Krönika: Kvalkandidatens framfart
Goddagens kära hockey- och Skellefteå-vänner. Efter tolv omgångar i elitserien 2009-2010 så har det börjat utkristalliseras några lag, dels i toppen och dels i botten.
Mest överraskande är väl kanske att Timrå och Modo huserar på de så förhatliga kvalplatserna. Och kanske överraskande, mest för expert-eliten, att vårat lag, Skellefteå AIK placerar sig så högt som tvåa just nu. Därav rubriken till denna krönika. Jag förvånas då icke nämnvärt. Kanske mer över på det sätt de hamnat där uppe.
Men för att ta medias sätt att bevaka hockeyn i allmänhet och elitserien i synnerhet, så slår det mig ofta på vilket sätt vissa journalister återger matcher. Ofta när Skellefteå vunnit, mot t.ex. Linköping, så fokuserar skribenten i en aftontidning på enskilda händelser, utan att återge särskilt mycket av matchförloppet. Och detta är ingen enskild företeelse. Ta t.ex. efter vinstmatchen mot Modo den 24 oktober, så väljer Aftonbladet att skriva om Anders Söderberg, ”en av de största Modo-ikonerna i dagens elitserie”.
Han må ha varit Modo-ikon för sex år sedan, ifall nu A-Bladet bryr sig om när han senast spelade med Öviks-klubben.
Hur som helst, för att återgå till vad som fört laget upp till nuvarande tabellplacering, så menar jag att vi har en lika stark, men jämnare trupp, än förra säsongen. Och att påstå att laget haft tur som vunnit målsnåla matcher, en del med uddamålet, hävdar jag är fel. Det betecknar hellre en styrka att kunna vinna jämna matcher. Nu är heller inte tabellplaceringen något att slå sig för bröstet och tro att resten löser sig enkelt. Mycket återstår och mycket kan hända. En klar fördel med årets upplaga är i alla fall bredden. Det finns gott om spelare när skador sätter käppar i tränarnas kedjehjul.
En stor del i den bredden har Lars Marklund och övriga inom juniorverksamheten. Det poppar upp talanger i parti och minut, för att överdriva en aning. Få klubbar i Sverige har idag sådan både bredd och topp på juniorsidan som Skellefteå. För närvarande finns det sex J-20-spelare som även har a-lagskontrakt. Tre backar och tre forwards. Dessutom står två-tre ytterligare och knackar på dörren till högsta serien.
Rent spelmässigt då? En sak som jag tycker mig märka, är att spelet framför målen blivit betydligt effektivare. Framförallt offensivt.
Men för att börja bakifrån. Våra två rookies från i fjol, Erixon och Rundblad, har ju vuxit en säsong och bör ju därför kunna läsa situationer bättre och ta för sig mer. Vilket de gör, även om Rundblad kanske försöker briljera lite väl mycket ibland. Sedan mixas dessa med de äldre rutinerade, där nyförvärvet Majesky kommit allt mer in i spelet. Han kan bidra med mycket framför det egna målet.
I det offensiva spelet har också spelet framför mål förbättrats. Nu har man ofta en eller två spelare framför motståndarkassen, framför allt i powerplay, men även i fem mot fem. Och flera mål har varit frukten av detta. Det var ju en av stötestenarna i förra säsongens pp, att ingen ville/vågade placera sig där det gör ont.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att ingenting idag pekar på att den här säsongen ska sluta sämre än den förra. Att en slutspelsplats är huvudmålet, för att där komma minst lika långt som i våras, kan väl anses rimligt.
Men dit är det långt kvar ännu. Och en stor del i framgången har ju sjätte utespelaren. Så som vanligt blir min uppmaning, slut upp på matcherna Skelleftebor. Ni har god underhållning nära inpå och ingenting att skylla på.