En säsong med mersmak
Säsongen 2008-2009 blev för Skellefteå AIK den bästa på tjugoåtta år. Tjugoåtta långa år fick supportrarna vänta på att åter få uppleva en semifinal. Men som devisen säger. Den som väntar på något gott……..som sagt.
Efter en lite trevande inledning, där bara två poäng spelades ihop på de tre första matcherna, tog man sedan fem segrar på de följande sju omgångarna. Där grundlades nog självförtroendet och lagandan som sedan följt laget under större delen av säsongen. För just lagspelet har varit Skellefteås styrka. Med mycket få fixstjärnor har istället truppen bestått av lagspelare som nyttjats i de roller de varit bra på. Och dessutom har man haft en mycket stark bredd. Två komponenter som i allra högsta grad bidragit till framgångarna.
Bland toppspelarna sticker naturligtvis Niko Dimitrakos och Brad Moran ut lite extra. Med sina extra plus i poängprotokollen. Men jag vill även placera en hel kedja som en av lagets toppar. Gabriel Karlssons kedja med Christian Söderström och Kimmo Koskenkorva, har visserligen tillsammans producerat tre poäng mindre än Dimitrakos och Moran tillsammans. 83 mot 86, skiljer i poäng. Men de har å andra sidan mycket bättre plus-minus statistik. 14, 18 11 plus har de tre, mot 1, 6 och –1, om vi även tar med Mathias Månsson, som ju lirat mest med de två transatlanterna.
Sedan måste ju en som Pavel Skrbek omnämnas. Det lugn den mannen fört med sig i försvaret har verkligen smittat av sig. Försvarsspelet har ju dessutom varit en av Skellefteås starka bitar, bland annat med ungtupparna David Rundblad och Tim Erixon. Dessa har ju även fått spela bland annat med den store tjecken.
Sista utposten i försvaret har skötts utomordentligt till ungefär lika delar av Andreas Hadelöv och Nicklas Dahlgren. De två kan med lätthet utropas till stjärnor, i egenskap av trea och fyra i elitseriens målvaktsliga. Det jämnaste puckmotarparet i serien.
Från att ha varit tippade både som kvalseriekandidat och att hamna i ”deadzone” har laget istället mestadels befunnit sig i den övre halvan av serien. Till och med hunnit med att inta topplaceringen. Höstens hårda arbete gav lagom till juluppehållet laget den belöningen. Sedan kom tyvärr en period med både skador och förluster. Ett tag var nästan halva backbesättningen skadad. Bland annat långtidsskador på tre av backarna, vilket fick till följd att man värvade Atvars Tribuncovs innan transferfönstret stängde.
Ett moment har dock varit lagets sorgebarn. Spelet i numerära överlägen. En spelform, som i dagens hockey kan vara avgörande för matchutgången, verkade stundtals som en belastning för Skellefteå. Och inte blev det bättre när Särkijärvi började laborera med manskapet. Tvärtom såg spelarna ännu mer stressade ut, och mot slutet återgick tränarna till att rulla runt på formationerna. Och faktiskt såg powerplayet därpå något bättre ut. Saknaden av en spelskicklig back blev ganska uppenbar. Vi får hoppas att Rundblad växer ut till en sådan, innan han lämnar oss för spel i NHL.
Hårt arbete var höstens melodi. För mig tycktes det som att formsvackan efter jul följdes av alldeles för tamt spel. Inte mycket av hösten intensitet syntes. Alltför många matcher nästan utan fysisk kontakt alls. Sånt håller inte i en sport som hockey. Men mot slutet av grundserien verkade man hitta tillbaka till det tidigare så framgångsrika receptet, farten och viljan. Sedan avslutade man bra med att vinna de fyra sista matcherna. Slutspelsplatsen säkrades i princip när två omgångar återstod.
När så Linköping i den så kallade ”lottningen”, drog ”vinsten” Skellefteå, trodde nog inte många att den kvartsfinalen skulle bli mer än fyra matcher lång. Men Skellefteå AIK:s hockeyhjältar ville annorlunda. Efter att inte ha mäktat med en enda vinst mot Lhc under grundspelet, tog man i den första matchen, på hemmaplan, emot och vann med 3-2 över serietvåan. När man sedan, efter två raka förluster, åkte ned till Linköping för dubbelmötet på bortaplan, trodde nog de flesta, inklusive Slavomir Leners Lhc, att den matchserien skulle avslutas. Den första vann Skellefteå, vilket innebar 2-2 i matcher och minst två matcher till. Förlust i den andra bortamatchen och en stundande hemmamatch nästföljande lördag.
Skellefteå Kraft Arena, lördagen den 14:e mars 2009. Till alla som var där den aftonen. Ett stort grattis. Vilken match, av samtliga, både spelare och publik. I mitt tycke den bästa matchen av Skellefteå AIK på denna sidan av sekelskiftet. Seger med 5-2, och en sagolik publik som gör vågen och ger laget stående ovationer de två sista minuterna. Kanske den språngbräda de svart-gula behövde för att i den sjunde och avgörande matchen, efter att ha 2-2 efter tre ordinarie perioder, vinna slaget efter drygt två perioders förlängning och skicka ut miljonbygget Linköping ur slutspelet.
Den följande semifinalen mot seriesegraren Färjestad blir en ren expeditionsaffär i fyra matcher för värmlandslaget. Skellefteå kom aldrig upp i samma klass som man gjorde mot Lhc, samtidigt som serieettan visar upp en totalhockey man sällan skådat. 4-0 till Fbk i matcher, där Skellefteå i första matchen höll 0-0 till 14 sekunder kvar, och faktiskt var nära att rubba motståndaren i den sista matchen, då man hade 2-2 vid full tid men föll i förlängningen.
Sammantaget en säsong som ger mersmak. Med en förhoppning om att Skellefteå ska kunna etablera sig som en av utmanarna av en finalplats inom en snar framtid.
