Krönika: Återkomsten
Förra säsongen pratades det om The Return of The King, Brett Harkins var tillbaka i de svartgula färgerna. Under hela den här våren och sommaren har det pratas om ännu en återkomst, den här gången var det Jonathan Hedström som fanns på allas läppar. Någon återkomst för Hedström blir det inte men trots det kommer ett nygammalt ansikte att finnas på isen när säsongen drar igång. Ett ansikte som man i Leksands lärt sig att förakta och i Skellefteå att älska. Nummer 21, Jimmie Ericsson är tillbaka.
Att jämföra Jimmie Ericssons tid i Skellefteå och Allsvenskan med hans tid i Leksand och Elitserien är som att jämföra dag och natt. Flytten till Leksand skulle bli det riktiga genombrottet, även i Elitserien. Som bekant så blev ju inte fallet så utan istället en nästintill bortkastad säsong. Pratade med Mats Korhonen på Elithockey.net som beskrivit Jimmie som en jätteflopp i en av sina krönikor. När han vidareutvecklade det menade han att han genom rapporter fått reda på att Jimmie sett allmänt slö ut på träning och folk undrade om det var samme man som sett i Skellefteås tröja. För det kan det dock endast finnas en förklaring enligt egen utsago. Det gäller speltiden som han fick i början – att snitta 25 minuter per match i början av säsongen efter en hård träningsperiod var inte hälsosamt för honom. I och med det drog han även på sig skador som inte fick läka riktigt. Den bistra sanningen är att i en serie över 50 omgångar gäller det att inte slita på för få spelare under kort tid. Ett fel som ”Pirro” Alexandersson och Leksand gjorde och någonting som klubben själv liksom bland annat Jimmie gick lida av resterande del av säsongen.
Leksand gjorde överhuvudtaget en rätt så usel säsong, ändå var det Ericsson som faktiskt fick ta mest kritik från media och supporters. Trots att det kan verka lite konstigt att man hade så högt ställda förväntningar på en spelare som var bland de minst meriterade i laget så är det svårt att klandra någon. Förväntningarna stegrades liksom på hela klubben under försäsongen då man spelade lysande och dessutom hade det tidigare läckt ut att Ericsson satt på ett riktigt högavlönat kontrakt. Att då stå för nio poäng under grundserien samt två under Kvalserien, det kan naturligtvis inte ses som godkänt. Dock så känns det som Leksand satte lite för stor tillförlit på honom. En spelare med endast tre säsonger i Allsvenskan ska inte behöva komma in från omgång ett i Elitserien och vara en av stöttepelarna. Det hela sköttes över hela taget rätt dåligt av Leksand och till stor del måste faktiskt klubben ta på sig lite av Jimmies misslyckade första säsong. Sammanfattningsvis är det bara så att det funkade aldrig mellan Leksand och Jimmie.
Ändå så var faktiskt intresset rätt stort när han i våras blev klubblös. Modo, Brynäs samt även storklubben Linköping var ute efter den forne östgötens namnteckning. Det om något är ju faktiskt ett bevis att trots en rätt taskig säsong i dalarna så är Ericssons status ute i landet långt ifrån låg. På så sätt kan man faktiskt säga att det är en riktigt bra värvning Skellefteå gjort.
Och med allra största sannolikhet var det inte smärtfritt för sportchef Peo Larsson att knyta till sig Jimmie till klubben. Enligt mina egna reflektioner finns det ingen annan anledning till att Larsson tvärvände i fallet Markus Kristoffersson. Jimmie fanns inte med i ursprungsplanen men när han blev ledig var han värd att trampa några spelare på tårna. Nu blev det Markus Kristoffersson som fick sig en riktig smäll, i alla fall enligt min utsago. Lite konstigt måste det dock ses. Kristoffersson skulle garanterat spela ytterforward medan Ericsson med allra största sannolikhet kommer att finnas som center. Förmodligen var det så att i och med Ericssons intåg i truppen fick Larsson över lite pengar till att spetsa till med en bättre ytterforward än Kristoffersson. Med Kristoffersson i truppen hade dessa pengar gått till en lite dyrare center än Ericsson.
Så vem hade man egentligen föredragit av de två före detta publikfavoriterna då? Jag är i alla fall övertygad om att Peo Larsson återigen gjort rätt. Visserligen har Markus Kristoffersson ett stort hjärta och en skön spelstil. Men Jimmie Ericsson kan liksom Kristoffersson spela fysiskt, kasta handskarna och slåss när det behövs och även tända publik. På dessa egenskaper har Ericsson också en teknik och ett spelsinne som ligger på en helt annan nivå än Kristoffersson. Istället för en fighter och ett rivjärn fick vi en allroundskicklig center – bättre lösning för Skellefteå alla dagar i veckan enligt mig.
Naturligtvis så man inte säga att Ericsson ersatte Kristoffersson. Spelaren som han istället ersatt är HV-flyktande centern Andreas Falk. Att dra en jämförelse där är lite enklare. Andreas Falk beskriver sig själv på HV71:s officiella hemsida så en smart spelande center. Det kan man ju tycka vad man vill om men personligen skulle jag aldrig använda de termerna när det gäller Falk. Istället ligger hans styrka i att han höga tempo och frenetiska forechecking. Han är fenomenal på att sätta press på motståndarlaget i såväl boxplay som i spelet fem mot fem. Men att säga att han är en smart center, nej. En smart center jagar inte bakom motståndarmålet när backen har full kontroll på pucken. En smart center tar heller inte solklara utvisning i anfallszonen. Andreas Falk är helt enkelt inte en smart center, men likväl en mycket duktig spelare. En center som är smart är Jimmie Ericsson, han jobbar liksom Falk båda vägarna, men bli aldrig övertänd och börjar checka besinningslöst. Istället har han rätt så originella lösningar på det mesta men likväl lyckosamma och smarta. Han befinner sig nästa aldrig på fel plats i banan och har en mycket fin balans i att spela aggressivt och ta det lugnt istället.
Baserat på individuell skicklighet som måste Ericsson ses som ett bättre alternativ än Falk. Frågan är dock hur han går in i truppen. Andreas Falk bildade som bekant tillsammans med Pontus Petterström och Johan Ramstedt en väldigt framgångsrik checkingline där just Falk var den som satte allra hårdast press på motståndarna. Med Jimmie istället för Falk i den kedjan kommer man att spela på ett helt annat sätt. Utan Falk som pådrivare är frågan hur hårt Johan Ramstedt kommer våga kliva på i anfallszonen. Om Jimmie Ericsson uppträder avvaktande lär även resterande del av enheten ta det lite lugnare och ställa upp och styra spelet på samma sätt som Fredrik Öbergs kedja gjorde under Kvalserien.
Fördelen med Ericsson då är att han inte är låst i en roll. Framförallt behöver han inte nödvändigtvis vara center utan fungerar också utmärkt som ytter. Dessutom kan spela i en defensiv centerroll såväl som en offensiv. Det gör att han kan spela i allt från första kedjan till fjärde, även om det nu inte känns som att han passar in i kedjan med Pontus Petterström och Johan Ramstedt.
Hur som helst så vet man ju inte hur Per-Erik Johnsson tänker formulera laget. Ett som är säkert är i alla fall att Jimmie Ericsson garanterat kommer utnyttjas bättre än förra säsongen nere i Dalarna. Att han kommer att misslyckas kommande säsong känns inte speciellt troligt nu när han vet vad som krävs i Elitserien samt är hemma på trygg mark. Det enda som personligen oroar mig är att han fortfarande verkar köra med samma långa dragning i mittzon som faktiskt börjar vara alltför sönderläst.
