”Så rädda att förlora att man tappade fokus på att vinna”
En krönika om Tre Kronors bedrövliga uttåg i kvartsfinalen. Spelare som underpresterat, för passivt ledarskap och tyskar som vägrade att förlora.
"En lagmaskin som vägrar att ge sig"
Fiasko är väll ordet som beskriver Tre Kronors usla uttåg bäst. Fiasko att ett svenskt lag åker på däng av en hockeynation som vi aldrig någonsin har förlorat mot i tävlingssammanhang. Det känns overkligt men brutal som realiteten är var det inte orättvis på något sätt. Tyskarna kämpade för kung och fosterland matchen igenom, man gjorde allt för varandra, man hade allt att vinna. Man gick all in! Tre Kronor inledde matchen bäst och ledde skottstatistiken med hela 12-0 efter halva första akten. Men sedan satte tyskarna in två chockartade smällar rakt i solarplexus på varenda svensk spelare. På 29 sekunder gjorde man först ett powerplaymål och sedan svarade man med ren Heinz-ketchup med ett till.
"Gjord av stål"
Sverige hade tappat luften totalt. Själv började jag söka upp symtom för solsting efter en dag på stranden på varmare breddgrader. Jag trodde inte mina ögon vad detta tyska laget hade ställt till med. Men de har något speciellt hela detta tyska lag. Man är ett djävulskt kollektiv som jobbar stenhårt för sina lagkamrater. Ledda av sin mur till målvakt Denny aus der Brinken. Mannen låter som en tysk adelsman och just det har han varit i kassen. Utan hans storspel hade Tyskland aldrig varit i en semifinal. Ledda av den stora kämpen Ehrhoff som verkar vara gjord av stål. Efter att ha tacklats mycket fult i matchen mot Schweiz där ingen trodde att han skulle komma tillbaka i turneringen har han istället dirigerat försvaret som en general från 1600-talet. De har skapat en tysk lagmaskin som vägrar att ge sig. Precis sådär äckligt bra som deras fotbollslandslag brukar få till samma inställning.
"Verktygslådan som lämnades hemma"
Sverige har lyckats gjort det motsatta. Man var så rädda och paralyserade av att vara på väg mot en förlust att man inte vågade vinna. Även om man starkt lyckades komma upp från ett 3-1 läge så var det ändå långt under nivå i de två första akterna. Spelarna som skulle göra det, jag tänker på aktiebolaget LLM från Skellefteå som dominerar tillsammans hemma i SHL uppträdde som ett ostämt piano. Spelare som Alexander Bergström som är femma i KHLs poängliga var lika osynlig som en ubåt hemma i Karlskrona. Dick Axelsson, Fredrik Petterson som har spetsverktyg som få i sina inhemska ligor. Men de verktygen verkar ha blivit kvarglömda i verktygslådan på Arlanda. Mängder av spelare har inte nått upp i nivå när man hade en utmärkt chans att närma sig en plats i VM-truppen nu när NHL-lirarna var borta ur bilden. Men när katterna var borta dansade inte råttorna på bordet, de gick och gömde sig. Nu måste det bli ett rejält ombygge inför VM i Köpenhamn i maj. De enda spelarna som får godkänt är väl Lander, Omark och Enroth som verkligen har försökt när de har fått chansen.
"Varför ingen timeout?"
Men framför allt har ledarskapet och de tydliga direktiven saknats. När tyskarna öste på blev Sverige helt handlingsförlamat fram till den tredje perioden när vändningen kom. Varför tog man ingen timeout när 2-0 rullade in? Varför bröt man inte mönster och skickade in Rasmus Dahlin tidigare? Just petningen av Dahlin genom mästerskapet har varit lika obegriplig som denna insats och irriterar mig. Ingen ska med till OS för att se och lära, det kan man göra i Karjala Cup. Ett haveri i ledarskapet från Grönborg tycker jag att det har varit.
"Man gick i den psykologiska fällan"
I båset var man alldeles för passiva, man fick inte spelarna att lugna ner sig som istället började skjuta på exakt allt istället för att visa kyla. Man var skrämda och oroliga. Man gick rakt in i den psykologiska fällan. Man var oerhört svaga och sårbara som lag. Man var så rädda att förlora att man tappade fokus på att vinna. Det slutade med ett totalt fiasko.
