Pandemin riskerar att förändra supporterlandskapet
Vad väntar när vi åter är välkomna på arenorna? Kommer det vara så att arenorna svämmar över med folk? Kommer det att vara lapp på luckan runt om i Sverige? Eller har vi blivit mätta?
När Covid-19 briserade som allra värst i våras var avsaknaden av sport oändlig i mitt hem. Jag varvade EM och VM-krönikor två gånger och nördade ner mig i vackra mål som betytt mycket för Rögle och mig. Saknaden av ett obligatoriskt varv i arenan innan nedsläpp, saknaden av den salta korven, saknaden av beskan från ölen, saknaden av sammanhang och idrott var ofantlig. Jag lovade mig själv att gå på allt jag kunde när allt det här var över.
Men så skedde något under sommaren. Något som inte bara hände mig utan även många så kallade “marginalsupportrar” i min omgivning. De supportrar som inte nödvändigtvis går på varje match, men som ändå följer laget och vill att det skall gå bra. I dessa umgängescirklar så har det börjat infinna sig ett vakuum kring idrotten. I synnerhet i områden där det antingen går dåligt för lagen, eller där lagen hamnar i mittenskiktet.
Detta vakuum innefattar en obryddhet till lagets prestationer. Det är till och med så att jag känner ett flertal personer som brukade gå på varannan hemmamatcher, eller något i den stilen, som inte ens längre vet att laget har spelat.
Frågan som då kvarstår är om dessa supportrar kommer att återfå sitt intresse för sporten när vi alla åter är välkomna på arenorna.
Men om vi djupdyker för en stund i varför dessa supportrar inte längre har kvar sitt intresse så har jag hittat en punkt som i min bok är avgörande. Det som det handlar om är kanske att intresset att se liveidrott i Sverige inte handlar om idrotten. När vi går till en arena så gör vi det inte för att betrakta kvaliteten på plan. Många går inte till arenan för att hjärtat slår för klubben. Utan istället rör man sig till arenan för sammanhanget. För att träffa sina vänner, för att äta den salta korven, för att få krama någon man inte känner, för att få skrika på domaren, även om han inte nödvändigtvis gör fel. Vi går på fotboll av samma anledning som vi går på en konsert, av samma anledning som vi går på en fest. För att där och då finns det inte så mycket annat. Det är en fristad som är svårfunnen på andra ställen. Och nu när fristaden försvunnit från våra liv, så har intresset för det vi förr samlades kring falnat.
Mitt nörderi har också svalnat, det är inte längre lika roligt att betrakta gamla mål och nya mål. Är detta för att jag blivit mätt på det, eller är det helt enkelt så att denna pandemi givit oss nytt ljus på livet och då är inte idrotten lika livsviktig längre.
För klubbar som inte har den publiktillströmning som slår rekord, och huserar i tabellernas nedre skikten, så hoppas jag innerligt att så inte är fallet. Det skulle i så fall innebära slutet för många. För oavsett vad “hardcore-fans” vill mena så är “marginalsupportrarna” lika viktiga som den kärna som alltid återvänder match efter match. Om “marginalsupportrarna” minskar i mängd så säljs inte lika många matchtröjor i julklapp, inte lika många öl på matchdagar, och till slut kommer de vackra avgörande målen inte jublas över av lika många.
