Lagbanner
Krönika: Vart är passionen, Luleå?
SAKNAR PASSION Luleås brist på passion är häpnadsväckande. Hatar de inte att förlora?

Krönika: Vart är passionen, Luleå?

Förlusterna radas upp för Luleå och jakten på historiska trippeln kunde inte fått en sämre start.

Vi har ett helt nytt lag och det tar tid att få en god sammanhållning, ja. Våra nya spelare måste finna kemin mellan varandra i spelet och det tar tid, ja. Det tar tid finna sina roller i laget, ja.

Men vad jag saknar främst är glöden och passionen!

Att förlora är en sak, men att ett lag som sägs pusha hårt på varandra under träningarna och hela tiden utmana och kräva att vinna varje situation i jakten på trippeln, ser jag ingen som brinner för laget och verkligen hatat att förlora. Och det börjar bli många förluster laget saknat glöd nu.


Vi ser bekväma lirare som Jacob Micfliker, han verkar vara för ”fin” att göra skitjobbet och åker på en skridsko när laget åkt hem för att försvara boet. Kedjekamraten Sweatt sägs sitta på goda egenskaper som är nyttiga framåt som bakåt, jag har sett ingendera hittills. Lagacé sliter hårt byte efter byte och jag har inga problem att han fått kliva ned en kedja, då han inte var redo för rollen som förstacenter i ett lag i SHL.

Bristen på centrar har vi varit tidigare inne på, men jag skrev redan i maj att laget saknar hjärta. Killarna med karaktär som hellre tar en skena i truten än att anklagas för att göra dåliga byten.


Här ser vi sportchefens misstag under sillyn att värva de skrytiga namnen till Luleå, men släppa karaktärer som Chris Abbott och Ledin. Abbotts dörr är för evigt stängd för ”Osten” efter hur han behandlade förre kaptenen. Men jag bryr mig inte hur djupt ned sportchefen måste krypa på sina bara knän, Per Ledin ska tillbaka. Vi behöver Luleås hjärta och själ!

Det är just kravet på att klubbkulturen måste hedras i Luleå av de nya spelarna. Vi har aldrig varit en klubb fyllt av talang, men vi sliter hårt. Byte efter byte. Vi är ett arbetarlag och vi skäms inte för detta faktum.

Ett annat problem jag har är att Harjus röst inte hörs högst när det gått dåligt för laget. Vi vet vart Jocke Fagervall står hur laget presterat, men Johan Harju är oroväckande tyst. Han ska vara den hårdaste kritikern av sig själv och sina lagkamrater när det blåser snålt. Och inte vara rädd att uttrycka det öppet. Det är vad C:et kräver och förpliktar, om han är en ledare.


Jag har pekat nu på bekväma stjärnor, sportchefens och kaptenens roll hur illa Luleå presterat. Men det är fortfarande Fagervalls uppgift att samla laget under en spelidé och få dem arbeta för den. Vad är spelidén? – Jag har ingen aning. Det skapar förvirring och hur mycket jag än älskar Jockes tornedalska humör och raka rör. Men hur mycket han än ryter, verkar inte laget respektera honom.

Det för tidigt än att ropa på tränarbyte i Luleå. Men jag kan ta Jockes ledarskap och jämföra med hans företrädare, Jonas Rönnqvist. ”Rönken” var hård, men aldrig känd för att höja rösten. Det räckte att han gav en svart blick till spelare han tyckte tog för få skär i ett byte. Och de vågade aldrig göra om det igen. Jag kommer ihåg slutspelet 2011 mot Skellefteå att Anders Forsberg sa att han var skitskraj stå i tränarbåset bredvid Rönkens, sådan pondus utstrålade han.

Det kallar jag en tränare med respekt.  

Mathias Nilsson@MutteNilsson2015-10-06 09:55:00
Author

Fler artiklar om Luleå