FÖRSTA PERIODENS SLUT - DEL II-I
Så var det dags för del II i sammanfattningen om Skellefteå AIK:s höstsäsong. Det är nu dags att titta lite närmare på enskilda spelare vilket är ett väldigt erkänt getingbo där mina åsikter troligen inte står för alla andras tankar och vyer.
MÅLSKYTTAR
När Stefan Lundqvist lämnade Skellefteå blev det en väldig osäkerhet vem som skulle tillföra alla de mål som "Slungan" gjorde. Fredrik Näsvall värvades som ersättning till förstafemman men fick under säsongsinledningen kritik av många eftersom han inte gjorde tillräckligt många mål. Han slutade till sist som tvåa i AIK:s målliga ett mål efter Pär Mikaelsson. Det finns inga riktigt uttalade målskyttar vilket man också ser då laget har sju spelare i måltoppen mellan 10 och 14 mål. Detta är förstås både en styrka och en svaghet då riktiga målskyttar behövs mot de starka lagen i Superallsvenskan. Dessa finns faktiskt i teorin där erkända målskyttar som Näsvall, Mikaelsson, Åkerman och Nilimaa har förstärkning av det yngre gardet i Petterström och Nyberg.
De viktigaste målskyttarna motiverar jag med att man gör viktiga mål och kanske inte 9-0-målet mot Kiruna. En pålitlig målskytt ska kunna göra mål mot alla lag i alla lägen och även om det ibland finns höjda röster mot Mikaelssons sporadiska dåliga insatser så gör han faktiskt många och ofta viktiga mål. Tillsammans med Harkins har han gjort flest matchvinnande mål och gör ofta mål efter att ha krigat sig fram genom motståndarens försvar. Ett föredöme och en anledning till att bära c:et på bröstet.
Åkerman är en viktig del i AIK:s offensiv och där särskilt i numerära överlägen. Tyvärr skjuter han alltför sällan utan ska istället hitta snygga passningsvägar men gör ändå flest mål av alla backar i serien. Förutom dessa har Johan Ramstedt i år vuxit fram till en näst intill komplett spelare och har börjat göra mål trots att han inte har de distinkta avslutningarna. Detta är lite ironiskt då i sig en styrka som måste berömmas.
Som den lagmaskin Skellefteå är så har man på ett bra sätt lyckats placera stabila målskyttar i alla kedjor: Mikaelsson, Näsvall, Nyberg och Nilimaa gör varsin kedja till ett väldigt bra anfallsvapen. Andreas Nyberg är en personlig favorit som verkar ha det flyt en målskytt ska ha då puckarna har en förmåga att ramla in efter de lämnat hans klubba eller ibland bara då han varit i närheten. Ett flyt för Pasi att tänka på???
Som målskytt är Harkins inte alls oäven. Han har ett hårt och väldigt, väldigt välriktat skott som han faktiskt bör använda så mycket oftare.
Tittar man på poängsnitt per match så dyker faktiskt liksom i mången annan statistik Brett upp på en hög placering.
44 Harkins 1,21
41 Näsvall, Fredrik 1,16
14 Ekholm, Patrik 1,12
11 Ramstedt, Johan 1
30 Åkerman, Johan 0,96
SPELFÖRDELARE
I påståendet att Skellefteå AIK är en äckligt bra lagmaskin så måste det underförstått kunna urskiljas att man har bra spelfördelare. Problemet i AIK är snarare att man kanske har allt för många. Att slå ett öppnande pass har ibland blivit viktigare än att göra mål. Och med tanke på att Skellefteå gjorde flest mål i serien trots att man brände "miljoner" lägen på hemmais talar väl för det.Patrik Ekholm är en av dessa framspelare som kan slå passen som hamnar på rätt ställe. Även den ovan prisade målskytten Johan Åkerman är en av de spelare som kan slå underbara pass och ingen kan väl glömma hans smekande passningar från egen målbur upp till anfallsblå som oftast får den mest neutrala ståpäls att resa sig.
Självklart måste även min protegé Brett Harkins tas upp. Även om jag kanske avslöjar min ålder och okunskap så vågar jag påstå att det inte på väldigt länge, om någonsin, har funnits en spelare med Brett Harkins spelsinne i Skellefteå AIK eller Norra Allsvenskan för den delen. Visst, han är loj och ibland irriterande obrydd, men passningarna han slår, tekningsgenombrotten han gör håller en klass som vi får vara glada att kunna njuta av i den här serien.
Näsvall är en annan spelare som kan slå dessa lite underliga pass som ramlar ner på rätt ställe men hans spelsinne liksom Bretts kräver sin man att kunna läsa deras spel. På det sättet är faktiskt Ramstedt ett komplement som är väldigt bra eftersom hans spelsinne väl passar Näsvalls och Harkins's.
Den kedja/femma som haft mest problem med sitt spel är nog den med Nyberg/Fredriksen/Krekula som visserligen inledde säsongen på ett bra sätt men sedan har försvunnit mer och mer. Om det beror på centerns spelfördelning vågar jag inte uttala mig om. Men kanske är det eventuellt felet då Fredriksen inte alls lyckats som vi är van att se honom.
Fjärdekedjan med Ericsson/Lundgren/Nilimaa är väldigt rolig att titta på där man inte har någon direkt framspelarroll även om den bör finnas hos Jimmie Ericsson. Här är det istället blåkläder på och där alla arbetar för varandra. Är det någon som INTE spelar fram här måste det nog vara Matthias Nilimaa som hellre söker avslut och kanske blir det lite för ofta. Men mot slutet av säsongen så har ju hans skytte kommit igång och då finns det väl ingen anledning att klaga?
POWERPLAY
Skellefteå gjorde 31% av sina mål i numerärt överläge vilket innebär att ett bra powerplay inte är en försumbar del av matcherna. Numerära överlägen är resultat av eget spel, motståndares disciplin och domares misstag vilket gör att en match kan hjälpas eller stjälpas med hjälp av powerplay, eller penalty killing för den delen.
Som jag nämnde i krönikans första del så har Skellefteå ett väl fungerande powerplay men oftast bara en fungerande formation. I den hittar vi också de som hamnar högst på en rankinglista idag. Johan Åkerman är tillsammans med Patrik Ekholm nyckeln till ett vinnande spel. Dessa två styr spelet från, oftast, respektive backplats. Intressant i övrigt är att Johan Åkerman gjort flest pp-mål av alla i serien men sedan finns ingen Skellefteå-spelare med i toppen förutom Igor Matushkin som ju lämnade klubben tidigare under säsongen.
Brett Harkins som i NHL spelade väldigt mycket powerplay har varit lite osynlig trots att han delar andraplatsen i mest gjorda pp-mål. I fallet med pp har han också många gånger drabbats av sina lagkamraters oförmåga att göra mål på hans pass (läs Näsvall ramlar!). Killens spelsinne kommer dock här mycket väl till pass och det kommer inte att förvåna mig om man fortsätter med den toppade pp-femma som testades några gånger under seriens slutskede.
En annan underskattad powerplayspelare är faktiskt Stefan Klockare som har ett hårt och välriktat skott. Tyvärr har vi fått se alldeles för lite av detta i höst, men det kanske kommer när armen växt ihop igen.
Klicka här för forts.