Tankar om supportrar till andra lag.
I veckan har det varit spelledigt för hjältarna från norr. Som ni redan vet fylls övriga tretton platser i ligan ut med brögäng från södra Sverige. Ni kanske inte hade koll på att några av dem faktiskt spelat i veckan. Tanken på ett alternativt universum utan Luleå Hockey i SHL medförde vidare funderingar gällande supportrar tillhörandes andra lag samt supporterskap i stort. Nedan redogör undertecknad för vilka tankar som dykt upp under veckans gång.
De goda mot de onda. Rebellerna mot Rymdimperiet. Brödraskapet mot Sauron. I min barndoms glada dagar trodde jag att världen var enkel. Alldeles för många prepubertala timmar spenderades framför TV’n, vilket förenklade min världsbild. I vuxen ålder har jag insett att världen ofta är mer komplex än vad filmduken visar. I princip ingenting är per definition ”godhet”. Allt är relativt och beror på världsåskådning och uppväxtförhållanden. Samtidigt är det svårt att definiera vad begreppet ”ondska” faktiskt inkluderar.
Jag är inte dummare än att jag förstår att jag hade kunnat hålla på ett annat lag än Luleå, om min uppväxt hade skett på annat håll och sett annorlunda ut. Av den anledningen finns det få saker jag vurmar lika mycket för som att samtala med supportrar av andra lag. Missförstå mig rätt, det finns något som värmer i hela själen när jag samtalar med andra Luleå-supportrar. Otaliga timmar har spenderats på läktare och i barer där jag träffat likasinnade som jag direkt betraktat som bästa vänner till en följd av vår gemensamma nämnare – Luleå. Ett måljubel på en sportbar har medfört att ögonen sökt sig till andra upplysta personer som också har haft begåvning nog att hålla på världens bästa lag. Det har många gånger lett till gemenskap och glädje, åtminstone för den matchen och kvällen. Dessa stunder hade kunnat utmynna i minst sjutton egna krönikor, men idag fokuserar jag på möten med supportrar av andra lag.
Kanske är det Luleås rivalitet med Skellefteå. Kanske är det, min nuvarande hemort, Umeås geografiska närhet. Kanske är det Skellefteås framgångar i närtid. Oaktat anledningar finns det få supportrar jag haft sämre utbyte med än Skellefteås. Jag bevittnade själv hur Skellefteå vann SM-guld i Delfinen. Ändå har jag hört historier från ”supportrar” som berättat om hur de var på plats för att se just denna match i Skellefteå. Eller historien om ”Joakim Möller”, SHLs bästa spelare vars beskrivning inte liknade vare sig Joakim Lindström eller Oscar Möller. Nu förstår jag att dessa två exempel troligen är medgångssupportrar som inte är representativa för skaran i stort. Alla dessa beklämmande möten har dock medfört att min bild av gemene SAIKare numer är: enögda personer utan någon som helst självdistans, tyvärr.
Vilket kanske går att utläsa ur tonen är det inte den typen av möten med supportrar tillhörandes andra lag som jag uppskattar. Men jag har också träffat supportrar som befinner sig på andra ändan av spektrumet. Hösten 2016 åkte jag med tre vänner till Leksand för att skåda det lag som i riksmedia hade kallats ”Real Luleå” när spelarna anslöt. Dessa ”stjärnor” lyckades inte göra några mål nere i Dalarna, men kostade på sig att släppa in fyra. Vandringen mot puben efter matchen var jobbig. Pyntade som julgranar gick det inte att ta miste på vilket lag vi höll kärt. Vi förberedde oss för hån och nidramsor när vi tog sikte mot puben. Väl inne på puben var välkomnandet värdigt rockstjärnor på turné. ”Tyckte ni att Luleå var dåliga? Då ska ni veta hur det känns att hålla på Leksand.” var en av många kommentarer. När jag inte ”tävlade” med en ”motståndare” om vem som varit med om flest besvikelser fick jag öl av en annan, och komplimanger för våra ”sjungande” dialekter av en tredje. Vår bilresa från Luleå till Leksand hyllades likt ett stordåd uträttat i krigstid. Efter den resan önskar jag Leksands supportrar all medgång. Visst, jag kan själv kalla det lag Leksand ställer på isen för ”en skara beståendes av kommunfinansierade legoknektar” (=pack, för att använda mig av korrekt idrottsterminologi). Ändå kan jag ha två tankar i huvudet samtidigt. Supporterskapet är äkta, och alla som närvarade på puben var fantastiskt trevliga. På vägen hem kunde jag inte bry mig mindre gällande matchens utgång.
Frölunda är ett lag som jag har riktigt svårt för. Med Roger Rönnberg och Joel Lundqvist som fanbärare är det omöjligt att vinna mina sympatier. Hur lagets supportrar kan känna sympati för ett sådant lag är bortom min fantasi och mitt förstånd. Mina möten med Frölunda-supportrar på sportbarer runtom i landet har gjort mig förbryllad. Hur kan människor som verkar så normalfuntade hålla på detta lag? I stort sett alla mina möten med Frölunda-supportrar har varit trevliga. Ofta inleds samtalen med pikar gällande den andres lag, för att senare leda till minst lika mycket pikande av det egna. Denna typ av konversationer fyllda av självdistans och humor är nog en av de största orsakerna till att jag brinner för Luleå Hockey, trots att många människor i min närhet menar att det inte är åldersadekvat att investera känslor i sport vid arbetsför ålder. Utbytet med andra människor som känner lika mycket passion för samma lag eller ett annat lag blir lätt en gemensam nämnare som för oss samman. Historierna ovan avhandlar några få lag, men liknande historier kan berättas om supportrar till många av lagen i SHL samt även lag som exempelvis Modo och ”Löven” i hockeyallsvenskan.
Sammanfattningsvis kanske jag har kommit lite närmare min egen definition av vad som är godhet respektive ondska genom att fundera i dessa banor samt skriva den här texten. Godhet kan och bör nog definieras på följande sätt: ”att hålla på Sveriges i särklass bästa lag - Luleå Hockey”. Ondska är för mig enögt supporterskap och avsaknad av självdistans. Med andra ord ”att hålla på Skellefteå AIK”.
