Krönika: Viklunds val
Att gamla modoiter dyker upp i Skellefteåtröja börjar bli något av en rutinprocedur. Efter Wernblom, Söderberg, Johansson, Bergqvist, Haakana och Lintner har turen kommit till ämnet för denna krönika: backtalangen Tobias Viklund. Grattis till Tobias, Skellefteå och grattis till Skellefteå, Tobias. Jag håller tummarna för att sammanslagningen blir lyckad.
Ni har säkert hört talas om Modos sägenomspunna kull med 73:or; Forsberg, Näslund, Jonsson, Salomonsson och, inte minst, vår gemensamme ikon Magnus Wernblom.
Om man jämför den skaran med Viklunds 86:or, så är det nära till hands att dra en parallell mellan Tobias och en 73:a som ni Skellefteåfans säkerligen känner till: Fredrik Bergqvist.
Båda hör till lovande årgångar, båda spelar back, båda sågs till en början som en av de mest lovande i sin kull, ingen av dem lyckades få något genombrott i Modotröjan – och båda kom senare att hamna i Skellefteå AIK.
Tobias Viklund sällar sig annars till en kategori spelare som Modo Hockeys organisation har frambringat alltför många av på senare år, och som man inte direkt skryter över:
Blivande Modostjärnor som fortsätter att vara just blivande i år efter år.
Jämnårige Mattias Hellström, till hösten i Björklöven, är ett exempel. Ett annat och desto tydligare stavas Fredrik Warg, som vid 26 års ålder förvandlades från fjärde- till landslagscenter i samma stund som han lämnade Modo för Timrå IK.
Helt säkert är det Wargs resa som Tobias Viklund nu hoppas kunna upprepa.
”Tobbe” kommer till ett på papperet sämre lag med en på papperet svagare backuppsättning, där han lär få en större och viktigare roll med större möjligheter till att utvecklas som spelare.
Samtidigt kan jag tycka att Viklund gör det lite väl lätt för sig om han skulle skylla sitt uteblivna genombrott på sin förra klubb Modo Hockey.
Under fjolåret spelade han förvisso i skuggan av stora namn som Hans Jonsson, Mattias Timander, Tobias Enström och Pierre Hedin, men de han konkurrerade om en plats i startuppställningen med var betydligt svagare kort som Adam Andersson och Oscar Hedman. Faktum är att Viklund inför säsongen ansågs vara betydligt närmare ett genombrott än Hedman, och att inte många Modofans skulle ha satsat sina slantar på att det skulle bli Oscar som i slutet på säsongen skulle kliva fram och spela till sig en plats i lagets förstafemma.
Så sent som i höstas var det ju också Viklund, inte Hedman, som – tillsammans med bland andra en då näst intill okänd Anton Strålman – gavs chansen Tre Kronor.
Dessutom fick Tobias under större delen av den gångna säsongen, liksom säsongerna före det, kampera ihop med elitseriens i mina ögon bäste defensive back Mattias Timander. Kan ett ungt backlöfte med offensiva kvaliteter ges en bättre omgivning att utvecklas i än så?
Nej, om flytten till Skellefteå ska innebära det lyft för Tobias Viklund som han själv säkert hoppas på, så hänger detta i mycket högre grad på honom själv än på hans nya omgivning.
Personligen hoppas jag förstås att han gör succé i Skellefteåtröjan – och att han en vacker dag kan återvända hem till Modo som ett pånyttfött stjärnskott.
Men fram till dess: lycka till i SAIK, Tobbe. Och ni SAIK:are: lova att ta väl hand om Tobias!