Skellefteå starkast i utvisningsorgie
I en match helt sönderryckt av utvisningar var det till sist hemmalaget som segrade. Trots ett antal lägen i spel fem mot fyra kunde Skellefteå aldrig riktigt punktera matchen mot ett Oskarshamn som såg måttligt intresserat ut.
Det var inte precis något skönspel publiken fick se i matchen mellan Skellefteå AIK och IK Oskarshamn. Trots 36 tvåminutersutvisningar fick Peter Eriksson aldrig någon större kontroll på matchen där Oskarshamn hela tiden såg småirriterat ut vilket också smittade av sig på hemmalaget.
Många spelare i Skellefteå såg måttligt motiverade ut och laget verkar allmänt ur form. Under matchens första tio minuter är det Oskarshamn som innehar det mesta av spelet och förvaltar pucken väl i anfallszon dock utan att göra mål. Istället faller detta mål först när Skellefteå börjat jämna ut spelet på banan men som så många gånger förr tappar kontrollen i egen zon. Gauthier släpper en onödig retur rakt ut i banan vilken Emil Ekblad påpassligt slår in på backhand och återigen tappar Skellefteå 0-0 till 0-1 på hemmaplan.
Innan perioden är slut har man arbetat sig in i matchen och är det spelförande laget medan Oskarshamn får inrikta sig på kontringar. 1-1 ramlar in efter 17.29 välförtjänt gjort av en av Skellefteås bästa spelare den senaste tiden, Jimmie Ericsson.
Den andra perioden inleds med ett boxplay för Skellefteå efter att Pär Mikaelsson i slutet av föregående period dragit på sig en idiotutvisning pga en hämndaktion mot en IKO-spelare. Det är inte ofta det görs mål i numerära underlägen i periodinledningar men bara därför lyckas nu Oskarshamn med detta. Tomas Gustafsson heter målskytten och återigen är det en målvaktsretur från Gauthier som ställer till det.
Skellefteås respons blir nu snabbare än efter förra underläget då syndabocken Mikaelsson kompenserar laget för sin tidigare utvisning. 2-2 går in mellan benen på Markus Svensson efter att Mikaelsson själv tagit sig fram från egen blålinje samtidigt som Steve Potvin något regelvidrigt rensat undan en försvarare.
Drygt en minut senare har SAIK vänt på tillställningen genom Johan Ramstedt som i en spelvändning tillsammans med Mathias Nilimaa slår in pucken. Efter målet tappar Oskarshamns spelare humöret än mer och Skellefteå får chansen i både fem mot fyra och fem mot tre men lagets powerplay-spel har under långa stunder i Superallsvenskan helt tappat sin glans och istället får man själv luta sig tillbaka och drömma om namn som Fredrik Näsvall och Brett Harkins.
Istället för att avgöra matchen slutar nu den andra perioden 3-2 och vågskålen har fortfarande inte bestämt sig åt vilket håll den ska falla samtidigt som resultattavlan uppvisar dom otroliga resultaten som innebär att Skellefteå för tillfället återerövrat andraplatsen.
Den tredje perioden gör nu slut på alla dessa påståenden då Johan Åkerman fascinerande nog gör mål i numerärt överläge samtidigt som Hammarby vänder mot Västerås. Åkermans mål är en chanspuck lagt från blålinjen och som Markus Svensson själv styr in i mål via sin plockhandske.
Därefter är det trots lägen åt båda håll slut på målfabrikationen och istället blir resten av matchen ett crescendo i den utvisningssymfoni som hela matchen spelats som. Om Peter Eriksson gör en bra eller dålig match utelämnar jag en kommentar om men varken golfbagen, sportbilen eller kostymen syntes då till.
Bäst i Oskarshamn är odiskutabelt förre Sundsvallsspelaren Martin Romö. Planktonsilaren spelar powerplay, boxplay och i alla andra kombinationer som går spela och gör inte många misstag. Han håller fanan högt i ett Oskarshamn som för mig i år varit en stor besvikelse. Markus Svensson som fick chansen i målet istället för Timo Leinonen gör en riktigt bra match och vid ett flertal tillfällen gör han ingripanden som får en att tro att han är en f.d. rysk OS-gymnast. Oskarshamns trupp som innehåller fler flaggstänger än infarten till FN-skrapan har naturligtvis sin styrka i det fysiska spelet men liksom koner kan flaggstänger rundas bara farten är tillräckligt hög.
Skellefteås superallsvenska insats har varit en ojämn upplevelse med fler dalar än toppar. Även idag är det många spelare som har långt kvar till den kapacitet man besatt före jul och högavlönade centrar som Potvin och Hirvonen gör knappast någon människa glad, förutom kanske Steves tekningar som undantag. B-O Karlsson är en smärre katastrof ute på isen och hans spelsinne verkar som bortblåst. Felpassning efter felpassning från backplats bevisar att han gör sig bäst som center, och bara där, om ens där(?).
Som tur är finns det andra spelare i Skellefteå som kliver fram när lagets "vieille garde" sviktar. Jimmie Ericsson får återigen mina hyllningar för sitt uppoffrande spel. Pär Holmqvist höjer sig enormt jämfört med tidigare matcher även om hans väg fortfarande är lång. Jörgen Sundqvist gör sällan en dålig match och likaså Johan Ramstedt.
Nu är det inte så att alla gamla gubbar i Skellefteå sviktat under serien och inte heller ikväll men det känns som att man ska kunna kräva så mycket mer. Mathias Nilimaa och Robert Nordberg ser ut att börja kvickna till även om den senare fortfarande har förtvivlat svårt att göra mål.
Lagets powerplay är en smärre katastrof samtidigt som man naturligtvis inte ska blunda för att det finns ett motståndarlag på banan heller. Men det effektiva segervapnet från Norra allsvenskan är som bortblåst och vartenda mål kräver enorma kämpainsatser från ett lag som till synes saknar naturliga målskyttar.
Det positiva i allt detta är dock att det nu inte finns mer tid att fundera över detta. Skellefteå har en "måste-match" mot Sundsvall på onsdag där placeringen till play-offmatcherna ska avgöras. Naturligtvis finns fortfarande en chans till direktkvalificering för Kvalserien men det måste nog ses som en bonus. Istället väntar den svåra vägen dit men som kanske, om den kan klaras av ger fördel väl framme vid målet.
Men innan dess ska Sundsvall klaras av, en nöt som i år visat sig vara svår att knäcka. Men förhoppningsvis kan det då gulsvarta laget visa sig starkt i tråkhockeyns högborg.
