Krönika: Det fanns inte rum för två
Vara eller inte vara. Det var länge frågan för Marcus Kristoffersson som höll på att tvingas starta säsongen i Division 1 och Brunflo. Istället blev det Skellefteå som dagarna tidigare signat Mikko Laine för en tryout på två månader. Laine och Kristoffersson visade sig konkurrera om samma plats i laget.
Att kritisera Peo Larssons jobb som sportchef är jag den siste att göra. Värvningarna av Libor Prochazka och Daniel Branda tyder på en fingertoppskänsla utöver det vanliga och det är bara ett exempel av flera. Men ändå går det inte förneka att jag varit lite konfunderat. Om man kollar på centeruppställningen före Mikko Laine anlände till klubben så hittade vi fyra centrar med främst offensiva egenskaper. Brett Harkins största styrka i defensiven finns i tekningarna, efter det kommer, ingenting. Markku Tähtinen är en offensivt inriktad playmaker med lite brister i defensiven. Och hårdskjutande Fredrik Öberg hade minst sagt svårt att hänga med mot de bättre lagen började snurra i anfallszonen. Jimmie Ericsson är väl den som kan sägas har störst potential i det defensiva arbetet. Men det är knappast någon hemlighet mot vilken ände av planen som Ericsson har lättare att åka.
På grund av det har det varit lite svårt att se någon direkt linje i hur man tänkt bygga kedjorna. Det är nämligen just ofta just center som bestämmer om det blir en offensivt lagd, en defensivt lagd eller en hårt checkande kedja.
Som det såg ut hade Skellefteå fyra centrar till de producerande kedjorna, men såg kom Mikko Laine som in i bilden. Visserligen var det endast en try-out som gäller, en sådan på två månader. Men personligen skulle jag bli väldigt förvånad om det stannade vid det, eller hur var det nu?
Nej, där fick jag, Peo Larsson och hela Skellefteå. Det har under Laines tid i klubben visat sig att den hårt arbetande finländaren hellre spelar på kanten och har även använts där. Vad är då meningen med värvningen kan man undra? Givetvis är det aldrig fel att ta in en spelare som ger allt för laget i alla lägen men det känns lite konstigt när Markus Kristoffersson som i våras inte var önskvärd plötsligt också tillkom?
Under större delen av försäsongen har alltså Laine använts i en helfinsk kedja tillsammans med Markku Tähtinen och Antti Virtanen. En kedja som vägt alldeles för lätt, vilket gjort att Laine fått flytta på sig till förmån till just Markus Kristoffersson.
Och frågan är om det inte just är Kristofferssons intåg i laget som gjort att Laine fick packa sin väska och dra hem till Finland för ett par dagar sedan. Skellefteå sökte en grovjobbare, man fick en liten, hyfsat skridskoskicklig rightare med begränsad klubbteknik samt en stor, stark powerforward som är aningen sämre på skridskorna.
I ett relativt kortväxt lag som Skellefteå är det ingen tvekan om vem man väljer. Faktum är att det nog var klart relativt tidigt att Laine inte var riktigt rätt för klubben, det man sökte var en tvåvägscenter, visst fick man en tvåvägsspelare men en ytterforward, där av anledning till att Laine rök direkt då Jason King blev klar för klubben. Men att säga att King tog Laines plats är fel, istället var det just Kristoffersson som lade vantarna på den.
Men om sanningen ska fram är frågan hur mycket bättre spelare Kristoffersson egentligen är än Laine.
Saken ligger dock inte där utan i att Kristoffersson är som redan tidigare nämnt, den spelartyp Skellefteå behöver. Markus Kristoffersson är en ytterst begränsad spelare, men också en väldigt unik spelare i svensk ishockey. Powerforwards är det verkligen ont om i svensk ishockey och det kan faktiskt vara så att Skellefteå har värvat en riktigt betydelsefull kugge till laget utan att man vet om det.
Hur som helst kan man vara säker på att Markus Kristoffersson kommer att riva ner ett flertal ovationer från läktarplats med hjälp av sitt stora hjärta samt sin uppoffrande spelstil. Hur långt det egentligen räcker är det svårt att sia om.