Skellefteå AIK - Säsongen 2001/2002 del I
En möjligtvis partisk sammanfattning av Skellefteå AIK:s insats under säsongen som gick.
INFÖR SÄSONGEN
Som vanligt var det inför årets säsong mycket haussning kring Skellefteå AIK. Större media blåste upp AIK som skyhöga kvalserieaspiranter på grund av det lag man samlat under den tigerrandiga fanan. De enda som för ovanlighetens skull höll en realistisk nivå var lokaltidningen Norra Västerbotten. Kanske därför att man lyssnade till vad den då nye tränaren Pasi Mustonen egentligen sa. Det mål man satte upp var att nå Superallsvenskan och ingenting annat.
Försäsongen blev också ett imponerande kapitel i årets säsong. Resultaten i matcherna i Finland mot SM-Liiga-lag imponerade även om man inte vann. Patrik Westerback sken som solen i hemmamatchen mot Boden och även den något ifrågasatte Jonas Burman fick visa att han faktiskt blivit bättre efter sin sejour i fel halva av Sverige.
Det var på ett sätt ändå konstigt att bege sig till ”ladan” den här säsongen. Med sammanlagt femton nya ansikten under säsongen så var det något som saknades. Vart tog ”Dicken”, ”Danne P”, ”Wärner” , ”Chrisse” vägen? Dessa hade nu ersatts av en blandning av fullblodsproffs, norrmän, finnar och nyblivna seniorer som inte hade det AIK-hjärta som gjorde att Skellefteå var det lag som föregående säsong vann i stort sett samtliga poäng mot det blivande Elitserielaget Södertälje.
Å andra sidan var man nu av med det mesta av det blod som levt i 90-talets looser-omgång där uttrycket ”sämst när det gäller” verkligen kom till liv. Men hur som helst så var de tidigare nämnda spelarna ändå profiler, siffror och ansikten vi levt med i både medgång och motgång. Kanske är det också till sist på tiden att någon tar tag i den hyllningsakt det innebär att hissa upp ett eller flera tröjnummer i taket på den så anrika Skellefteå Isstadion.
Eftersom Daniel Pettersson nu la skridskorna där vi inte ser dom så tvingades laget och dess ledning nu att hitta en ny lagkapten. Mr.AIK himself – Pär Mikaelsson framstod kanske direkt som det naturliga valet även om Patrik Ekholm och Johan Åkerman inte låg långt efter i ranking.
För att göra en snabb tidsförflyttning så kan man nu i efterhand kanske kritisera valet av lagkapten något. Jag vet själv inte vad Pär tillför i båset och i omklädningsrummet men på isen är det knappast en bra stil att skälla ut domarna på Kalixraggar-manér och att som lagkapten ofta sitta utvisad visar ju inte precis upp den fana man vill att resten av laget ska följa.
Kanske hade man så här i efterhand hellre sett C:et på Johan Åkerman som faktiskt efterhand blev den som fick åka fram till domaren i de situationer som krävde detta. Vem vet, det kanske finns någon liten fördel med Stockholmsdialekter!
NORRA ALLSVENSKAN
När säsongen väl startade gick också allt som på räls. Laget som inte hade hunnit bli ett lag vann match efter match. Även om det synades att det var på enskilda prestationer som segrarna kom så ramlade poäng efter poäng in, ända till novemberuppehållet.
Plötsligt var stämningen som förbytt. Meningsskiljaktigheter på träningar, spel som inte fungerade och poäng efter poäng som nu ramlade in någon annanstans. Pasi Mustonen ställdes kanske för första gången på ett riktigt prov och med tanke på att resultatet ändå blev Superallsvenskan så får väl hans arbete anses som godkänt.
Något som däremot blev en besvikelse var delar av det finska inslaget i truppen. Patrik Westerback som rent tekniskt och spelmässigt är bland det bästa som någonsin spelat i den svartgula tröjan floppade totalt på grund av sin inställning till spelet. Med sin spelkänsla, otroliga handleder och rungande slagskott skulle en spelare av den kalibern lätt platsa i Elitserien men när man ger upp så fort det inte fungerar så blir det inte alltid så bra.
Därmed var Skellefteå också –1 på centerfronten
Utropstecken under hösten blev kanske främst Anders Fredriksen som trots sin ålder och storlek spelade på ett tufft sätt och med en härlig inställning. En annan spelare som växte var Daniel Ström som visserligen började säsongen på ett instabilt sätt men sedan började växa för att under Superallsvenskan bli en av AIK:s viktigaste backar.
SUPERALLSVENSKAN
När Skellefteå så till sist efter bland annat fem straffvinster kämpat sig till Superallsvenskan genom en tredjeplats och tio poäng efter femman Hammarby så var alltså målet man satt upp inför säsongen avklarat. Helt naturligt skedde alltså en målförskjutning som innebar att man nu ville akta sig för de två sista platserna i serien vilket ju som vi alla vet innebär golfklubbor och glass.
Man började också serien bra och låg en kort men njutbar stund faktiskt tvåa. Men sedan gjorde Mustonen ett av sina få feltramp då han efter att skamliga förluster på bortaplan införde någon konstig defensiv taktik som inte alls fungerade och faktiskt inte bidrog till en enda ny poäng. Nu vet jag inte exakt hur den här taktiken såg ut i aktivt spel och ska därför inte göra några förhastade slutsatser men något fel var det med laget då det blev näst intill omöjligt att plocka poäng på bortaplan.
Umeå Arena blev det enda exemplet på motsatsen där Skellefteå stod för en riktig kämpaseger mot Björklöven.
Lite ironiskt så var Skellefteå ett eminent hemmalag med bara en förlust sedan mitten av december. Att den förlusten också kom mot Leksand gör att den nästan ändå inte räknas.
Under Superallsvenskan fick så AIK sitt –2 på centerfronten då det på allvar visade sig att Pål Johnsen inte klarade av att spela lagishockey på den här nivån. Det är svårt att vara en artist när tempot blir för högt och motståndarna blir för bra.
Genom Westerbacks och Johnsens avbräck så stod alltså AIK på samma kritiska nivå i centerantal som efter den föregående säsongen. Centern som är den spelare som ska bära upp kedjan saknades alltså nu. Två stjärnspelare hade värvats för att skapa tre farliga femmor och summan av detta blev att det åter blev Patrik Ekholm som fick leda laget.
Detta slutade förstås inte med totalt kaos men förstafemman fick dra ett tungt lass i Superallsvenskan vilket inte alls hade behövts på samma sätt om man lyckats med sina värvningar.
Nu var det ju trots allt inte ett totalt mörker efter Ekholm. Som en av få spelare som höll sin plats i leden efter föregående säsongs manfall klev Kent Lindberg fram och visade hur man spelar ishockey med hjärtat. Burträskarn som faktiskt åker snabbare än man tror blev en av spelarna som lyfte laget mot slutet av årets superallsvenska äventyr.
Under Superallsvenskan hittade också AIK sitt matchvinnande koncept, nämligen numerära överlägen. Helt plötsligt upptäckte någon att ”Slungan” var enorm på att styra skott. Så man började helt enkelt bara att skjuta på Stefan och försökte att inte skada honom...
