Krönika: Sju blev åtta ändå
Silly Season är över för den här gången – i alla fall om man ska tro Lasse Johansson. Truppen stannar därmed på sju backar då den sista värvningen aldrig kom. Trots det har Hans Särkijärvi knappast något lätt jobb då han ska skriva ned de tre backparen på taktiktavlan i höst.
***
Åtta backar var vad som förväntades finnas i Skellefteås trupp då serien drar igång. I dagsläget finns sju kontrakterade försvarare. Men trots det finns det åtta stycken som utan tvekan håller elitserieklass. Den stora frågan är nu vilka som får stå åt sidan.
Det angenäma problemet ligger i att juniorerna presterat så pass bra under försäsongen. Allra främst har David Rundblad varit. Även om träningsmatcher inte säger speciellt mycket så är det tufft att bänka den poängbästa backen under de sex matcher man hittills spelat.
Samtidigt har Tobias Viklund mognat i sitt spel avsevärt, defensiven är bättre, skridskoåkningen rappare och framför allt är allt sjabbel i uppspelsfasen borta. Fredrik Lindgren har återfått sin defensiva roll och ser betydligt bekvämare ut än i fjol. Dessutom spelar han landslagsturnering nästa helg.
Erik Andersson, Jyri Marttinen och Christoffer Norgren är självskriva – kommentar överflödig. Fram till Pavel Skrbek anländer bör det alltså inte vara några problem.
***
Men icke att förglömma är Tim Erixon. Att Rundblad håller klassen är ingen nyhet. Redan under första isträningen körde han direkt på med sina solonummer. Samma sak under träningsmatcherna, dribblingarna har rullat in i samma höga tempo som poängen. Men den back som imponerat allra mest på mig är Tim Erixon.
Medan Rundblad behöver förändra sitt spel betänkligt till premiären – jag vill i alla fall inte se några dragningar som siste man mot Mathias Tjärnqvist – så skulle Tim Erixon utan tvekan kunna kliva in på isen mot Rögle eller för den delen Frölunda fortsätta med exakt samma spel.
Givetvis ska vi inte drabbas av storhetsvansinne. Såväl Rundblad som Erixon är i högsta grad under utbildning och bara för ett par lyckade träningsmatcher ska man inte sväva i väg. Men å andra sidan är det längesen Skellefteå skådade backtalanger av den här klassen.
Erixons spelstil är väldigt vårdad, han har en bra räckvidd med sina 187 centimeter och är väldigt följsam. Uppspelsfasen är inte heller några problem då han allt som oftast väljer det enkla men också det rätta alternativet. Det vill säga spelaren med högst fart och bäst utgångsläge för att ta in pucken i anfallszon.
Med en rutinerad backkollega att luta sig mot när det stormar som värst håller det i Elitserien redan nu.
***
Till premiären kan vi dock räkna med Rundblad. Förändringen vi lär se då är att dragningarna som siste man lär försvinna. Jag räknar kallt med att Särkijärvi gett sin tillåtelse till Rundblad att under försäsongen testa allt vad som går men meddelat att det blir lite striktare förhållningsorder då allvaret börjar.
Just Särkijärvi är också anledningen till att jag tror på dessa två. I Djurgården släppte han fram en hel hög juniorer och gav dem chansen på allvar. Inte bara under ett par minuter per match som avlastningsspelare. I år kommer Skellefteå verkligen att satsa på den talangfulla grupp juniorer man förfogar över.
Backparen mot Rögle då? Tobias Viklund tillsammans med Fredrik Lindgren, Christoffer Norgren med Erik Andersson och Jyri Marttinen i sällskap med David Rundblad. Som sjundeback återfinns Tim Erixon. Knappast någon högoddsare.
***
Gemensamt för alla kanadensare verkar vara att det tar en bit in på säsongen innan flåset kommer igång på allvar. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Eller?
***
Jimmie Ericsson i Tre Kronor. Kan bli jackpott för såväl de blågula som de svartgula.
***
På forwardssidan har Martin Lundberg imponerat. Betydligt rörligare än förra säsongen har han visat att han klarar att centra en kedja med spelare som Anders Söderberg och Kimmo Koskenkorva på kanterna.
***
Vem som får stå åt sidan då Skrbek anländer? Ingen aning.