Krönika: Skellefteå dansar på slak lina
Slutspelsstriden rasar för fullt, Skellefteå gör i dagsläget upp med sex lag om att undvika Kvalserien och försöka ta sig till slutspel. Under landslagsuppehållet har dock tankar ofrånkomligt börjat dra sig mot sommaren och framförallt nästan säsongs öden och det tar inte lång tid att inse att Skellefteå faktiskt dansar på en slak lina.
Elitserien närmar sig sitt slut, endast ett par omgångar återstår och det börjar snart vara dags att summera och lägga årets säsong till handlingarna. I och med att Per-Erik Johnsson nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Skellefteå är det dock svårt att hålla tankarna borta från nästa säsong som kommer att bli minst lika spännande som den här med bland annat den nya arenan som betytt så oerhört mycket för Brynäs och Modo i positiv bemärkelse men som också för Malmö och Leksand i negativ bemärkelse. Skellefteå står nu vid ett vägskäl, till vilket sällskap vill man sålla sig till sina bröder från norr eller sina tidigare Kvalseriemotståndare i de varmare södra trakterna.
Andra säsongen tuffare
Skellefteås säsong såhär långt har helt klart varit över förväntan vilket är ett resultat av Per-Erik Johnssons goda förmåga att ingjuta mod i spelarna och få dem att fungera som en grupp. Dessutom har man ridit på nykomlingsvågen som består av ny motivation till lite äldre spelare som Fredrik Krekula och Johan Ramstedt som spelat otaliga säsonger i Division 1, Allsvenskan, SuperAllsvenskan samt HockeyAllsvenskan och allt vad nu serien/serierna under Elitserien hetat. Dessutom består vågen av underskattning, medvetet eller inte har inte de etablerade klubbarna samma respekt för Skellefteå som för Djurgården även om man varit ungefär jämnbra den här säsongen.
Till nästa säsong är det inte säkert att Ramstedt och Krekula krigar lika hårt i omgång 35 som i ett eventuellt slutspel. Dessutom kommer underskattningen vara borta, de andra lagen kommer nu att respektera Skellefteå på samma sätt som Djurgården. Det kommer helt enkelt att bli en tuffare resa. Det är där spelarmaterialet kommer in i bilden. Med tanke på truppen borde Skellefteå tillsammans med Mora ligga på plats nummer 11 och 12 med en bra bit upp till närmsta motståndare. I år går det bra och fortfarande så tror jag på en slutspelsplats och en härlig avslutning och farväl av det gamla rucklet till arena.
Johnsson utrotar lirarna
Förändringar måste helt klart göras. Skellefteå måste för det första skaffa sig en starkare och spelskickligare trupp som kan vinna matcher även om man har en dålig dag och inte förlora med svindlande siffror som 0-6 när det inte är mycket som stämmer. En annan tveksamhet är om det verkligen är bra att nu Per-Erik Johnsson stannar kvar som tränare. Visserligen har han utvecklat coachningen under säsongen som stundtals var katastrofal i början, vem kommer tillexempel på tanken att sätta Jimmie Ericsson som statisk back i powerplay? Johnsson stora problem är nu att han har en tendens att ta bort lirarna ur truppen. Skellefteå har för tillfället ingen spelare som enbart är bra offensivt. De två spelarna som hade dessa kvalitéer i form av Brett Harkins och Antti Virtanen skeppades snabbt iväg medan Markku Tähtinen som är halvtaskig i defensiven snabbt sattes i frysboxen. Risken är då att man till nästa säsong uteslutande består av hockeyarbetare liknande Fredrik Krekula vilket vore en katastrof.
I den moderna hockeyn spelar samma lag likadant men några få skillnader, det finns inte längre någon klubb som endast inriktar sig på grovjobbare som jobbar sönder sitt motstånd. Istället har alla lag nästan uteslutande två produktiva femmor, en checkingline och en 0-0 kedja. I dagens match mot Luleå ställde man istället upp med en produktiv, två checkinglines samt en 0-0 kedja.
Andrakedjan måste förbättras
Andrakedjan är det alltså något som måste förbättras avsevärt, Jason King och Daniel Welser är inte direkt spelartyperna som trots att man har en dålig dag och inte går på max ändå spelar sig fram till chanser och producerar match efter match. Två nya ytterforwards att hög klass måste värvas nu när man vägrar att ge Markku Tähtinen chansen med en dräglig omgivning.
Per-Erik Johnsson måste lära sig hantera spelare med spetskvalitéer. Bänkningen av Pavel Patera som hyllades så enormt förra året framstår mer och mer som ett typiskt fall av herr Johnssons mobbing av spelare med nästan uteslutande offensiva kvaliteér.
Patera och Tähtinen
Ni känner säkert till historien, Pavel Patera värvas i slutet av januari förra säsongen för att stärka upp lagets offensiv som varit knackig större delen av säsongen. Förväntningarna var stora på tjecken med fyra VM-guld och ett OS-guld på meritlistan men efter att ha underpresterat under i princip hela finalspelet så satte Patera på bänken av Per-Erik Johnsson. Ett drag som hyllades av de allra främsta även mig själv. Men efter att ha följ Johnsson nära som huvudtränare över ett halvår känns det mer som att det var Johnsson som lirade ut Patera ur truppen än Patera själv.
Det finns mycket som pekar på det, bland annat att Patera från första stund sattes i en tredjekedja med minimalt med speltid i powerplay, ganska taskig omgivning för en spelare dessa spetskvaliteer. Att Markku Tähtinen skulle kunna producera i en bättre miljö är det knappast något tvivel om, historierna om Tähtinen och Patera är nästintill identiska och dessutom finns det ju värre fall på att peka på i form av Brett Harkins och Antti Virtanen. Att Patera nu anses vara tjeckiska ligans bästa spelare är ju också rätt konstigt, så pass mycket bättre är inte den svenska ligan än den tjeckiska.
Ett annat faktum är att Johnsson faktiskt specialiserat två powerplay uppställningar men rullar runt på allt folk man har i boxplay. Det betyder att ingen spelare enbart får spela powerplay utan även måste finnas på isen vid boxplay. Tillexempel har Anders Söderberg och Fredrik Öberg matchats ganska hårt i boxplay vilket kanske kan vara en anledning till att det gått i stå lite i powerplay. Specialisterna måste få koncentrera sig på sin sak. I övrigt är det ju nästan pinsamt att se Richard Lintner få så mycket speltid i boxplay samt att man tidigare såg Markku Tähtinen som en boxplayspecialist. Offensiva specialister är inte tillåtet, men tydligen är de defensiva det.
Arbetarhockey
Till nästa år lär dock Tähtinen vara putsväck och med Per-Erik Johnsson vid rodret får Skellefteå se till att värva spelare som jobbar hårt varje byte och kämpar ner sina motståndare. Det är vad Johnssons tränarfilosofi går ut på och kanske just därför är det så tråkigt att se en spelare som Jonathan Hedström i Timrå-tröjan istället för Skellefteås svartgula färger. Hedström är en spelare som skulle ha passat in perfekt under Johnssons ledning, vilket förövrigt även gäller Fredrik Warg.
Frågan är nu vad som händer nästa år, andra året är alltid svårare och för Skellefteå gäller det att nu bygga ett lag som passar Per-Erik Johnssons filosofi där hårt arbetande spelare står först på listan. Frågetecken kan dock sättas hur det funkar i dagens hockey då i princip alla lag ser lika ut.
I och med det finns också ett annat stort frågetecken, varför uttalar sig Peo Larsson så negativt angående finländaren Juha Lind som måste vara precis den spelartypen som passar in i dagens Skellefteå.
Givetvis finns det också positiva sidor med Johnssons ledarstil, tillexempel att vi får återse, i alla fall en typ av arbetarhockey som tog laget så långt på 70-talet.
