Skellefteå - AIK 2-1, del 1

Skellefteå malde ner ett AIK som länge såg granittungt ut. Men bortalaget föll till slut delvis på eget grepp efter ett antal disciplinära felsteg. Skellefteå utnyttjar sitt powerplay och kan rättvist segra över sina "o-spelande" motståndare genom en ishockey som baseras på hög hastighet mer än fysisk kontakt.

I Skellefteå saknades till kvällens match fortfarande B-O Karlsson, i övrigt var laget komplett. AIK saknade fortfarande båda sina målvakter och kassen vaktades därmed av Daniel Sperrle, en spelare som tidigare besökt Skellefteå och alltid gjort bra ifrån sig. Med en yvig spelstil räddas ibland även de mest otroliga skott och så var även fallet i kvällens match.

Första perioden

Efter några starka inledande minuter av Skellefteå där bland andra Tomi Hirvonen har en vass målchans kommer Gnaget allt mer in i matchen. Efter 7.38 ramlar också pucken in bakom Ville Koivula efter en kontring där Johan Rosén och Fredrik Hynning är inblandade. Chansen uppstår sedan hemmaspelare drällt med pucken i ett anfallsförsök.

Ett underläge mot ett tungt spelande vitsvart lag är ingen drömstart för Skellefteå men man försöker ändå fortsatt med sina anfall även om dessa ofta stoppas upp på ett eller annat sätt. Evighetsmaskinen Nilimaa har ett par chanser men har för dåligt placerade skott. Även Pär Holmqvist som verkligen börjar samla ihop till ett par mål får en bra chans men missar målet.

Efter den första periodens slutsignal står matchen och väger. Skottstatistiken 12-3 talar ett väldigt otydligt språk och det borde ha varit betydligt jämnare. Men medan Skellefteås avslut ofta kommer långt utifrån då man inte kan forcera ett tungt försvar har AIK svårt att ens komma till avslut trots att man under några längre sekvenser parkerar i zon i powerplayliknande lägen. Trots detta en oroväckande stark start av bortalaget som spelar initiativrikt och med högt tempo.

Andra perioden

I den andra perioden återtar Skellefteå initiativet även om det fortfarande är relativt jämnt. AIK:s fokus på matchen ser nu tyvärr ut mer och mer att börja svikta. Ett par överfall är riktigt fula men de svartgula biter ihop och fortsätter nöta på med sitt spel. Skellefteå är förstås inga helgon själva, men i våldsamheten på isen råder det likafullt klasskillnad!

När David Engblom efter drygt åtta minuter drar omkull en Matthias Nilimaa som försöker springa sig fri med pucken drabbas den föregående av regelbokens mindre straff. Skellefteå skapar tryck framför motståndarkassen varpå det återigen av AIK spelas onödigt fult. Samtidigt som Jimmie Ericssons klubba passerar olagligt högt in i en AIK-spelares ansikte drabbas även två gnagare av roughing-utvisningar vilket får ses som synonymt för det spel man nyttjar.

Sålunda är det helt plötsligt i en och en halv minut spel fem mot tre för hemmalaget vilket är ett sant drömläge för kvittering. Johan Åkerman avlossar en av sina kanoner från backplats som styrs in i mål av Tomi Hirvonen. Nollan spräcks till hemmapublikens stora jubel och lagen är återigen lika på måltavlan.

Resten av perioden blir ett ställningskrig där båda lagen växlar mellan anfall, försvar och kontring. Det är dock långt mellan kvalificerade målchanser men av de man som hemmasupporter bör minnas mest är Potvins skott som tar på ett ben och helt byter riktning. Tyvärr flyger pucken utanför målet och ner i den nedrans rundeln där så många puckar hamnar vilka sedan snabbt åker ut ur anfallszonen.

Den andra chansen jag syftar på är Fredrik Krekulas jakt efter en glidande puck där Sperrle kommer flygande från andra hållet. Spelarna möts över pucken där utmärkte Sperrle gör någon form av glidtacklings-liggande-spark-räddning. Hjälmen åker av efter krocken med Krekula men han återvänder efter avblåsning snabbt och turligt till spel. Det hade ju varit något nesligt om ännu en AIK-målvakt blivit skadad.

Tredje perioden

I den tredje perioden handlar det om hemmalaget för den största delen av slanten. AIK får slå ifrån sig gång på gång även om man också har en del giftiga kontringar. Ändå känns scenariot igen från Björklövenmatchen. AIK orkar inte längre hänga med av någon orsak. Är det orken som tryter eller har Skellefteå helt enkelt drivit upp tempot så motståndaren får göra stillastående piruetter på isen?

Efter 4.57 drar David Engblom ner Pontus Petterström för att hindra denne att närma sig kassen. I det efterföljande numerära överläget får Pekka Poikolainen göra ett sällsynt men för stunden ack så välkommet mål. Tyvärr känns det långt ifrån avgjort även om Skellefteå fortsätter att trumma på i anfallszon medan AIK slår ifrån sig med diverse vapen och taktiker.

Ända till 15.17 är Skellefteå dominerande i spelet på banan. Då bestämmer sig Jim Brithén att ta en timeout och säger troligen några väl valda ord till sina mannar. Spelet förbättras därefter och man kan skapa tryck i anfallszon. Återigen avbryts dock spelet för överfall på en Skellefteåspelare där resultatet blir 2+2 för både anfallande och försvarande spelare. Helt plötsligt har AIK också i fyra minuter berövat Skellefteå sin bäste offensive back.

När Fredrik Lindgren därefter åker ut för en smått orättvis boarding på Johan Forsander hamnar plötsligt Skellefteå i en väldigt nervös situation. Med mindre än fyra minuter kvar av ordinarie matchtid måste man för första gången i matchen fem spela fyra mot fem. Man kan dock reda ut situationen men hamnar åter i numerärt underläge då AIK tar ut målvakten för att spela sex mot fem. Det enda som händer är dock ytterligare roughing-utvisningar och påföljande kvittningar. Matchen är slut och publiken kastar på sedvanligt vis in dynorna på isen. En tradition som kanske inte är den allra bästa men som pågått så länge jag kan minnas.

Klicka här för forts.