Krönika: 2000-talet tillhör Skellefteå AIK
Vårsolen tittar fram i ett kallt Stockholm. Och alla tecken som brukar symbolisera våren finns här; man ska börja fylla i semester papper inför sommaren, vinterskorna har blivit utslitna till en så stor grad att var dag föder en ny spricka i hälen och man motvilligt inser att man måste gå och köpa nya skor, det stora vintermörkret har bleknat och en optimistisk liten känsla av hopp föds igen, och det som kanske mest symboliserar övergången från vår och sommar, ens älskade Skellefteå AIKs säsong har tagit slut.
Och jag kan sakta men säkert luta mig tillbaka och finna ett välbehag. Just det välbehag som vi som senaste åren följt AIKs utveckling kunnat bekanta oss allt mer med. Jag kommer ihåg för tio år sedan vid ungefär samma tidpunkt, då blev AIK utslagna i play off 2 mot Troja/Ljungby med 2-1 i matcher om jag inte missminner mig. Och här sitter vi nu istället och har blivit utslagna i en kvartsfinal i Elitserien mot Hv71.
Det här är frukten av en förening som målmedvetet jobbat på att förbättra sig de senaste åren. Organisationsmässigt, ekonomiskt och inte minst på isen. Och jag är helt övertygad att när John Newton 1772 klottrade ner raden ”I once was lost, but now am found” som senare blev hymnen Amazing Grace delade känslan som vi nog alla som stoltserar med att vara supportrar delar nu. Under den mörka period kallad 90-talet så var det allt annat än en dans på rosor att vara Skellefteå AIK supporter, jag kan tänka mig att uttrycket ”Är man medgångs supporter ska man inte hålla på Skellefteå AIK” blev fast förankrat just då. Och det värsta var förmodligen att det på något sätt inte kändes som att vi borde harva i allsvenskan alls. 80-talist som jag är så upplevde jag aldrig elitserien men växte likaväl upp med den här känslan att AIK helt enkelt var malplacerade. Men för att göra en långhistoria kort, som alla som läser det här mycket väl känner till, så kan jag nu konstatera att tack vare en målmedveten förening, otroligt stöd från supportrar och fantastiska spelare så har äntligen Skellefteå funnit rätt väg igen. 2000-talet tillhör Skellefteå AIK.
Vad ska man egentligen säga om säsongen som har gått? Jag tippade visserligen att vi skulle ta den sista platsen till slutspelet innan säsong, men i ren Guldstan-pessimism vågade jag aldrig hoppas på att detta skulle infrias. Och det såg dystert ut under en period, men då visade SAIK vad som har blivit ett kännetecken de senaste tre säsongerna. Att de faktiskt är bäst när det gäller. Och det är omöjligt att peka ut vad det var som fick utslag i årets upplaga. En karismatisk värmlänning i båset? En 24/7 arbetande sportchef som trots att Skellefteå inte varit hetast på marknaden lyckades överträffa sig själv åter genom att hitta guldkornen bland de spelare som ”blir över” när de större klubbarna fått säga sitt? En viss Lee Goren som kom, såg och segrade? En fanatisk publik som stödjer sitt lag i vårt och torrt, från sittplats till hjärtat av North Power? Det är näst intill omöjligt att veta men jag skulle vilja säga att det är en kombination av allt Skellefteå är verkligen en stad för sitt lag, och ett lag för sin stad. Det går nog inte förklara det på något annat sätt.
Nu börjar Silly Season. Och spekulationerna når nya proportioner för varje år. Vem ska få förnyat kontrakt? Vem ska värvas? Vem ska vi bryta kontraktet med? Det finns lika många teorier om lagbygget som det finns sand i Sahara. Och i år kommer bli knepigare än tidigare. Jag kan tänka mig att det blir många sömnlösa nätter för en viss Lasse Johansson. För faktum är att det nuvarande laget har tagit sig till slutspel och gjort en bra säsong, så faktum är ju att det här är ett riktigt bra lag. Sveriges åttonde bästa lag. Men samtidigt så kommer ju satsningen att gå vidare, vilket i sin tur kort och gott kommer innebära att vi måste göra oss av med några bra spelare som gjort ett bra jobb för laget för att bli bättre. Jag skulle inte vilja vara sportchef i en sådan situation.
Men jag är helt övertygad om att Skellefteå lättare kommer att värva spelare i år, då årets framgångar säkerligen inneburit mer pengar till spelarbudgeten och detta i kombination med att Skellefteå verkligen har etablerat sig som elitserielag har förmodligen satt AIK på kartan hos de lite större namnen ute på spelarmarknaden. Det är lätt att tänka att i det långa loppet så kommer vi att tjäna på att göra oss av med i princip vem som helst så länge vi bara värvar någon som är bättre. Men samtidigt är det ju inte så enkelt, en stor anledning till lagets framgångar har ju uppenbarligen just varit lagmoralen och det faktum att vi har en stabil stomme och ett hjärta i laget, som skulle försvinna totalt ifall vi skulle värva för många spelare. Nej, det enda jag vet är att jag inte vet någonting alls, som någon vis person en gång sa. Man får i slutändan lita till de kompetenta personerna som har detta som sin profession.
Just nu tycker jag vi alla bara bör lägga oss ner i närmaste hamock, och tänka tillbaka på det som varit, spekulera lite över det som ska bli men njuta av nuet. Vi är tillbaka för att stanna, säsongen har varit fantastisk. Och vi har fått uppleva slutspel efter alla dessa år igen. Det må så vara att det är alldeles för länge kvar tills säsongen börjar igen, men efter ett år som detta så kan vi nog fördriva sommaren med lite nostalgi tror jag!