Krönika: Den perfekta matchen - finns den?
Hur ska man definiera en perfekt ishockeymatch? Finns den perfekta matchen? I vems ögon är den perfekt, hemmalagets fans, tränare eller bortasupportrar? Helt objektivt kan nog inte frågan besvaras.
Jag tillhör inte den typen av människor som lägger allt möjligt på minnet, typ årtal, resultat, placeringar, vem som gjorde avgörande mål i den eller den turneringen. En så kallad kalenderbitare. Dock minns jag speciella idrottshändelser, där vissa särdrag kan ha etsat sig fast i minneskortet för evigt. En av dessa är en oförglömlig hockeymatch som utspelades i Globen någon gång i mitten av nittiotalet. Efter konsultation av diverse databaser har jag konstaterat att det måste vara matchen mellan Sverige och Kanada i Sweden Hockey Games 1994.
En för mig oförglömlig hockeymatch. Två lag som verkligen gick in för att spela hockey. Böljande spel med snabba passningar och spelvändningar. Finessrika kombinationer grundat med bra försvarsspel. Hårda men justa tacklingar och knappt några avblåsningar alls. Domare som inte behövde eller gick in och styrde över spelet. Helt enkelt en sådan match som skulle ha gjort de flesta elitserietränare gråhåriga. En ”byta-chanser” match skulle de ha kallat den. Men en match som innehöll allt i min smak, liksom förmodligen majoriteten av publiken i Globen. Och Kanada vann med 6-5.
Då har vi detta med resultatet. Hur perfekt kan en förlust anses vara? Kan man döma ut en hel match på grund av resultatet? Där kommer vi in på objektiviteten i bedömningen. Att förlora är ju definitivt inte perfekt. Man kan falla med äran i behåll, men aldrig perfekt. En perfekt förlust. Låter inget vidare korrekt. Matchen var perfekt, till ca två minuter före full tid. Då motståndaren avgjorde till sin fördel. Skulle just den tidpunkten, eller återstående två minuter klassa ner matchen till ”ganska bra” eller ”så där”?
Man kanske alltför ofta bedömer matcher utifrån resultat. Och visst, det är ju inte bara i affärsvärlden man är resultatinriktade. Men låt klubbledningar och tränare stå för den biten. Det är lätt att slå sig för bröstet och känna sig nöjd, när ens lag vunnit. Utan att reflektera över hur man vann. Då kommer frågan. För vem är ishockeyn, idrotten överhuvudtaget? Är den för tränarna, eller för publiken? Kan vi råda bot på tråkhockeyn i Sverige? Om man jämför med NHL så förstår jag publiktillströmningen där. Jag menar nu inte att alla matcher är tråkiga/dåliga, men det perfekta vore kanske att alla matcher slutar oavgjorda. Fast bara ur perfektionens synvinkel.
