Olympiska Ishockeyhistorien: Från Sapporo till Lillehammer
Canada avstod från internationellt spel mellan 1969 och 1977 med undantag för matcher mellan Sovjetunionen och NHL/WHA och Canada Cup som startades 1976.
Canada lämnade den internationella ishockeyn efter 1969 och det dröjer två OS- och sju VM-turneringar innan de gör en efterlängtad comeback. Visserligen spelade NHL och WHA varsin serie om åtta matcher mot Sovjetunionen och Canada Cup blev till 1976, dessutom gjorde ryska lag flera turnéer i Nordmerika där de mötte lag från NHL. Enligt puritanerna i IOK och IIHF var det bara uppvisningsmatcher utan egentligt värde men när Gunther Sabetzki blev ny ordförande i IIHF så förhandlade han snabbt fram så att NHL-proffsen blev välkomna till VM från och med 1976 och Canada gjorde comeback i VM-sammanhang 1977, i OS gjorde Canada comeback 1980 men det skulle dröja ett tag till innan proffs fick vara med i OS.
Vinter-OS i Sapporo 1972
Canada bojkottade OS pga dess amatörregler och av de fjorton länder som var kvalificerade så kom varken Frankrike, Rumänien eller Östtyskland till spel av ekonomiska skäl. Av de elva deltagande länderna så fick Sovjetunionen en gratisplats i medaljspelet medan de andra lagen spelade en kvalificeringsmatch. Finland, Polen, Sverige, Tjeckoslovakien och USA gick till spel om medaljerna medan Japan, Jugoslavien, Norge, Schweiz och Västtyskland fick spela om placeringarna 7 till 11.
USA som 1971 blivit sist i VM:s A grupp och blivit degraderat till B-VM tog sig alltså till spel om medaljerna och där skulle laget fortsätta att överraska. Sovjetunionen tappade överraskande en poäng till Sverige som lett av den kanadensiske coachen Billy Harris lyckades spela 3-3 men Sovjet vann de övriga matcherna och sitt tredje raka OS-guld. Sverige förlorade de två avslutande matcherna och blev fyra i turneringen där ett mycket ungt USA tog hem silvret och Tjeckoslovakien bronsmedaljerna.
Sovjets resultat i turneringen: vinst över Finland med 9-3, oavgjort mot Sverige 3-3, vinst över USA med 5-2, vinst över Polen med 9-3 och vinst över Tjeckoslovakien med 5-2. Sveriges resultat i turneringen: 8-1 mot Jugoslavien, 5-1 mot USA, 3-3 mot Sovjet, 5-3 mot Polen, 1-2 mot Tjeckoslovakien och 3-4 mot Finland som därmed såg till att Sverige missade silvermedaljen.
Bland tjeckerna så tog sig Richard Farda, Ivan Hlinka, Vaclav Nedomansky och Rudolf Tajcnar till NHL/WHA via avhopp eller avtal mellan Tjeckoslovakien och NHL. I USA återfanns den blott sjuttonårige Mark Howe som skulle ställa till med storsensation när han och hans bror Marty skrev på för Houston Aeros i WHA tillsammans med sin far Gordie Howe inför säsongen 1973-74. Mark Howe blev invald i HHoF 2011, andra spelare i USA som tog sig till NHL eller WHA är: Mike Curran, Wally Olds, Tom Mellor, Frank Sanders, Jim McElmury, Dick McGlynn, Robbie Ftorek, Kevin Ahearn, Henry Boucha, Craig Sarner, Tim Sheehy, Keith Christiansen och Bruce McIntosh. Robbie Ftorek blev en storstjärna i WHA men de andra var mer utfyllnadsspelare och två av dem kom faktisk att spela i Sverige när de inte längre platsade i NHL eller WHA.
Av de svenska OS-spelarna så prövade Christer och Thommy Abrahamsson, Thommie Bergman, Inge Hammarström, Leif ”Honken” Holmqvist, Mats Lindh, Tord Lundström och Lars-Erik Sjöberg på spel på andra sidan Atlanten, några var mer framgångsrika än de övriga. Från Finlands lag tog sig Veli-Pekka Ketola, Heikki Riihiranta och Juhani Tamminen till NHL/WHA. När lagexpansionen i NHL och WHA kom igång ordentligt i USA/Canada under 1970-talet så behövdes det massor av spelare och först vände sig lagen söderut och tog in amerikaner och sedan började man titta på spelare från framförallt Sverige och Finland vilket syns i listan av NHL/WHA spelare som deltog i OS i Sapporo och de kommande olympiska spelen.
Vinter-OS i Innsbruck 1976
Ett intressant år minst sagt eftersom under 1976 spelades det tre olika mästerskap som fick tre olika segrare, Sovjet vann OS, Tjeckoslovakien vann VM, Canada vann Canada Cup. Det första mästerskapet för året var OS där förutom Canada även Sverige protesterade mot de rådande amatörreglerna och avstod, dessutom lät både Norge och Östtyskland som bägge var kvalificerade bli att deltaga.
Tolv lag kom alltså till spel och efter en kvalomgång tog sig Finland, Polen, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Västtyskland och USA till spel om medaljerna medan Bulgarien, Japan, Jugoslavien, Rumänien, Schweiz och Österrike fick spela om platserna 7 till 12. Som väntat så blev turneringen en uppgörelse mellan Sovjet och Tjeckoslovakien där Sovjet var starkast. Tjeckerna drabbades dessutom av influensa under turneringen och i matchen mot Polen kom de till spel med bara 12 man, efter den matchen fastnade tjeckernas lagkapten Frantisek Pospisil i ett dopingtest, han hade fått medicin mot influensan som innehöll kodein utskriven av det tjeckiska lagets läkare. Hade alla lagets spelare i matchen testats hade säkert alla fastnat. Till skillnad från 1972 då flera spelare från olika länder blev avstängda i både OS och VM efter doping (pga nässpray mm) så förlorade Tjeckoslovakien bara segern mot Polen och den tjeckiske läkaren blev avstängd men ingen spelare straffades.
Sovjetunionen vann samtliga sina matcher: Österrike 16-3, USA 6-2, Polen 16-1, Västtyskland 7-3, Finland 7-2 och Tjeckoslovakien 4-3. Tjeckerna fick nöja sig med silver medan Västtyskland överraskande tog hand om bronset när de besegrade USA med 4-1. hade tyskarna vunnit med ett mål mindre hade Finland tagit bronset och om USA tagit poäng hade bronset hamnat i amerikanarnas händer.
I det tjeckiska laget tog sig följande spelare till NHL antingen genom att hoppa av eller via avtal mellan NHL och Tjeckoslovakien: Jiri Bubla, Milan Chalupa, Jiri Chra, Miroslav Dvorak, Ivan Hlinka, Milan Novy och Jaroslav Pouzar. Bland tyskarna så fick Udo Kiessling spela en match i NHL med Minnesota North Stars.
I det finska laget återfinns Matti Hagman som ende spelare som tog sig till NHL/WHA och i USA:s lag hittar man följande spelare som hamnade i NHL/WHA: Bob Miller, Steve Jensen, Bob Dobek, Dan Bolduc, Steve Alley, John Taft, Dick Lamby och i laget spelade också William ”Buzz” Schneider som kommer att vinna OS-guld 1980.
Under 1975 hade det dessutom blivit klart att Canada från 1977 är välkomna tillbaka till VM med proffs och redan 1976 har USA med några proffs i VM. Ifrån de följande OS-turneringarna blir det inga uppräkningar av alla de spelare som tog sig till NHL eftersom det skulle väldigt mycket namn men också pga att proffsens intåg i de olympiska spelen är oundvikligt, visserligen kommer det att bli några bakslag där som vanligt USA tillhör de mest konservativa länderna. De största spelarna (enligt mig) kommer däremot att nämnas oavsett vilken liga de spelade i vid tillfället.
Länk: Kort film från Sovjet-Tjeckoslovakien
Länk: Hela matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien med ryskt tal
Vinter-OS i Lake Placid 1980
Nu var kalla kriget kallare än någonsin, USA och flera andra nationer kommer att bojkotta Sommarspelen i Moskva men Sovjetunionen och de andra öststatslagen kom till Lake Placid. USA hade inför hemmaspelen i Lake Placid samlat ett lag med universitetsspelare under mer än ett år, allt för att de skulle bli lika samspelta som spelarna från Sovjet. Herb Brooks var lagets coach och troligen har det aldrig funnits en mer hatad coach tidigare, han fick resultat men idag hade han garanterat fått sparken inom en månad pga av mobbning. Tre dagar före turneringen började spelade USA en träningsmatch mot Sovjetunionen i Madison Square Garden som USA förlorade med 3-10, dessutom blev lagets bäste back Jack O'Callahan skadad.
Tolv länder kom till spel, Japan ersatte Östtyskland som avstod av ekonomiska skäl annars var det de tolv högst rankade länderna som deltog i turneringen. Lagen delades in i två grupper: Grupp A bestod av Norge, Rumänien, Sverige, Tjeckoslovakien, Västtyskland och USA, Grupp B bestod av Canada, Finland, Japan, Nederländerna, Polen och Sovjetunionen.
Sverige vann grupp A före USA efter att lagen spelat 2-2 i den första omgången, ett resultat som orsakade en mindre folkstorm i Sverige. Sovjet vann grupp B utan att tappa någon poäng före Finland som hade lika många poäng som trean Canada. Finland slog Canada i mötet lagen emellan och placerades därför som tvåa i gruppen trots att laget fick stryk av Polen med 5-4. Tjeckoslovakien som förlorat mot både Sverige och USA i gruppspelet vann matchen om femteplatsen över Canada med 6-1.
Resultaten mellan USA och Sverige och Sovjet och Finland följde med till slutspelet, vilket innebar att Sovjet hade 2 poäng, USA och Sverige 1 poäng var medan Finland hade 0 poäng inför de avslutande fyra matcherna. Väldigt många svenskar och amerikaner är övertygade om att USA slog Sovjetunionen antingen i en OS-final eller i den sista matchen i turneringen men det är helt fel.
Den första matchen i slutspelet var mellan USA och Sovjetunionen och i 19 minuter och 58 sekunder såg det ut som om matchen skulle sluta med en väntat Sovjetisk triumf. Efter 19:59 kvitterar Mark Johnson till 2-2 och när den andra perioden startar har Sovjets coach Viktor Tikhonov bytt ut Vladislav Tretiak mot Vladimir Myshkin ett beslut som enligt min mening ger USA ett oerhört moraliskt lyft.
När Aleksandr Maltsev gör 3-2 till Sovjet på PP i början av den andra perioden ser det ändå ut som om Sovjet kommer att vinna matchen. Inom loppet av 81 sekunder i mitten av den tredje perioden gör så USA först 3-3 och sedan 4-3. Resten av matchen blir det spel mot ett mål men USA:s målvakt Jim Craig reder ut stormen och sensationen är ett faktum, USA har besegrat Sovjet med 4-3 trots att Sovjet vann skottstatistiken med 39-16. Finland och Sverige spelar 3-3 i matchen mellan dem och det resultatet gör att alla fyra länderna kan vinna OS-guldet inför den sista omgången.
Finland inleder starkt mot USA och efter två perioder är ställningen 2-1 till Finland och USA ser inte ut som några blivande guldmedaljörer. När Phil Verchota kvitterar till 2-2 efter 2:25 i den tredje perioden så lyfts USA av den fanatiska hemmapubliken och går ifrån till seger med 4-2 och tar därmed hem nationens andra OS-guld exakt 20 år efter det första.
Sverige kan alltså bli silvermedaljörer om de besegrar Sovjet men precis som vanligt vid den här tiden så är de fullständigt chanslösa mot ett revanschsuget Sovjet. Efter en period står det 4-0 till Sovjet och efter Sovjets nionde mål med fem minuter kvar av den andra perioden så slutar Sovjet att spela, Sverige får göra två tröstmål i den sista perioden men resultatet 9-2 till Sovjet var smickrade för Sverige för det hade kunnat sluta mycket, mycket värre. Resultaten i den avslutande omgången innebar att USA vann före Sovjet, Sverige och Finland.
Sveriges lag i turneringen bestod av: Pelle Lindbergh, Wille Löfqvist, Mats Waltin, Ulf Weinstock, Tomas Jonsson, Thomas Eriksson, Jan Eriksson, Sture Andersson, Tommy Samuelsson, Mats Åhlberg, Bo Berglund, Håkan Eriksson, Leif Holmgren, Bengt Lundholm, Per Lundqvist, Lars Molin, Mats Näslund, Lennart Norberg och Dan Söderström, Sveriges resultat i turneringen: USA 2-2, Rumänien 8-0, Västtyskland 5-2, Norge 7-1, Tjeckoslovakien 4-2, Finland 3-3 och Sovjet 2-9.
Efter turneringen så trodde media att alla amerikanska spelare skulle göra succé i NHL men så blev det inte riktigt. Målvakten Jim Craig lyckades aldrig bli något annat än en halvtaskig reservmålvakt i NHL och Steve Janaszak, Mike Eruzione, Mark Wells, Phil Verchota, Buzz Schneider, Eric Strobel, John Harrington och Bob Suter (Ryan Suters pappa) fick högst ett tiotal matcher var i NHL om de ens tog sig dit. Bill Baker, Steve Christoff, Rob McClanahan, Jack O'Callahan, Mark Pavelich och Dave Silk tog sig alla till NHL men deras karriärer i NHL hamnade någonstans mellan 120 och 400 matcher.
Fem av spelarna i USA:s lag kan man nog kalla NHL-stjärnor Neal Broten, Dave Christian, Mark Johnson, Mike Ramsey och Ken Morrow spelade alla mellan 500 och 1100 matcher i NHL och Morrow vann dessutom Stanley Cup fyra gånger med New York Islanders, första gången redan samma år som han vann OS.
Om man tittar på Sovjets lag så förstår man inte riktigt hur de kunde få stryk av USA, laget var en blandning av 1970-tal och 1980-tal med spelare som Helmut Balderis, Zinetula Biljaletdinov, Viatcheslav Fetisov, Alexei Kasatonov, Valeri Kharlamov, Vladimir Krutov, Sergei Makarov, Aleksandr Maltsev, Boris Mikhailov, Vladimir Petrov, Vladislav Tretiak, Valeri Vasiliev och Viktor Zhluktov.
I Tjeckoslovakien fanns de tre bröderna Anton, Peter och Marian Statsny som kommer att hoppa av senare under året, andra tjeckiska storstjärnor som var med är Milan Novy, Vincent Lukac, Jaroslav Pouzar, Milan Chalupa och Jiri Bubla. I Canada fanns Glenn Anderson, Tim Watters, Jim Nill och Paul MacLean och i Finland spelade bland annat Kari Eloranta, Jukka Porvari och Mikko Leinonen. Jim Nill är nu GM i Dallas Stars och Paul MacLean är efter en mycket framgångsrik spelarkarriär i NHL numera coach i Ottawa Senators.
Om OS utspelat sig någon annanstans än USA och om USA inte vunnit så hade kanske den amerikanske spelaren Mike Eruzione blivit diskad, han var nämligen proffs i Toledo Goaldiggers mellan 1977 och 1978. Utan att säga för mycket kan man konstatera att om han varit kanadensare så hade antagligen USA protesterat men övriga nationer brydde sig inte så mycket eftersom han var amatör året då USA vann. Händelsen med Eruzione var en av orsakerna till att IOK och IIHF till de kommande spelen skrev ned tydliga regler som man visserligen direkt började bråka om och USA var givetvis det land som klagade mest och högst.
Länk: Hela matchen USA - Sovjet "Miracle on Ice"
Vinter-OS i Sarajevo 1984
Tolv lag deltog i OS i Sarajevo och de tio främsta länderna i VM 1983 plus värdnationen Jugoslavien var direktkvalificerade, det fjärde laget i B-VM fick kvalspela mot segrarna i C-VM. Norge gick vidare från kvalet efter följande resultat mot Nederländerna 4-4 och 10-2. De tolv lagen delades upp i två grupper: grupp A bestod av Italien, Jugoslavien, Polen, Sovjetunionen, Sverige och Västtyskland, Grupp B bestod av Canada, Finland, Norge, Tjeckoslovakien, USA och Österrike.
Före turneringen uppstod bråk angående proffsfrågan, IOK hade tagit ett beslut som innebar att om en spelare hade kontrakt med en NHL-klubb men spelat färre än tio matcher i NHL så fick de delta i OS. Hycklarna i USA protesterade och bara ett par dagar innan turneringen började så ändrades reglerna till att spelarna fick ha kontrakt med en NHL-klubb men inte spelat i ligan för att få delta. Resultatet blev att fem spelare hindrades från att delta, en österrikare, två italienare och två kanadensare. Canada börjar på allvar diskutera om att dra sig ur OS igen men när OS-turneringen är färdigspelad så kommer IOK att ändra sig igen eftersom USA inte längre är regerande olympiska mästare.
I grupp B lyckades Norge spela oavgjort mot USA men som väntat så gick Tjeckoslovakien och Canada vidare från gruppen, tjeckerna utan att tappa en enda poäng eftersom de besegrade Canada med 4-0 i den sista matchen. I grupp A blev det betydligt mer spännande, Sovjet var som väntat överlägsna och vann alla sina matcher och hade en målskillnad på 42-5 på de fem matcherna. Om andra platsen blev det däremot spännande eftersom Västtyskland lyckades spela oavgjort 1-1 mot Sverige.
Inför den sista omgången i gruppen låg Västtyskland två poäng efter Sverige som dessutom hade betydlig bättre målskillnad, tyskarna slog som väntat Italien men om de vetat att Sverige skulle torska mot Sovjet med hela 1-10 hade de kanske kunnat fixa en större seger över Italien och på så sätt tagit sig vidare. Sverige tog hand om andraplatsen i gruppen tack vare bättre målskillnad och gick vidare till slutspelsomgången dit de tog med sig 1-10 resultatet från sovjetmatchen.
Sovjet fortsatte att dominera och vann bägge sina återstående matcher och i bägge matcherna höll de dessutom nollan, sammanlagt släppte de bara in 5 mål under turneringens 7 matcher. Tjeckoslovakien tog hem silvermedaljerna efter att man besegrat Sverige med 2-0 och i den för bronset avgörande matchen vann Sverige över Canada med 2-0. Sovjets resultat i OS-turneringen: Polen 12-1, Italien 5-1, Jugoslavien 9-1, Västtyskland 6-1, Sverige 10-1, Canada 4-0 och Tjeckoslovakien 2-0.
I Sovjet spelade bland annat: Vladislav Tretiak, Zinetula Biljaletdinov, Nikolai Drotzdetski, Viatcheslav Fetisov, Alexei Kasatonov, Andrei Khomutov, Vladimir Krutov, Igor Larionov, Segei Makarov och Sergei Shepelev. Sveige vann bronset efter följande resultat: Italien 11-3, Jugoslavien 11-0, Västtyskland 1-1, Polen 10-1, Sovjet 1-10, Tjeckoslovakien 0-2 och Canada 2-0.
I Sveriges lag dominerat av spelare från Stockhomsklubbarna spelade följande: Göte Välitalo, Rolf Riddervall, Göran Lindblom, Bo Ericsson, Thomas Åhlén, Mats Waltin, Håkan Nordin, Mats Thelin, Michael Thelvén, Thom Eklund, Håkan Eriksson, Per-Eric Eklund, Peter Gradin, Mats Hessel, Michael Hjälm, Tommy Mörth, Jens Öhling, Thomas Rundqvist, Tomas Sandström och Håkan Södergren.
Bland övriga stjärnor (även blivande) som deltog i Sarajevo återfinns: Milan Chalupa, Jiri Hrdina, Jiri Lala, Igor Liba, Vincent Lukac och Vladimir Ruzicka från Tjeckoslovakien, David Tippett, James Patrick, Bruce Driver, Doug Lidster, J.J. Daigneault, Pat Flatley, Kevin Dineen och Kirk Muller från Canada, Erich Kuhnhackl och Udo Kiessling från Västtyskland, Arto Routanen, Erkki Laine, Jarmo Mäkitalo, Raimo Helminen och Raimo Summanen från Finland, Chris Chelios, Al Iafrate, Pat LaFontaine och Ed Olczyk från USA. Phil Verchota och John Harrington som spelade i USA var även med när USA vann i Lake Placid 1980.
Vinter-OS i Calgary 1988
Inför OS i Calgary ändrade sig IOK ännu en gång, nu fick alla proffs delta i spelen oavsett vilken liga och hur många matcher de spelat. Varje land fick nu själva bestämma hur de ville göra, NHL vägrade göra uppehåll och brydde sig inte speciellt mycket om OS. Ändringen kommer 1992 när NHL ser vilken publicitet USA:s Dream Team med Magic Johnson, Mike Jordan och Larry Bird skaffar åt NBA under Sommar-OS i Barcelona.
Resultatet av att alla proffs fick delta i OS blev inte överväldigande: USA hade med en spelare från NHL, Chris Terreri och två spelare från farmarligorna, Canada fick med sju NHL-spelare Andy Moog, Tim Watters, Randy Gregg, Brian Bradley, Steve Tambellini, Keith Yaremchuk och Jim Peplinski plus Serge Boisvert från AHL.
Tolv lag deltog i turneringen, de åtta lagen från A-VM och de tre främsta från B-VM var direktkvalificerade. Den tolfte platsen fick segrarna i C-VM och fyran i B-VM spela om, Frankrike mötte Japan i två matcher som slutade 7-3 och 1-3 och tog därmed den sista OS-platsen. Lagen delades upp i två grupper: Grupp A bestod av Canada, Finland, Frankrike, Polen, Schweiz och Sverige, Grupp B bestod av Norge, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, USA, Västtyskland och Österrike.
De tre främsta från varje grupp gick till spel om medaljerna och de övriga fick spela om platserna 7 till 12. Resultaten från matcherna mellan lagen följde med till respektive slutspel vilket innebar att medaljspelet innehöll endast tre omgångar.
Finland vann grupp A före Sverige och Canada alla på samma poäng, grupp B vanns av Sovjet före överraskningen Västtyskland och Tjeckoslovakien. Ställningen när slutspelet började var: Sovjet 4 poäng, Finland 3 poäng, Sverige och Västtyskland 2 poäng, Canada 1 poäng och Tjeckoslovakien 0 poäng. Sovjet vann sina första två matcher och var därmed klara guldmedaljörer redan innan den avslutande matchen som de förlorade mot Finland med 1-2, ett resultat som innebar att Finland tog hem sin första OS-medalj i ishockey någonsin när de vann silvret. Sverige tog sedan hem bronset medan Canada blev fyra.
Sveriges resultat under turneringen: Frankrike 13-2, Polen 1-1, Schweiz 4-2, Finland 3-3, Canada 2-2, Tjeckoslovakien 6-2, Sovjet 1-7 och avslutningsvis Västtyskland 3-2. Sveriges lag bestod av: Peter Lindmark, Anders Bergman, Peter Åslin, Anders Eldebrink, Lars Ivarsson, Mats Kihlström, Tommy Samuelssson, Peter Andersson, Thomas Eriksson, Thom Eklund, Thomas Rundqvist, Jens Öhling, Mikael Andersson, Michael Hjälm. Ulf Sandström, Jonas Bergqvist, Bo Berglund, Lars-Gunnar Pettersson, Håkan Södergren, Peter ”Kessler” Eriksson och Lars Molin.
Att Sovjet vann berodde precis som under OS i Sarajevo främst på lagets förstafemma med Viacheslav Fetisov, Alexei Kasatonov, Igor Larionov, Sergei Makarov och Vladimir Krutov som precis som vanligt stod för mer än 40 procent av Sovjets poäng i turneringen. Sovet hade följande resultat under turneringen: Norge 5-0, Österrike 8-1, USA 7-5, Västtyskland 6-3, Tjeckoslovakien 6-1, Canada 6-0, Sverige 7-1, Finland 1-2.
Finland var turneringens stora överraskning och laget levde till stor del på fantastiskt målvaktsspel från Jarmo Myllys (6 matcher) och Jukka Tammi (2 matcher). De största stjärnorna (med undantag av svenskarna som står nämnda ovan) i turneringen: Valeri Kamensky, Slava Fetisov, Alexei Kasatonov, Igor Larionov, Sergei Makarov, Vladimir Krutov, Igor Kravchuk, Alex Mogilny i Sovjet, Reijo Routsalainen, Esa Keskinen, Raimo Helminen i Finland, Sean Burke, Randy Gregg, Jim Peplinski i Canada, Dominik Hasek, Vladimir Ruzicka i Tjeckoslovakien, Mike Richter, Brian Leetch, Scott Young, Craig Janney, Kevin Stevens, Eric Weinrich, och Tony Granato i USA (enligt min bedömning det finns kanske en del andra som ni tycker är större stjärnor).
Efter OS i Calgary bestämmer sig IIHF och IOK att ändra reglerna så att inget land kan vara klara guldmedaljörer före den sista matchen i turneringen är spelad. Istället för en slutspelsserie så inför man från och med de kommande turneringarna kvartsfinaler, semifinaler plus en final och bronsmatch för att utse medaljörerna.
Vinter-OS i Albertville 1992
Mellan 1988 och 1992 hände det mycket i världen, det kalla kriget tog slut och Berlinmuren rasade. Det innebar bland annat att Sovjetunionen delades upp i 15 olika självständiga stater i december 1991. Byråkrati gjorde dock att inte alla dessa länder hann bli medlemmar i IOK innan de olympiska spelen 1992 i Albertville och Barcelona. Nio av de gamla Sovjetrepublikerna blev medlemmar i IIHF och elva av dem tävlande i de olympiska spelen under beteckningen EUN (OSS är den svenska beteckningen).
Tjeckoslovakien hade ännu inte splittrats i Tjeckien och Slovakien men Tyskland var återförenat. De elva främsta länderna från A- och B-VM 1991 var direktkvalificerade till OS och det fjärde laget i B-VM fick kvala mot segraren av C-VM. Polen besegrade Danmark med 6-4 och 9-5 och tog därmed den sista platsen i turneringen.
Grupp A bestod av Finland, Italien, Polen, Sverige, Tyskland och USA och USA vann gruppen före Sverige, Finland och Tyskland. Grupp B bestod av Canada, Frankrike, Norge, OSS, Schweiz och Tjeckoslovakien och Canada vann gruppen före OSS, Tjeckoslovakien och Frankrike.
I kvartsfinalerna vann Canada över Tyskland med 4-3 efter straffläggning, Tjeckoslovakien besegrade Sverige med 3-1, USA slog Frankrike med 4-1 och OSS slog Finland med 6-1. Sverige besegrade sedan Finland och Tyskland och blev därmed femma i turneringen efter följande resultat: Polen 7-2, Italien 7-3, Tyskland 3-1, Finland 2-2, USA 3-3, Tjeckoslovakien 1-3, Finland 3-2 och Tyskland 4-3.
I semifinalerna så besegrade OSS USA med 5-2 medan Canada besegrade Tjeckoslovakien med 4-2, bronsmatchen vann sedan Tjeckoslovakien med 6-1 över USA. Finalen blev en jämn historia, efter två perioder stod det fortfarande 0-0 men efter 1:01 av den sista perioden så gjorde OSS 1-0 genom Viatcheslav Butsayev. När OSS sedan ökade till 2-0 med bara fyra minuter kvar genom Igor Boldin trodde nog de flesta att matchen var avgjord men Canada reducerade bara 86 sekunder senare till 1-2 genom Chris Lindberg. Turneringens bäste spelare Viatcheslav Bykov avgjorde sedan matchen och turneringen med sitt 3-1 mål på pass från radarkompisen Andrei Khomutov med lite drygt en minut kvar av matchen.
Det här var en turnering fylld av blivande NHL-stjärnor och etablerade europeiska stjärnor trots att Fetisov & Co. fått åka till NHL efter VM-turneringen 1989. Här är bara några av de största stjärnorna: Nikolai Khabibulin, Vladimir Malakhov, Darius Kasparaitis, Sergei Zubov, Alexei Zhitnik, Alex Kovalev, Andrei Khomutov, Viatcheslav Bykov, Alexei Zhamnov och Andrei Kovalenko i OSS, Sean Burke, Joe Juneau, David Tippett och Eric Lindros i Canada, Robert Svehla, Jiri Slegr, Robert Lang och Igor Liba i Tjeckoslovakien, Keith Tkachuk och Scott Young i USA, Tommy Söderström, Börje Salming, Peter Andersson, Thomas Rundqvist, Håken Loob, Bengt-Åke Gustafsson och Mats Näslund i Sverige, Kari Eloranta, Arto Routanen, Teemu Selänne och Raimo Helminen i Finland.
Som ni ser av namnen i Sveriges lag så var det en hel del ”gamla” NHL-proffs som återvänt hem till Sverige där de avslutade karriären. Eric Lindros vägrade spela för Quebec Nordiques som valt honom som etta i NHL-draften 1991 och valde därför att spela i det kanadensiska landslaget som 18-åring. Det var bara tre av spelarna i den här turneringen som var NHL-spelare, den mest kände var David Tippett som nu är en av NHL:s bästa coacher. OSS tredjemålvakt Nikolai Khabibulin fick aldrig något guldmedalj, den stannade hos coachen Viktor Tichonov. Khabibulin fick sin guldmedalj i efterskott under OS i Salt Lake City 2002.
Nu kommer det bara att dröja två år innan nästa Vinter-OS eftersom IOK bestämt sig för att dela på Sommar och Vinter-OS så att de inte konkurrerar med varandra.
Länk: Det första straffavgörandet i ett OS någonsin, ingen verkar veta hur reglerna är
Vinter-OS i Lillehammer 1994
Glenn Anderson som spelade för Canada i OS i Lake Placid 1980 och efter det vunnit Stanley Cup fem gånger med Edmonton Oilers ville spela för Canada i Lillehammer. Han kom överens med sitt NHL-lag Toronto Maple Leafs om att han skulle få lämna Toronto och spela för det kanadensiska landslaget under OS. NHL vägrade att ge honom tillstånd att spela och införde en regel som sa att bara spelare med mindre än ett år i NHL fick släppas till OS.
I Canada mottogs beslutet av förklarliga skäl med bestörtning och NHL utsattes för en massiv kritik som bland annat kom ända uppifrån de kanadensiska regeringskretsarna. Det här är det första beslutet av många som gjort NHL-bossen Gary Bettman så avskydd i stora delar av Canada, de tre konflikterna med spelarfacket NHLPA som skett efter Lillehammer har knappast gjort honom mer omtyckt snarare tvärt om. Anderson fick sin revansch när han istället för spel i OS fick vinna sin sjätte Stanley Cup med New York Rangers efter att han blivit tradad till laget under våren 1994.
Som en följd av NHL:s beslut så kommer USA och Canada med väldigt svaga lag även om Canada innehöll Paul Kariya och den avhoppade tjecken Petr Nedved. Att Greg Parks som spelade i Leksand platsade i det kanadensiska laget säger en hel del om lagets kvalité. I USA deltog den i höstas sparkade Philadelphia-coachen Peter Laviolette och NY Islanders nuvarande GM Garth Snow men lagets stjärna var Brian Rolston, USA skulle dock försvinna tidigt från medaljdiskussionen. Ryssland och Tjeckien skickade också väldigt svaga lag medan Slovakien som debuterade i OS-sammanhang leddes av legenden Peter Stastny som hoppat av från Tjeckoslovakien redan 1980.
Turneringen bestod av tolv lag, de elva främsta från A- och B-VM plus ett lag som kom via en kvalificeringsgrupp som bestod av Storbritannien och Polen från B-VM, Lettland som vunnit C-VM, Japan som var Asiens bästa lag och Slovakien.
När Tjeckoslovakien delades upp så fick Tjeckien behålla Tjeckoslovakiens plats i A-VM medan Slovakien fick börja längre ned i rangordningen, precis som Sovjetunionen där Ryssland fick behålla platsen i A-VM medan Ukraina, Kazakstan, Vitryssland och Lettland fick börja lågt rankade. Slovakien gick vidare till OS och tappade endast en poäng i kvalet. De tolv lagen delades upp i två grupper, Grupp A bestod av Finland, Norge, Ryssland, Tjeckien, Tyskland och Österrike, Grupp B bestod av Canada, Frankrike, Italien, Slovakien, Sverige och USA.
I bägge grupperna blev det en hel del överraskningar, Finland vann Grupp A utan att tappa någon poäng, de förlorade inte ens en enda period (de kommer faktisk bara förlora en enda period under hela turneringen). Tyskland blev två i gruppen på samma poäng som Tjeckien som blev trea och Ryssland som tog den sista kvartsfinalplatsen. Ryssland förlorade till Tyskland och Finland medan Tjeckien förlorade mot Finland och Ryssland. I Grupp B blev Canada tvåa och Sverige trea bakom Slovakien som gick obesegrade genom kvalspelet. Slovakien tappade bara två poäng efter oavgjorda matcher mot Sverige och USA medan Canada besegrade Sverige och spelade oavgjort mot fyran USA.
I kvartsfinalerna ställdes Finland mot USA, Canada mot Tjeckien, Slovakien mot Ryssland och Sverige mot Tyskland. Finland hade inga problem med USA som besegrades med 6-1, Canada vände underläge 0-1 och 1-2 mot Tjeckien till 3-2 vinst efter en förlängning som avgjordes av Paul Kariya. Sverige besegrade Tyskland med 3-0 men ställningen var 0-0 i mer än halva matchen, Ryssland slog ut Slovakien med 3-2 och precis som Canada så behövde man förlängning innan man gick vidare till semifinal.
Sverige fick Ryssland i sin semifinal och när Patrik Juhlin gjorde 4-1 till Sverige efter drygt fem minuter av den sista perioden trodde nog de flesta att finalplatsen var kvar men ryssarna ville annorlunda. När det återstod 1:11 av matchen så reducerade ryssarna till 4-2 och bara tio sekunder senare så var det dags igen för nätrassel bakom Tommy Salo. De sista 61 sekunderna av matchen blev nervösa men Sverige höll undan och gick till OS-final.
Finland mötte Canada i den andra semifinalen och turneringens bästa lag Finland såg ut att lätt ta sig till finalen, Finland ledde med 2-0 efter fyra minuters spel av den andra perioden men då får laget en mental kollaps som är värre än den som man fått mot Sverige i VM 1986. Canada vänder matchen fullständigt och med 36 sekunder kvar av den andra perioden så kvitterar Canada och vinner sedan den tredje perioden med 3-1 och går till final med efter seger med 5-3.
I bronsmatchen mellan Finland och Ryssland så hade finnarna glömt debaclet mot Canada och de körde över ryssarna och vann med 4-0 och tog därmed sin andra OS-medalj genom tiderna.
Finalen mellan Sverige och Canada blir jämn målmässigt med ett svensk övertag i spelet och i skottstatistiken. Tomas Jonsson ger efter 6:10 Sverige ledningen med 1-0 med en kanadensare sittande i utvisningsbåset och resultatet står sig perioden ut.
Den andra perioden innehåller en hel del utvisningar för bägge lagen men inget lag klarar av att göra mål. I den tredje perioden står matchen och väger när Canada genom två mål inom 2 minuter och 35 sekunder tar hand om ledningen. När det återstår lite drygt 2 minuter får Sverige chansen till en kvittering genom en ganska billig kanadensisk utvisning. Efter 18:11 av den tredje perioden så kvitterar Magnus Svensson på ett skott från blålinjen som ställer den kanadensiske målvakten när pucken via en kanadensisk back letar sig in i mål.
Nu följer 10 minuters förlängning som blir mållös och då återstår bara straffar, först en omgång med fem skyttar från varje land och sedan även ”sudden death” där varje omgång kan avgöra matchen.
Förste straffläggare är Petr Nedved som obarmhärtigt sätter upp den i ena krysset 1-0 till Canada, förste svensken Håkan Loob misslyckas och ställningen är 1-0 till Canada efter första omgången. Paul Kariya gör precis som Nedved och sätter pucken i samma kryss 2-0 till Canada, Magnus Svensson är näste svensk och han lyckas göra mål med en backhandslyftning och ställningen är 2-1 till Canada efter två omgångar. Dwayne Norris som är tredje kanadensare misslyckas och Mats Näslund får chansen att kvittera men han lyckas inte heller och ställningen är fortfarande 2-1 till Canada inför den fjärde omgången. Greg Parks blir fjärde kanadensare att skjuta och andre att missa och Peter Forsberg kvitterar till 2-2 med ett skott som går in mellan benen på Corey Hirsch i Canadas mål. Greg Johnson är den femte kanadensaren men han får inte till det och Roger Hansson får chansen att avgöra men han träffar inte ens mål med sitt försök.
Nu får coacherna ta ut fem nya skyttar men från och med nu så kan varje omgång bli den sista. Nu får Sverige börja och Magnus Svensson är först ut men han misslyckas med sin dragning och då får Petr Nedved chansen att avgöra men istället för att göra som vid första straffen försöker han nu skjuta lågt och misslyckas. Peter Forsberg är först ut i den sjunde omgången och som alla vet så lyckas han med sin Kenta Nilsson fint. Då är det Paul Kariya som kan hålla Canada kvar i matchen och han gör precis som vid sin första straff men den här gången så räddar Tommy Salo på ett något okonventionellt sätt med ena benskyddet.
Sverige vinner sitt första OS-guld i ishockey och här är guldmedaljörerna: Håkan Algotsson, Tommy Salo, Michael Sundlöv, Christian Due-Boije, Roger Johansson, Kenny Jönsson, Leif Rohlin, Fredrik Stillman, Magnus Svensson, Jonas Bergqvist, Charles Berglund, Andreas Dackell, Niklas Eriksson, Peter Forsberg, Roger Hansson, Patrik Juhlin, Jörgen Jönsson, Patrik Kjellberg, Daniel Rydmark och Stefan Örnskog. Här är samtliga Sveriges resultat under turneringen: Slovakien 4-4, Italien 4-1, Frankrike 7-1, USA 6-4, Canada 2-3, Tyskland 3-0, Ryssland 4-3 och Canada 3-2 efter straffar.
Lillehammer var egentligen en riktigt svagt OS-turneringen med få riktigt stora stjärnor, i Sveriges lag fanns Tommy Salo, Kenny Jönsson och Peter Forsberg som blivande stjärnor medan Tomas Jonsson, Håkan Loob och Mats Näslund var klart på nedgång. I Canada kan man nämna Adrian Aucoin,, Paul Kariya, Greg Johnson, Manny Legace, Chris Therien, Brian Savage och Petr Nedved.
I Finland finns flera av de som kommer att vinna VM-guld 1995 med Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinen i spetsen men också Sami Kapanen. I Slovakien spelade Robert Svehla, Zigmund Palffy och Miroslav Satan och i USA har jag redan nämnt de mest namnkunniga och i Ryssland, Tjeckien och de andra lagen lyste stjärnorna med sin frånvaro, man kan möjligen nämna Petter Thoresen som är far till Patrick Thoresen och Espen Knutsen i Norge.
Länk: Hela finalen från Eurosport med engelskt ljud
Länk: De avgörande straffarna kommenterade av Hegerfors
Länk: Semifinalen mellan Finland och Canada
Här är de två föregående delarna: Del 1 Del 2
