Två sidor av skammen
Att vara supporter till Skellefteå AIK är bland det bästa och värsta som finns. Man kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan, och på sistone mest bara förtvivlan. Det är dock nu som spelarna behöver vårat stöd, så slut upp och hoppa in i torktumlaren!
Att vara Skellefteå AIK-supporter är lite som att åka berg-och-dal-bana. Ena stunden är man lycklig och glad över allting som händer, och i nästa sekund skriker man nästan av fasa. Trots allt detta så står man match efter match på västra stå och skriker sig hes över dåliga domare som aldrig släpper pucken vid tekning och spelare som dräller med pucken i powerplay. Stödet är dock unikt i Sverige. Få lag har supportrar som genomlidit lika mycket som Skellefteås, och gång på gång sluter man upp för att få fart på hemmaspelarna, och uppslutningen denna säsong har hittills varit riktigt bra. Trots publiksiffror som vissa matcher varit föga imponerande har de personer som begett sig till stadens ”tempel” gjort riktigt bra ifrån sig. Ramsan ”AIK, vi ger aldrig upp!” har smittat av sig, och oftast har spelarna kämpat i hela 60 minuter.
Efter nyår började det gå tyngre för AIK, men publiken har ändå inte svikit, och detta gjorde sig väl påmint i kvällens match mot Frölunda. Vid första nedsläpp slog det i princip blixtar om publiken, och det är ett under att spelarnas hjälmar inte flög av. Trots detta gick det som det gick, och publiken säckade sakta men säkert ihop, och för första gången denna säsong gapade stora delar av Skellefteå Kraft Arena tom i den tredje perioden. Jag förstår de som gick hem, och i ärlighetens namn var det inte långt från att jag själv begav mig hemåt. Detta i kombination med banderollen ”Visa hjärta!” som hölls upp i början av den tredje perioden kan man hoppas satte sig på spelarnas näthinnor. Skellefteås hemmapublik är härdad, men accepterar inte vad som helst. När det ser ut som att spelarna inte ens försöker anstränga sig för att hänga med i matchen är det helt enkelt bara för mycket. Frölunda var bra, men gjorde inte på något sätt AIK dåliga, utan det ansvaret ligger helt på spelarnas och tränarnas axlar.
Kvalserien. Ordet smakar illa i munnen, men händer inte några mirakel i Elitseriens två sista omgångar så är Kvalserien, tyvärr, verklighet i Skellefteå. Att som nykomling ta flest poäng genom tiderna och ändå måsta kvala känns precis som att åka i en torktumlare. Jag hoppas dock att publiken verkligen sluter upp i ett eventuellt kvalspel, för det är nu om någon gång laget behöver vårat stöd. Åkturen i torktumlaren kommer trots allt inte att döda oss, bara att härda oss.
Jakob Normark
_____________________________________________________
Två förluster och en oavgjord på tre matcher. Kris? Nej, inte alls. Men det finns dock en stor obesvarad fråga. Hur tänker Per-Erik Johnsson? Orden är tagna ur ingressen i krönikan ”Värdelöst, Per-Erik” skriven i början av säsongen. 50 omgångar senare kvarstår samma fråga. Hur tänker du Per-Erik?
Två bottennapp på rad, visst spelarna visar dålig inställning, är inte med i matchen, har gummiarmar, tagna av stundens allvar, har oflyt. Välj vilket alternativ du vill. Per-Erik Johnsson bisitter trots det inte förmågan att coacha ett hockeylag.
Att såga nya tränare efter tre omgångar spelade var rätt så vågat gjort, hold your horses menade många. Men efter att ha sett samma syndrom i Färjestad förra säsongen där man i princip rullade runt på fyra femmor i alla moment så var jag rätt säker på min sak. Per-Erik Johnsson bisitter inte förmågan att coacha ett hockeylag.
Fram till de senaste veckorna har Skellefteå levt på sin energi och sitt frenetiska kämpande. Länge såg det ut som att jag skulle få en riktig käftsmäll, Per-Erik kanske inte var så dålig även om han nu inte vid ett endaste tillfälle lyckas välja rätt spelare. Men som sagt, de senaste veckorna har verkligheten kommit ikapp. Skellefteå har gått från att vara en underskattat nykomlig till en respekterade ligamedlem och då har också verklighet kommit ikapp.
Man har länge spelat utan något som helst grundspel, man kör slut på de bästa spelarna genom att rulla runt på allt folk man har i boxplay och därav också kört slut på dessa mannar. Man har envisats att använda Fredrik Krekula som center trots att man länge haft fem andra att tillgå. Krekula ligger ständigt i rygg på sin motståndare i egen zon vilket är en dödssynd då man inte det fallet lika gärna kan ligga tio meter bakom utan att det gör någon skillnad. Dessutom kan han inte teka. Sedan har man fortfarande en finländare som i skolan skulle klassas som mobbad. Varför får aldrig Markku Tähtinen chansen på riktig är en ständig fråga, det räcker inte med att få spela powerplay ett byte per för att sedan bli bänkad, eller lirare som Tähtinen måste få chansen flera gånger om för att känna förtroende och då också producera. Dessa rader har jag skrivit om och om och om igen tusentals gånger känns det som, men faktum kvarstår felen har inte åtgärdats ett ända dyft och Tähtinen kommer aldrig få chansen med Per-Erik vid rodret.
När det gäller dagens match märker man att grundspelet inte sitter då man ständigt går på chans, stötbryter, står upp vid blålinjerna utan understöd och ställer sig statiskt i en 1-2-2 uppställning som från förste till sista sträcker sig från den enda kortsargen till den andra. Perfekt slalombana för spelare som Sean Bergenheim, Niklas Andersson med flera. I boxplay däremot jagar man hejvilt, överbelastar sarghörn, vänstersidor och högersidor hejvilt. Man spelar lagets två absolut sämsta defensiva backar med varandra när det stormar i defensiven, naturligtvis är det Richard Lintner och Duane Harmer jag pratar om. Och när Andreas Hadelöv läcker som ett såll, gör århundradets tabbe och dessutom är nära att falla så fort pucken kommer i närheten så väntar man till han tar beslutet själv att kliva på. Annars skulle man ju kunna ge sig fan på att herr Johnsson väntat till periodvilan med att byta målvakt, som vanligt. Men då skulle det förmodligen ha stått 8-1 istället för 4-1.
Time out är ju förövrigt tillåtet att ta och dessutom att spela en av lagets offensivt talangfullaste spelare i lägen då man jagar kvittering. Vad han heter? Markku Tähtinen.
Mannen som värvade Tähtinen ska ju också ha sig en riktig känga. Antalet lyckade värvningar i år uppstiger det glamorösa talet noll. Okej, har väl Nedorost, Stathos, Lintner och Harmer varit vilket inte ens är hälften samt fram till efter jul Kari Haakana. Den finske bjässen som sedan dess varit helt vilse i positionsspelet och liknar med Niklas Wikegård vokabulär ett utedass på isen. Givetvis har Larsson givit honom ett nytt ettårskontrakt, detsamma gäller förövrigt Per-Erik Johnsson.
Markku Tähtinen däremot har ett tvåårskontrakt, men chansen att visa vad han kan lära han aldrig få.
Nils-Petter Dufva