Lagbanner

Dåliga vinnare, rotande journalister och lögnaktig statistik

Skellefteå AIK som istället för att spela till sig en direktplats till kvalserien drar på sig playoff-manteln i sina försök till slutlig victoria har nu en match kvar att spela i årets superallsvenska serie. En match som man MÅSTE vinna. Men måste är inget bra ord för gulsvarta lag eftersom motståndarlagens mål då verkar igenmurade med sMÅSTEn som får puckarna att styras utanför.

Men det är inte den matchen jag har funderingar över utan things that were, things that are and things that have not yet come to pass.

Dåliga vinnare
Att det finns dåliga förlorare kan jag förstå för vem kan må bra av att förlora om det är vinstpriset man vill åt. Men att det finns vinnare som hånar förlorare är vidrigt, fånigt och bevisar vilken typ av människa man är. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad verkar inte ligga för sådana människor och man börjar ju undra hur sådana personer är uppfostrade.

Och vem är det då som jag åsyftar med denna anklagelse? Jo, våra kära hockeyspelande vänner i Karlskoga som om inte välförtjänt så rättvist vann mot Skellefteå i söndags. Men fostrade i tränare Strömbergs anda så nöjer man sig aldrig med att vinna utan måste också håna sina motståndare, publiken på läktaren och det skulle inte förvåna mig om man hånar andra misslyckanden här i världen också.

Så medan Hammarby och dess supportrar i söndags på ett magnifikt sätt påverkar svensk ishockey på ett positivt sätt genom att visa hur det ska se ut på och runtom kring en ishockeymatch så beter sig spelare i Bofors IK likt små stackars killar som bara måste berätta hur bäst man är. Behöver man mer *****förlängare än att vinna en match måste ju något vara fel, även om det förstås säkerligen finns fler sidor av det här beteendemönstret än vad jag har sett.

Men även om det är så att man har en anledning att bete sig på det här sättet är det synd att visa upp det som man gör. För det blir inte lätt att uppskatta ett lag med sådana härliga talanger och unga lirare som Bofors besitter. Ett lysande målvaktsspel och glänsande skridskoåkning förmörkas av ett avslutande beteende som får en att förundras över om det verkligen finns något hederskodex inom idrotten. Ärliga människor gör upp med sina jämlikar medan fega människor slår på dom som inte kan försvara sig. Men med tanke på att det i Karlskoga utvecklas vapen som både slår motståndare och oskyldiga så kanske det blir sådär om man nu bor där, vem vet?

Rotande journalister
Med tanke på senaste tidens reportage i tidningen Norra Västerbotten kan man undra om lokalpatriotism är ett adelsmärke för en lokaltidning.

Medan Skellefteå AIK slåss febrilt för ett bra resultat i årets hockeydeklaration så publicerar Skellefteås lokaltidning saker som på mycket allvarliga sätt skulle kunna rubba den harmoni som AIK ibland nästan lyser av. Man börjar rota i tränarbyten, disharmoni, agg mot tränaren inom truppen och sportchefer som lägger sig i tränarfrågor.

Journalistkårens sedvanliga motiv är att allmänheten har rätt att veta, men tänker man inte på att någon kanske mår bättre av att inte veta. Inom sociala grupper och samhällen lever aktörer som påverkas av sin egen kunskap om sig själv och därmed kan vetskap om kunskap generera och/eller accelerera skeenden som annars aldrig skulle uppstå. Likt prognoser på aktiemarknader kan ryktesspridning i samhällen skapa situationer som aldrig skulle inträffa om informationen aldrig kom ut eller i många fall konstruerades.

Så om det nu finns någon gnutta av kärlek till Skellefteå AIK Hockey hos de Skellefteåbor som å Norra Västerbottens vägnar rotar efter skelett i lagets garderober så måste man helt enkelt sakna samvete. För varför stjälpa något man älskar bara för att "allmänheten har rätt att veta!". Eller är det så att pengar och status styr vad som publiceras utan hänsyn till vad som är rätt att publicera? Jag är helt säker på att Skellefteå AIK:s äkta supportrar kan nöja sig med ett liv där man vet att alla som följer laget låter dessa spela sin ishockey på bästa sätt för att nå bästa möjliga resultat istället för att tvingas leva med några otrogna som gräver sig ner under grunden av längtan efter att undersöka om verkligen allting är så bra som det ser ut på ytan.

Självklart vill allmänheten veta, men för att skydda det lag som av många Skelleftebor ses som en kär ägodel kan man väl till och med som snokande reporter med neonskylten "I allmänhetens tjänst" hängande på bröstet i alla fall vänta tills EFTER säsongens slut med att gräva upp gravar. För annars blir det så äckligt tydligt att dessa människor skulle välja bort sin familj för en bra story. Känslolösa nyfikna parasiter som lever på andras olycka för att mata en ur journalisternas ögon sett, gargantuansk pöbel.

Statistiken som ljuger
Eftersom jag alltid måste tala om statistik så avslutar vi den här krönikan med lite sådant. Jag har under säsongens gång hela tiden propagerat för att Skellefteå AIK faktiskt inte är så effektiva som Svenska Ishockeyförbundets statistik visar. Och nu när man under de senaste två matcherna avlossat fler skott än John Rambo utan att lyckas göra ned sin motståndare så måste man undra vad denna statistik tillför.

Svenska ishockeyförbundets statistik visar hur många mål man gör, hur många skott man har på mål och hur många av lagets skott på mål som går i mål. Därmed missar man alla skott som går utanför och även så nära som i stolpen. Det finns därför ingen statistik som visar antalet rena målchanser utan bara de målchanser där man träffar mål.

Visserligen har Skellefteå rasat i tabellerna i ishockeyförbundets statistik men ändå så kommer man inte i närheten av den numera fatala sanningen att Skellefteå för tillfället har några fungerande målskyttar och ett antal killar som ofta skjuter utanför. Mot Bofors avlossade man visserligen ett stort antal skott som träffade mål, men ändå hade man ett antal mycket bra lägen som kunde ha blivit mål bara man hade träffat kassen.

Så medan tidningar och annat skriver om hur många mål Skellefteå gör och hur effektiva man är så har under senare tid sanningen hunnit ikapp ett lag och Fru Fortuna nu sett till att skott som tidigare gått in istället träffar sargen just bakom målburen. Men det finns ingenting som säger att denna fru återigen kan le åt de inverterade tigerutstyrslarna, för ett lag som går långt är det lag som har tur. Ett påstående som inte har stämt in på Skellefteå AIK under de senaste åren, men kanske kan solen någon gång gå upp mitt i den norrländska vintern.

Stefan Andersson2003-02-25 18:36:00

Fler artiklar om Skellefteå