Krönika: Det är över nu
Hopp och förtvivlan är återigen vad man som Skellefteåsupporter kastats mellan denna säsong. Spelare har lämnat laget, skadorna hopades ett tag och man såg i sitt inre hur allting rasade samman. Men någon rättvisa finns det tydligen här i världen.
Förra säsongen gick AIK bra fram till nyårsuppehållet och sämre därefter. I år hann det knappt börja innan det började kännas konstigt. Trots en bra inledning kunde AIK inte vinna på bortaplan, och ju längre in på säsongen detta pågick ju mer insåg man att detta skulle komma att kosta dyra poäng i slutet på serien. ”Nåväl, ingen formsvacka vara för evigt” intalade man sig stilla medan Jan Novak(någon som minns honom?) tog sitt pick och pack och drog.
Sen kom november.
Skellefteå föll som höstlöv, både i tabellen och i matcherna. Sju raka matcher utan att Skellefteå vann gjorde att ångesten man tidigare under säsongen bara gömt djupare inom sig var på väg att krypa ut ordentligt.
Sen kom december och januari.
Först stack Johan Ramstedt. ”Rama” hade en tung säsong och ville pröva på något nytt. AIK:s redan tunna trupp tunnades ut ytterligare. Skadorna började kort därefter hagla och tids nog stack även backhövdingen Haakana. Jag var säkert inte ensam om att börja undra varför AIK:s otur alltid antar gammaltestamentliga proportioner, med den ena plågan efter den andra, alltid exponentiellt stigande i jobbighet också. Allt kändes bara skit när AIK:s trupp var så pass sargad och sliten, samtidigt som dåvarande sportchefen Peo Larsson nästan ingöt i Skellefteåsupportrarna att det knappt fanns några spelare över på marknaden.
Sen kom Mäenpää och Kovacik.
Mäenpää inledde tokbra, Kovacik inledde sämre. Sakta men säkert växte dock AIK ihop som ett lag igen då skadeeländet slutade och man återigen kunde mönstra full trupp. Lagets spel började återigen stämma och ljuset i tunneln började skymta långt bort i horisonten.
När sen AIK blev indragna i striden om att slippa Kvalserien med bara omgångar kvar att spela var det nog många i Skellefteå som var övertygade att ljuset man skymtat i tunneln innebar att man var på väg in i sitt nästa liv. ”Sämst när det gäller” började tyvärr kännas som en realitet, men när AIK besegrade Luleå med 3-1 för två omgångar sen hände något otroligt. Plötsligt hade AIK – med kniven på strupen – vunnit när man som mest behövt det och räddat både laget och staden Skellefteå från ytterligare en ångestfylld Kvalserie.
”Allt efter detta är bonus” yttrade sig AIK:s spelare efter detta. Och tog sig till slutspel. Äntligen är den massiva press man känt i några veckor borta – för man kan inte annat än att ta personligt ansvar för hur laget presterar.
Det är över nu.Allt som händer framöver denna säsong är gratis och bonus, och äntligen får vi luttrade Skellefteåsupportrar lite lugn och ro.
***
Södertäljes tränare Leif Strömberg påstod tidigare i veckan att Skellefteå som vanligt skulle darra ihop på slutet. Skellefteås tränare Per-Erik Johnsson gav svar på tal idag:
-Det var någon tränare som sa att det skulle bli darr, och det darrar faktiskt lite i kroppen, sa ”Perra” till ppv samtidigt som 6001 åskådare jublade vilt i hallen.