Hockeykultur i sitt esse
Till filmmusik komponerad av Oscarsnominerade Hans Zimmer, rösten från Micke Leijnegard och med fyrverkerier uppfunna av okända kineser skrinnade Skellefteå AIK Hockey Version 03.04 in på isen i Skellefteå Isstadion någon gång efter 16-tiden på måndagen. Jublet var stundtals smått öronbedövande och imponerade nog både på publiken själv men även laget på isen.
Man kan förstås undra varför säsongens första isträning blivit en sådan tradition i Skellefteå. Mitt svar på det är en blandning av tradition, kultur och kärlek. Medan lag som Djurgården lyckats alienera sig från sina fans har Skellefteå AIK under främst det senaste året genom en närhet till och en delad glädje med publiken lyckats bygga upp en fantastisk hockeykultur i "templet".
Den långa väntan är till sist över och hockeysäsongen är äntligen invigd. Det är alltid spännande att ta sig sin första titt på både nyförvärv och gamla spelare i laget. Under presentationen fick som vanligt varje kille sin egen presentation där till och med ryggskadade David Lundqvist fick sin del av publikens applåder. Ville Koivulas mag-slidning och Mathias "Nille" Nilimaa uppmuntran till en högre decibelnivå i klacken var de som bjöd på sig så långt.
Efter presentationen blev det som vanligt några väl valda ord från nye tränaren Ulf Taavola som lovade att man skulle göra sitt bästa under säsongen som kommer. Och när det gäller en sådan envis människa så kan man inte göra mycket annat än att ta honom på allvar.
Och vad fick vi då se på isen? Ja, det blev ett antal vurpor av killar som tydligen inte riktigt lämnat sommarsandalerna i omklädningsrummet och som vanligt lite konster av Fredrik Näsvall. Johan Åkerman visade att hans bössa och passningsspel verkar fungera i år också.
På målvaktssidan känner jag ingen som helst oro. En hel och frisk Ville Koivula är en ypperlig målvakt och hans adepter Nils Lindqvist och Simon Dahlqvist är inte några utfyllnadsnamn i truppen. Jag har under den senaste säsongen sett ett stort antal matcher med dessa och båda två förtjänar chansen i a-laget.
Nyförvärven i övrigt gjorde vad de skulle. Poikolainen ser ut att vara en lugn back med en bra blick för spelet. Hur jag nu analyserar fram det på 60 minuters tittande efter att ha varit ganska kritisk mot värvningen av honom vet jag inte riktigt men blev positivt överraskad. Unge herr Hermansson kan också bli en kul överraskning. I övrigt kan jag fortfarande konstatera att "Rama" inte heller i vinter blivit en Stefan Lundqvist i avsluten samt att "Nille" fortfarande älskar slagskott som inte går i mål.
Men allt detta tillhör ju det vi lärt oss älska och jag är övertygad om att det blir en rolig säsong. Den värsta abstinensen är nu över och hjärtat får äntligen vila några veckor innan pulsen går upp igen för att inte lugna ner sig igen förrän i vår då man antingen dör i förtvivlan, avlider av glädje eller slocknar av apati. Tyvärr så kommer maxantalet åskådare i år att minska då man av någon anledning bygger en ny plats för ismaskinen mitt i ståplatsläktaren.
Men alla såna problem kommer väl när man är kär, och jag är övertygad att när världens forskare någon gång hittar den gen som gör att vi kan älska kommer upptäcka att den är gul och svart och har tigerränder, för alla älskar Skellefteå AIK!
Några bilder från dagen.