Krönika: Är Skellefteå Kraft Arena verkligen ett Tempel?
Vad har hänt med den magiska atmosfär som varit? Att hockeyarenan i Skellefteå kallas för Templet är när något som hänger kvar sedan länge och då arenan hette Skellefteå Isstadion.
Det gamla smeknamnet har hängt med, men det har inte historien gjort. I den gamla hallen så kunde man se, när man gick i den södra gången, montrar med gamla legender och gammal hockeyutrustning. Det var en vandring i tiden och det luktade historia och hockey i hallen.
När vi återigen gick upp till Elitserien så byggdes det en ny Arena, men då följde inte historien med. Numera är det en rätt steril byggnad där det inte egentligen inte hade märkts att det spelas hockey om det inte vore för hockeyrinken. Vi går dit för att se på nutidens hockey, men det känns som om man glömt bort det som varit. Gamla hjältar och legender som hjälpt till att få Skellefteå dit de är idag är som bortblåsta och man vill endast blicka framåt. Det finns gott om legender som förtjänar att synas runt om i Arenan, Klimpen, Garvis, Hardy Nilsson, Göran Lindblom, X-et Erixon, Danne Pettersson, Pär Mikaelsson och Dick Andersson för att nämna bara några.
Det är inte fel att blicka framåt men någonstans i vandringen måste det finnas tid för återblickar och tid att minnas och framför allt så är det inget Tempel längre. Ett Tempel är för mig en plats där det finns avbildningar på viktiga personer och statyer. En plats där det luktar historia och man kan finna ett lugn genom att vet att legenderna vakar över alla som är närvarande. Man ska kunna följa utvecklingen från början till där man står idag. Allt detta tycker jag saknas i Skellefteå Kraft Arena. Man kan om man vill vara lite elak säga att det inte finns ett spår av att Skellefteå AIK ens funnits sedan 2006, då den nya Arenan blev klar. Det enda som kan antyda att vi funnit innan 2006 är den korta Introfilmen som visas på jumbotronen innan varje hemmamatch, men det räcker inte.
Ser man till nutiden så ställs det upp mål om att vi ska vara ett stabilt slutspelslag och målet är säkerligen att vi ska vara med på allvar och slåss om SM-Guldet om en 3-4 år. Vi är även snabba med att stolsera med vilken fin juniorverksamhet vi har och plockar upp juniorer i parti och minut. Jag ser inget fel i att vi gör det. Man ska vara stolt över det vi har, men man ska även vara stolt över det som varit.
Jag tycker att det pratas väldigt mycket om att spelarna idag saknar hjärta för sin klubb, men jag börjar även fundera på hur mycket hjärta klubbarna har för sina spelare?
