim Fagervall kastade av sig hörlurarna i intervjun med C-more efter matchen i frustration, då laget blivit nollade mot Örebro efter en svag prestation - återigen.
Måttet var rågat!
