Krönika: Dispyten med Hedström är över
Ända sedan mitten av sommaren har det förts ett krig mellan Skellefteå AIK:s supportrar och Jonathan Hedström. Det slutgiltiga slaget utkämpades i lördags då Hedström besökte hemstaden, ett slag som förlorades av båda parter.
För utomstående kan det vara svårt att förstå hur en spelare kan bli så hatad på grund av att han valde ett lag framför ett annat. Spelar ingen roll om det råkar vara klubben han spenderat sin tid som junior i. Naturligtvis är inte Jonathan Hedström så illa omtyckt i Skellefteå för att han valde Timrå, utan för löftena och uttalandena han gett dem.
I flera års tid har Hedström påstått att när Skellefteå går upp i Elitserien då kommer jag att spela med dem. Vid den tidigare årligen återkommande Kvalserien fanns alltid Hedström på plats för att följa laget i sitt hjärta och se om det kanske skulle bli spel i klubben kommande säsong. Mer än en gång har han väntat in i det sista för att se om Skellefteå skulle ta steget upp, vid mer än ett tillfälle har han istället tvingats söka sig en annan klubb i Sverige för att kunna stanna i den högsta serien och på sätt fortfarande ha chansen till spel i landslaget. Trots det ryktades det varje sommar att han skulle gå ner till sig kära i Skellefteå i Allsvenskan och bära upp laget till Elitserien.
Exemplen kan göras många varför man i Skellefteå räknade så kallt att Hedström skulle komma hem. Bland annat var det han som jublade allra högst i olika slags medier när klubben gick upp till Elitserien. Övrigt som kan tilläggas är att han år efter år deltagit Back to Basic, en landhockeyturnering som utspelades på möjligheternas torg i Skellefteå i och med den numera nedlagda Skelleftefestivalen. Dessutom tränade han med laget under OS-uppehållet och vända flyttlasset dit då situationen i USA blev ohållbar. På det hade han genom åren blivit en riktig ikon för supportrarna, i en tid där spelare ur egna led inte direkt växte på träd så blev han lite av en messias, någonting man kunde luta sig mot och i vissa fall nästan tillbe.
Skilsmässan blev därför någonting man tog någonting väldigt hårt, man kände sig av förklarliga skäl bedragna och svikna. Man hade byggt upp en bild, som raserades helt över ett ögonblick.
Fallet Hedström, Skellefteå och Timrå är ganska unikt i svensk ishockey. Om vi tar till exempel förhållande mellan Magnus Wernblom och MODO har det inte alls nått samma höjder. Detta mest på grund av att Wernblom aldrig uttalat att det är MODO som gäller för mig, nu kommer jag hem till MODO. Istället har han uppträtt så proffsigt som man bara kan. Liksom Hedström har eller kanske rättare sagt hade har han numera hjärtat på två ställen, men han klarar av att hantera det utan att sprida tudelade budskap omkring sig.
En annan sak som retat upp Skellefteå-fansen är själva orsaker till att han valde bort klubben, eller kanske snarare att man inte vet. Pengarna är uteslutet, Jonte har själv sagt att han har fler kompisar i Timrå och visst är det säkert oerhört kul att spela med kusinen Fredrik Warg. Men hade han haft det hjärta för Skellefteå som det ryktades om så hade han skrivit på för Skellefteå och sedan övertalat Warg att efter den här säsongens slut även han gå till klubben.
Men om vi ska ta oss tillbaka till själva slaget som utspelades i lördags så gjorde Skellefteå en kanonmatch frampiskade av en kanonpublik som förövrigt hade tre riktigt fyndiga banderoller som Hedström om han bara velat kunna ta med glimten i ögat. Istället valde han att reta sig på det och likt vilken barnunge som helst hugga tillbaka med orden. Jag har visst vänner i den har stan, jävla muppar. Redan där stod det 1-0 till Skellefteå-fansen.
Om vi återigen ska dra parallellen till Magnus Wernblom och proffsighet så är det bara att kolla på Wernbloms likgiltiga reaktion på MODO-fansens banderoll ”Det finns en hjälte – men han ser förjävlig ut i svartgult”. Hade han istället huggit tillbaka hade det förmodligen tagit hus utav helvete i Örnsköldsvik.
I matchen mellan Skellefteå och Hedström skulle det snart visa sig bli utjämnat. Jonte låg bakom Timrås 2-1 mål och jublade vilt efter segern.
När det gäller själva matchbilden och vilket spel laget stod för kan det sägas att Jonte förlorade stort. Skellefteå spelade som vanligt med ett väldigt stort hjärta, bland annat var Jimmie Ericsson nära att dra till Pär Styf över käken bara för att han blev avtagen pucken. Libor Prochazka körde över Johan Andersson i rent ursinne, samma sak gjorde Fredrik Lindgren senare och Daniel Sondell slängde sig vårdslöst och täckte skott. Någonting som Jonathan Hedström förknippats med hela karriären. Nu spelar han istället för Timrå, som spelar mycket smart, men trots allt inte med så mycket hjärta. Vad än Hedström själv vill påstå så om det finns ett lag han skulle passat in i så är det Skellefteå.
Trots Timråsegern så kändes det som att det var Skellefteå som gick segrande ur striden och med äran i behåll.
Fram till att det kom fram att någon hängt en docka från en bro, vilket drog ner alla i smutsen. Allt som byggts upp raserades på ett ögonblick och numera är det inte de svikna Skellefteå-fansen sympatierna ligger hos, utan Jonathan Hedström.
Tack och lov kommer nog det hela vara glömt om någon vecka och om nästa gång Hedström gästar Skellefteå Kraft Arena kommer knappt någon höja ett ögonbryn åt honom.
