Vart bor du, Fru Fortuna?!
Efter kvällens match mot Växjö har jag bestämt mig för att starta ett personligt korståg mot Fru Fortuna. Vem än som lyckats muta henne håller inte på Skellefteå AIK. I kvällens match hade hon både ett och annat finger med i spelet, och det krävdes en alldeles egen korsriddare för att Skellefteå till sist skulle kunna ta hem segern genom att plötsligt döda sin motståndare.
Skellefteås forwarduppställning tunnas nu ut i nästan varje match. Petterström har varit borta sedan länge, Robert Nordberg fick en palt i ljumsken och nu ikväll köpte Matthias Nilimaa sig själv en plats på läktaren genom ett matchstraff i slutet av den andra perioden.
Trots dessa avbräck kämpar laget och sliter och även om alla bitar inte alltid faller på plats i spelet så har man alltid sin egen kampvilja att falla tillbaka på.
Lakarna från Växjö som tillsammans med kvällens motståndare måste ha en av ishockey-Sveriges fulaste bortatröjor har ett lag med en slagkraftig förstafemma men därefter inte lika bred trupp. Detta är i ishockey oftast dock ingen svaghet utan ger istället förstafemman en motivation och ett ansvar som man oftast tar. Torsten Yngvesson, "The Babyface Playmaker", har deltagit i att skjuta Skellefteå i sank tidigare och skulle troligtvis gärna ha gjort det även ikväll.
Nu blev det inte så utan Skellefteå kunde i en nervig match till slut segra genom Jimmie Ericsson som slår pucken i öppen kasse fem minuter in i förlängningsperioden assisterad av Skellefteås bäste spelare alla kategorier, Johan Ramstedt.
Matchen
Skellefteå tar kommandot direkt efter nedsläpp och med ett riktigt kämpamål redan efter 28 sekunder ser det lovandet ut för hemmalaget. Man spelar därefter ut smålänningarna under stora delar av den första perioden. Växjö har stora problem med att freda sin egen målbur från påhälsning och det är snarare så att det handlar om Skellefteåspelarnas inkompetens i avslutningens konst som gör att det inte är en tre- eller fyramålsledning till hemmalaget. Detta är förstås ganska frustrerande för en svartgul supporter men det är ju bara att bita ihop och hoppas att nästa puck till slut ska ramla in.
Nu gör den också det i rätt målbur men i fel period. Peter Andersson kan peta pucken från ena sidan Skellefteås målbur till den andra där Tomas Lundström har öppet mål och inte gör några kapitala misstag.
Sedvanligt för Skellefteå år 2004 är att nerverna inte riktigt kan hållas i styr och Växjö får nu hålla mer puck och föra mer spel än tidigare. Man har ett par riktigt vassa chanser men Sean Gauthier visar att han är värd vilken lön han nu än har. När så Matthias Nilimaa drar på sig sitt matchstraff 18.26 in i perioden vilket ger Växjö fem minuter i spel fem mot fyra ser det riktigt mörkt ut för Norrlands AIK. Tur i oturen är att dessa fem minuter delas upp på två perioder.
Skellefteå krigar sig igenom denna down-period och kommer tillbaka bättre i den tredje perioden som blir jämnare. Matchklockan tickar allt närmare den tredje periodens slut och förlängning. Men med fyra minuter kvar får Johan Ramstedt tag i pucken och får på någonting som kanske inte riktigt är en släppare i krysset men inte heller så långt därifrån. Taket lyfter i Skellefteå Isstadion och när Shjon Podein en minut senare drar på sig två minuter för charging ser matchen helt avgjord ut.
Tyvärr får Skellefteå nu för sig att matchen verkligen är avgjord istället för att koncentrera sig på att spela tills klockan säger så. Man kommer inte ens in i anfallszon i sitt överläge utan istället snor ett taggat Växjö gång på gång pucken. Tomas Lundström som redan gjort ett mål i matchen kommer "halvfri" mot Gauthier som räddar ett slagskott med klubbladet men pucken har en rörelseenergi som inte ätits upp av klubbladet utan den fortsätter upp över Gauthier och ner bakom honom för att landa vid stolproten inne i målet. Ett otroligt snöpligt mål för Skellefteå och hela hemmapubliken. Bortalaget samt dess tillresta djungeltrummare finner dock knappast ord för sin glädje.
Matchen går till sudden death där Skellefteå tar kommandot och är åter det spelförande laget. När så Johan Ramstedt och Jimmie Ericsson djupledsrusar in i anfallszon finns ingen återvändo. "Rama" och Jimmie samarbetar för andra gången denna kväll och en annars skicklig Fredrik Jensen kan inte längre hålla porten stängd. Den gordiska knuten löses utan krusiduller!
Snillen spekulerar
Skellefteå är i mina ögon totalt sett det starkare laget men det är ingen konståkningsuppvisning utan flest mål avgör vem som vinner. Hemmalaget kan inte sätta sina chanser och bjuder därmed in ett från start smått blekt Växjö i matchen. Skellefteå kan i sin tur mota denna anstormning och tidvattnet vänder tillbaka till hemmalagets fördel.
Skellefteå bör nu ha med sig detta till den tredje och avgörande matchen och kan man bara hålla i sitt eget spel och inte falla in i motståndarens dito samtidigt som Fru Fortuna håller fingrarna i styr så ska man vinna. Växjö imponerar inte speciellt även om man har ett par listiga rävar som kan avgöra matcher. Fredrik Jensen är visserligen en skicklig målvakt men lämnar gapande stora hål när han är nere och har konstsimuppvisning på isen.
Andreas Carlsson ser ut ungefär som när han spelade i Skellefteå och Timrå, en stabil back men som inte gör det där extra som lyfter honom en nivå. Jens Nyström som självförvållat blir publikens hackkyckling ser också ut som under den svartgula tiden. Stressade passningar når nästan aldrig fram och hans livsfarliga skott används lika ofta (sällan) som vanligt.
Shjon Podein är en "grinder" och har en spelstil som inte ökar i värde proportionellt mot kvalitén på den divisionsnivå han spelar i. Han var aldrig en matchvinnare i Philadelphia där han tillbringat en stor del av sin karriär och verkar inte vara det nu heller. Visserligen ska man inte underskatta den rutin en spelare av den här kalibern innehar men nog har min gamla Flyersfavorit #25 sett sina bästa dagar. Nu är ju hans roll inte heller den som matchvinnare utan snarare som väghyvel framför Yngvesson & Co., fast med min tur så gör han väl dubbelt hat-trick på söndag.
I Skellefteå är det dom rutinerade spelarna som håller stånd medan det yngre gardet avgör matchen. Taavolas defensiva backar i Poikolainen, Sundqvist och Lindgren gör ett riktigt stort jobb som kanske inte syns men som är livsviktigt. Detta blir ännu viktigare när inte andra lagdelar alltid fungerar. Uppspelen kör fast i mittzonen där passningar når stillastående spelare som inte kommer någonstans.
Den enda som egentligen lyckas är Johan Ramstedt som med sin puckmagnetism inte går att lura av gummit. Pär Holmqvist tar också ytterligare ett steg upp på min lilla skala men tyvärr halkar Daniel Ström neråt på den samma.
Om det finns brister i laget Skellefteå AIK så finns det än större brister i den s.k. hockeykunniga publiken. Det är pinsamt och patetiskt att höra alla som i andra och tredje periodpausen beklagar sig över att det nu är kört och att Skellefteå alltid viker sig när det gäller osv osv. Visserligen förstår jag att det efter över tio år av ständiga misslyckanden finns en sorts mental skyddsmekanism som aktiveras när det håller på att gå åt skogen men är det inte dags radera ut den känslan och försöka tro på någonting?
Men nu är det åter dags för en omstart på söndag. Ska Patrik Thornéus få skriva upp ett av sina älskade poplag i Kvalserien eller ska apparaten AIK gå dit trots den stora mängden grus i maskineriet? Vem det än blir som går vidare så är den serien troligast bara en ekonomisk vinst då varken Skellefteå eller Växjö har det laget som krävs för att på allvar ha en