Lagbanner
Krönika: Supporter då och nu

Krönika: Supporter då och nu

Att vara nostalgisk kan kännas skönt ibland. Att bara tänka, jisses vad härligt det var. Och visst kändes hockeyn härlig under sjuttio- och delar av åttiotalet?

För de som inte var med på den tiden, Skellefteå Isstadion tog uppemot tiotusen åskådare som mest. Till och med drygt tiotusen, men då hade man visst överskridit gällande tillåten gräns. Tror det var 1975 mot Brynäs. Var där själv den matchen, men det är ju ett århundrade sedan.

Åkte ner från Piteå en gång, med en bekant, som så många gånger tidigare, i mitten av sjuttio. Motståndare kan vara oväsentligt. På den tiden var det ståplats runt hela rinken, utom i mitten av varje långsida. Där stod vi på det som idag är sektion D, rakt ovanför gästernas försvarszon i första och tredje perioderna. En forward i motståndarlaget sätter fart med pucken runt egen kasse, vilket inte gör sig bättre än att han får ett felskär och dundrar rätt in i sargen just nedanför oss. Detta får polare Persson att på renaste pitemål högt utbrista, ”Hä jär glägga, hahaha”. Det får naturligtvis samtliga nedanför oss att vända på huvudet och storligen glo på denne till synes från landet nyanlände bonddräng.

Det hände inte alltför sällan att man språkade med åskådare som åkt hela vägen från Kiruna bara för att få se elithockey. Blev det seger för AIK så var de 50 milen inget nämnvärt avstånd, medan det kanske kändes tungt att åka hem, äta frukost och ge sig iväg till jobbet på måndagsmorgonen, om det varit söndagsmatch och laget förlorat. Betänk dessutom att Norr- och Västerbotten upptar i princip en tredjedel av Sverige. Undrar föresten hur många Skelleftebor som skulle åkt upp till Kiruna i motsvarande situation.

Idag har vi återfått lite av den forna känslan. Det känns på något vis som att, nu är vi här, och här ska vi förbli ett längre tag. Nya hjältar, nya idoler dyker upp. I dagens hockey kanske inte lika lagtrogna som förr, och ofta ur helt andra led än den egna klubben. Men vem bryr sig om det när poängen droppar in? Vem bryr sig om en från Borlänge eller en från Abbotsford i Kanada gör mål. Huvudsaken det blir mål. Även om en hemmason naturligtvis lättare blir kultförklarad om han kan dominera och tillhöra klubben under en längre tid.

Tiderna och idrotten förändras dock. Så även supportrarna. Idag krävs betydligt mer runtikring på arenorna. Mat och dryck och repriser på storskärmar mm. Men ändå känns det som om allt till sist handlar om samma sak, nämligen att få känna stämning. Vara en del i någonting. En tillhörighet i något som engagerar. För att idrott engagerar kan jag lova.

När jag för en tid sedan åkte tillsammans med ett gäng från arbetet, för att tillbringa ett dygn i Skellefteå med arbetsplatsträff, middag, hockey och övernattning, följde en av de mest anti-idrottstyckare jag känner med. I periodpaus står jag och en kollega i toalettkön då vi hör en rad grova svordomar av någon på väg in till toaletterna. Då dyker han upp, mannen med de mest förklenande tillmälen om idrott, gormande och svärande över att, som han själv sa: ”Jag måste ju hålla på dom, jag är ju engagerad”.

Så säg den som inte rycks med av stämningen i en fullpackad och engagerad arena som Skellefteå Kraft Arena.

Anders Lundberg2009-02-01 12:00:00
Author

Fler artiklar om Skellefteå