När klubben omotiverat släckte en stjärna – Oscar Sundh
En krönika om stolthet och dumhet i en tragisk kombination.
Det var längesen jag var så frustrerad över ett beslut som när det blev klart att Oscar Sundh inte skulle få något nytt kontraktförslag av HV71. Själv har jag uppskattat Oscar mer som människan utanför planen och kanske inte lika mycket som spelare, men de mest självklaraste tecken kunde vem som helst utläsa: Oscar älskade HV71 och han bar klubbmärket på bröstet med stolthet.
En stolthet som var ömsesidig hos Oscars fans som alltid var oerhört tacksamma över att ha honom i laget. Fans som var fantastiskt glada för både hans och sin egen skull, när de såg honom växa sig in i den roll han till slut skulle nå. Oscar förvaltade inte bara sitt A på bästa sätt. Han var en blivande kapten i HV71.
Jag jämför gärna Oscar med två spelare och människor som haft mest inflytande på mig både som privatperson och under åren som styrelsemedlem, framförallt som ordförande i NBS - Johan Hult och Stefan Liv. Personer som inte enbart vart idoler för fans utan som även fått människor som egentligen inte gillar hockey, att tycka sporten är okej för att de dessa personer istället blivit deras förebilder. Johan, Stefan och Oscar har alltid lyssnat och respekterat, även när supportrarna vart som mest kritiska.
Och precis som Johan och Stefan, ställde Oscar alltid upp för sina fans oavsett vad det handlade om.
Jag kommer aldrig glömma den kväll då Oscar dök upp på en av träningarna till förenigens egna hockeylag Team NBS. Jag hade mailat och frågat om han kunde komma förbi, utan någon som helst förväntan till varken svar eller uppfyllelse av önskan som var en överraskning.
Nog dök han allt upp. I full mundering anslöt han sig till truppen utan att dra till sig någon vidare uppmärksamhet de första minuterarna för att sedan få killarna att fullständigt tappa hakan. Nämnvärt är att träningen låg på den icke allt för upphetsande tiden 21.00-21.50 en måndagskväll. Killarna pratar om det än idag, att de lirat med Oscar Sundh.
En liten krabat, endast fem år gammal, har haft Oscar som idol sen den tragiska olyckan för snart ett år sen. En krabat som inte sett så mycket av Oscar som spelare tidigare, men som istället sett människan Oscar - en kämpe och hjälte som aldrig gav upp. En hjälte som mirakulöst tog sig tillbaka.
Att Oscar skulle vart en av de mest mentalt starka spelarna i truppen säsong 13/14, är inget snack om. Och även under den tuffaste tiden, under återhämtandet fanns ömsesidig uppskattning av det stöd som massivt uppdagades från Oscars fans.
Trots att han var fånge i ett mörker utan ljud och ljus, tog han sig tid att tacka för allt stöd bara några dagar efter olyckan.
För några veckor sen satt jag i en bil tillsammans med den lilla krabaten som drog till sig även övriga resenärers uppmärksamhet genom att nynna på Cruts klassiska ”Hååvee”. Han frågade ifall jag trodde att Luleå också hade sånger om sitt lag. Svaret blev självklart: -Att Luleå också har sånger om laget, men att de nog inte lika bra som HV:s.
Under samma sekunder brister mitt hjärta. Att se denna lilla krabat sakna sina starkaste minnen med Oscar, gör inget annat än ont. En krabat som under en period till och med bytte lag och började hålla på Luleå och grät över förlusten över att sin största idol lämnat laget. En krabat som är övertygad, precis som många andra att Oscar kommer tillbaka, vilket jag dessvärre själv tviivlar på (måtte ödet dock visa annat). En krabat vars hjärta slitits itu över undran om varför Oscar inte fick stanna i sitt HV71.
Oscar ställde också upp då vi riggade en överraskning till krabaten som innebar att han efter en hockeymatch skulle få träffa sin idol och få en autograf på sin matchtröja. Att Oscar nämnde krabaten vid namn är något han fortfarande funderar på och ibland kommer frågan tillbaka: -Hur kunde Oscar veta vad jag heter? Ett häftigt minne som etsat sig fast och som alltid kommer att följa med honom genom livet.
Oscars största fan är en av mina bästa vänner. En vän vars frustation och förtvivlan för alltid kommer att klinga ut tillsammans med Håkan Hellströms "Känn ingen sorg...". Jag vet precis hur hon känner och vad hon går igenom. Min egen idol fick heller inget fortsatt förtroende i HV71 och hans resa (Ulricehamn, HV71, Västerås, Leksand, Västerås, Luleå, Malmö), har vart tuff nog att avlastas av fler än mitt eget fortfarande lika förkrossade hockeyhjärta. Precis som jag följt min idols resa, kommer min vän följa Oscars, oavsett vilken klubb han kommer att spela för. Och trots att sanningen om att ett fira ett nytt SM-guld tillsammans i nuläget är onårbar, sitter hennes hjärta nu fastklistrad vid gamla minnen, minnen som väntar på att få bli verklighet igen. Precis som hon funnits där för Oscar, kommer jag finnas där för henne. Sida vid sida, överallt och ingenstans.
Det är spelare och människor som Oscar som får nya som gamla fans till laget och sporten att vilja komma tillbaka till Kinnarps Area. Det är spelare som Oscar som gör att fans vill köpa en matchtröja och trycka sin idols namn och nummer på ryggen. Det är människan Oscar som inspirerar andra till att fortsätta att kriga och aldrig ge upp.
Jag kan inte annat än tycka att det är fullständigt idiotiskt att Oscar inte bara fått lämna HV71 utan även Jönköping, en stad han älskade och som älskade honom tillbaka på samma villkor. Att någon snurrat in sig på nåt meningslöst som skulle vara viktigare än Oscars betydelse för laget, klubben och staden, är för mig helt oförståligt.
Varför Oscar inte fick något kontraktförslag finns det inget uttalat svar på. Att mellan fyra till fem möten skulle ägt rum, är bara skitsnack. Att det skulle handlat om pengar är omöjligt då man aldrig ens kommit till att diskutera en förlängning. HV visste inte ifall de ville behålla honom och det var först när Oscar bestämt sig för att lämna, som HV helt plötsligt ville ha honom kvar.
Jag förstår om man var osäker på vad Oscar kunde prestera efter skadan, vart han låg utvecklingsmässigt etc. Men det var också efter skadan, man utsåg Oscar till lagkapten då Davidsson var borta. Om varslandet handlade om ifall Oscar passade in i HV:s spelplan och spelidé eller inte, är resonemanget till att släppa honom dummare än vad jag någonsin kunde ana. Och om beslutet inte låg i ledningens händer utan i styrelsens, är jag bortom denna värld genombesviken.
Ikväll står jag upp när Oscar entrar isen och hoppas på en show som HV sällan skådat. Är det någon gång Oscar varit värd en hattrick, är det just ikväll.
Ja, jag är bitter och kommer fortsätta vara det så länge obesvarade frågor inte får några svar. Och tills dess kommer jag undra hur man tänkte i HV71 den dag då klubben omotiverat beslutade att släcka en av lagets genom tidernas största stjärnor.
