Skellefteå AIK får godkänt
När man summerar en säsong är det alltid de sista intrycken som väger tyngst och i Skellefteås fall skulle det vara till lagets fördel. Det var först under de sista tre veckorna, med ryggen mot väggen, som Skellefteå producerade den sorts hockey som egentligen förväntats av dom hela säsongen.
Totalt sett förändrar inte det faktumet att betyget för säsongen inte kan bli särskilt mycket mer än godkänt. Det var inspirerande att se arbetet som lades ner under playoff och under den sista veckan i superallsvenskan, men det var lika plågsamt att bevittna insatser mot topplagen NH90 och Björklöven på hemmaplan där AIK la sig ner för att dö utan att ens bjuda upp till kamp.
Det var fem poäng som skilde Bodens succé från Skellefteås nästan-fiasko och det är inte mer än en och en halv seger. För stora växlar ska inte dras av det faktumet, Skellefteå behöver inte sparka alla importer för att börja titta runt efter spelare som inte platsat i andra klubbar i närområdet i ett försök att efterlikna BIK-modellen, som egentligen inte ens är någon modell då Boden valt den enda väg som fanns tillgänglig för dom. Om AIK ska lära sig något av Bodens framgång är att även om man har ett mediokert lag så kan man ta sig långt med vilja. Boden har spelat för varandra och för sin stolthet hela året och det räckte långt. Skellefteå har inte spelat för sin stolthet mer än de sista tre veckorna egentligen, och det räckte ju nästan lika långt det. Var hade laget varit om man haft samma inställning genom hela superallsvenskan? Det är något för sårade Skellefteåsupportrar att fundera över under soliga sommardagar då cementen, korven, trängseln och AIK-kakorna i Isstadion saknas som allra mest.
Skellefteå presterade en mer offensiv och rörlig ishockey under säsongen, i alla fall jämfört med gnetliret som praktiserades under Rolle Stoltz föregående år. Man använde samma grunduppställning, men det såg ut att finnas mer utrymme för individuella initiativ under Pasi Mustonen, vilket är välkommet. Visst minus finns för AIK:s spel med en man mindre där supportrarna tidigare skämts bort av Daniel Petterssons och Jörgen Wännströms underbara spelsinne och offervilja. En del av förklaringen till förklaringen är att nuvarande spelare saknar de kvalitéer Pettersson och Wännström hade, en annan är allmän tveksamhet i spelet som är svårare att komma tillrätta med. Nu hade inte AIK katastrofalt dåligt boxplay under säsongen, så det kanske inte är lagets största problem.
Paretoprincipen bör tillämpas alltså, det vill säga fokusera på de allvarligaste felen först och eliminera dessa. Pasi Mustonen har haft en förkärlek till att på presskonferenser prata om onödiga utvisningar som hans lag tar, och det har inte alls varit det allvarligaste felet i AIK:s spel. Det som orsakat flest förluster är innefektiva femmor bestående av spelare som börjar hänga med huvuden så fort dom misslyckats med matchens första pausfint. Då AIK började jobba hårdare under de sista veckorna började också plötsligt alla kedjor producera och spela bra hockey. Det var alltså inte mer komplicerat än så. Då offerviljan och viljan att vinna fanns där studsade plötsligt pucken AIK’s väg. Bobby Barnes hade en poster i AIK:s omklädningsrum som sa ”Luck favours the prepared mind”, och härmed konstateras att Bobby hade rätt som vanligt.
Skellefteå ser välpreparerat ut inför silly season. Man har redan nu halva laget klart, vilket gör att man kan ta tid på sig att söka spelare som passar in i de roller som saknats i laget. Skellefteå tog ett steg till under året, man hade mer kvalité i laget från förstakedjan till den fjärde och nu är utmaningen att bli ännu bättre under nästa säsong.
Och inga jävla myrsteg tack, en tydlig förbättring igen bör rimligtvis betyda att man är med och jävlas i kampen om elitserieplatserna.
