Krönika: Förstecenter McDonell
Centersidan är för tunn och måste förstärkas. Orden känns igen lika mycket idag som för sex månader sedan. Då värvades Kent McDonell från TPS Åbo som förstecenter. Klarar McDonell att fylla ut den kostymen när det blåser som allra snålast?
För tillfället har Skellefteå endast en naturlig center i speldugligt skick i form av Fredrik Öberg. Bodensaren som för tredje säsongen i följd är lagets förstecenter har den här säsongen fått oförtjänt hård kritik. Visserligen ser Öberg segare ut än någonsin men fortfarande är han den, med visst konkurrens av Anders Söderberg som har allra mest kyla i de avgörande lägena.
Ericsson bäst i tempostark miljö
Som nummer två på listan den här säsongen har Jimmie Ericsson funnits Vissa menar att Ericsson går bäst som ytterforward. Någonting som är ungefär lika befängt som att ifrågasätta varför Per-Erik Johnsson funderar på att använda honom i fjärdeformationen.
Kort och gott är det så att Ericsson trivs allra bäst då han får komma med fart djupt ner i banan och utmana försvaret med hög fart – nästan farligt hög fart. Därav passar han bäst som center. Under sin tid i Leksand användes han som ytterforward och i och med det försvann hans effektiva genomåkningar. Den här säsongen har han gått center med Lee Goren och Kent McDonell. Två spelare som gillar att låsa sig fast i motståndarnas zon och jobba långsamt men effektivt runt sargerna.
Någonting som är raka motsatsen till Ericsson som gillar fart – en fart han får i en tilltänkt fjärdekedja med förslagsvis Pontus Petterström och Marcus Kristoffersson. Dessutom tillåts han ha mycket puck, någonting som också är ett måste för att Ericsson ska lyckas. För tillfället är han dock skadad på obestämd tid efter en ful bentackling av Tomas Harant.
Tänkbart scenario för sex månader sedan
Som trea på listan har Fredrik Krekula återfunnits, en spelare som är ytterforward i grund och botten och knappast kommer att bli en renodlad center. Krekula har den här säsongen försökt vara alltför konstruktiv, någonting som han varken har händer eller huvud till. En spelare som har imponerat är fyran på centerlistan, Erik Forssell. Veckan innan den allvarliga fotskadan var han dock upp på andra plats då han spelade ut hela sitt register mot såväl Timrå som Linköping.
I och med detta bortfall av centrar går Skellefteå i kvällens match mot Frölunda runt på tre kedjor. I förstakedjan är det Fredrik Krekula som är center. I Bergskedjan återfanns som vanligt Fredrik Öberg och i tredjekedjan vikarierade Kent McDonell som center. Om vi spolar tillbaka tiden i sex månader så vore det i helt otänkbart med denna centraltrio. Idag känns det väldigt riskabelt.
Då Kent McDonell skrev på för Skellefteå aviserade Peo Larsson att detta inte var den nye förstecentern – det hade ju gått så illa med Markku Tähtinen. Om man läste lite noggrannare mellan raderna kunde vem som helst förstå att tanken givetvis var så. Att McDonell var center var i alla fall givet. Så här långt kan man inte annat än säga att McDonell har motsvarat förväntningarna – som ytterforward.
McDonell är allt han inte skulle vara
Kanadensaren har varit allt han inte ska vara. Rapporterna gjorde gällande att det var en passningsskicklig playmaker som även kunde spela hårt. Till en början passade också McDonell pucken allt som oftast. Efter ett par veckor började han skjuta och vips så hade Skellefteå fått en renodlat målskytt som sköt från alla lägen och håll. En riktigt stor missbedömning från Peo Larsson som gick hem med lite tur.
Grundtankarna som fastställdes då McDonell värvades är nu som bortblåsta. I kvällens match mot Frölunda är det lite av upp till bevis för ”förstecenter McDonell” som kommer få ordentligt med speltid i sin tilltänkta roll för sex månader sedan. Hur funkar egentligen Kent McDonell som förstecenter?
Svaret kommer om 49 minuter då Peo Larssons scoutingarbete synas ännu en gång.
