”Till och med polisen hatade ju Micke Renberg”
Känslor är en stor del av idrott. Till och med oviktiga tisdagsmatcher i januari har ibland blivit livsviktiga efter att spelare som Jämtin har provocerat en hel ishall. För mig är känslor den kanske viktigaste komponenten i idrottens värld. Under en kväll med ishockey kan jag uppleva fler känslor än vardagen kan erbjuda på en hel månad. Tidigare i livet kunde även övergångar väcka känslor hos mig. Spelare som lämnade Luleå för andra lag inom rikets gränser var knappt vatten värda.
I maj 2007 fick vi besök på skolan av en polis. Troligen var det en möjlighet att visa upp sig för att vi ungdomar skulle få en positiv bild av poliser. Inför oss 12- och 13-åringar problematiserade denne polis hur Luleås supportrar hade bemött nyheten att Micke Renberg skrivit på för rivalen Skellefteå. ”Är det verkligen okej att man hotar en människa för att han byter hockeylag?” frågade polismannen oss ledande. Efter någon hade svaret med ett nekande ”det är inte okej” fortsätta han, då något uppjagad: ”Samtidigt kan man fråga sig om Renberg verkligen ska säga att han älskar Luleå Hockey om han nästa dag skriver på för Skellefteå”. Polisen hade inlett sin harang i egenskap av att vara just polis och en man av ordning, men hans supporterskap tog över när han pratade om den aktuella händelsen. När denne polis lämnade vår klass upplevde jag att min avsky mot Renberg var befogad, till och med polisen hatade ju Micke Renberg.
Idag har jag en annan förståelse för att människor vill göra nya saker i sina liv. Den enda övergång som stör mig idag är Simon Hjalmarssons. Inte för att han lämnade Luleå Hockey, men för att han talade vitt och brett i media om vilken tråkig stad Luleå var. Jag tycker inte nödvändigtvis att han hade helt fel i sak, men det var inte denne sörlännings sak att säga. Gudarna ska veta att jag har vänner med tråkiga pojk-/flickvänner vars trista närvaro jag ibland får genomlida. Till skillnad från nämnde karl vet jag att det inte är min sak att tala vitt och brett om. Då vill jag ändå hävda att jag är expert på ämnet ”tråkigt”. Jag var nämligen målare i mitt tidigare liv innan studierna. Det innebar att jag regelbundet kikade på färg som torkade i väntan på att kunna fortsätta med nästa behandling. I folkmun har det blivit definitionen av tråkighet. Ändå uttalar jag mig inte om sådana ämnen när det inte är min sak att göra. Kanske anser någon att det är sjukligt att jag bryr mig om Hjalmarssons uttalanden flera år senare, men det medförde att matcher mot världens tråkigaste förening (Linköping) faktiskt blev intressanta under en tid. Ilska och irritation förhöjde med andra ord min upplevelse av matcherna.
Vidare är det nog på grund av spelare som Fabricius, Ledin och Fransson som Janne Sandström blev en stor favorit hos mig och många andra. När andra spelare med lokal förankring var på landslagsnivå bar det vidare till nya klubbar. Janne var i princip den enda som stannade innan dess att Luleå blev en kraft att räkna med. På den tiden när jag nästan trodde att Luleå hette ”8. Luleå”, till en följd av sida 358 på text-tv, var Janne alltid en del av laget. Idag är Luleå regelbundet i toppen, vilket medför att det är lättare att stanna. Glädjen av att se Janne och liknande kultspelare var och är ytterligare en faktor som kan göra omgång 32 till en känslosam upplevelse.
Idag vurmar jag i regel för spelare i motståndarlagen som en gång har representerat Luleå. Exempelvis Kovacs lämnade under speciella omständigheter, men jag kommer hellre ihåg hur han avgjorde en bortamatch i Skellefteå när jag satt på läktaren omringad av Skellefteå-supportrar som han tystade. King! Kontroversiellt kan jag nämna att jag hade svårt för Chris Abbott när han spelade i Luleå. Han spelade tycktes ofta jaga huvuden trots att han samtidigt, med rätta, gnällde över att andra lag respektlöst siktade in sig på brorsans huvud. När han senare vann SM-guld med HV71 blev jag dock mycket glad. Karln gav allt för Luleå i många år, och en sådan sak kan jag i efterhand uppskatta och därmed önska all medgång i den fortsatta karriären. King!
Renbergs övergång väckte en gång i tiden starka känslor hos mig, andra supportrar och även delar av stadens poliskår. Svikarstämpeln försvann när jag med tiden insåg att hans val inte var ett långfinger mot supportrarna, utan snarare mot ledningen som han tyckte sig ha blivit illa behandlad av. Många är vi nog som kan önska oss möjligheten att göra detsamma mot en tidigare chef och arbetsgivare. Hjältestatusen återfick Renberg den dagen han i en intervju blev tillfrågad huruvida han håller Luleå eller Skellefteå varmast om hjärtat. Frågan ställdes av Skellefteås mest ökände supporter vars ”journalistiska gärning” är mer enögd och partisk än mina supporterkrönikor om hjältarna från norr – Fahlman. Svaret? Likt vår käre polisman och vän av ordning själv hade svarat: Luleå.
