Effektivt målskytte efterlyses!
Med en skicklig målvakt, ett säkert målskytte och ett stabilt grundspel gör det inget att man har babblande pensionärer, skådespelare och tur i laget. Mif vinner matchen mot Skellefteå om än kanske inte HELT rättvist så tillräckligt. Sean Gauthier har trots stabilt spel en stor del i förlusten efter ett självmål och en onödig utvisning som renderade i 0-2.
Med en kalldusch redan efter fjorton sekunder blev det ingen lätt uppgift att rubba Mif. På något sätt lyckas Skellefteås målvakt Sean Gauthier vispa in pucken i egen kasse efter ett par mystiska studsar. Man får hela matchen jaga en kvittering som aldrig ville infinna sig trots att man under stora delar av matchen för spelet mot ett Redhawks som individuellt knappast glänser men arbetar som lag vilket till sist blir en för svår nöt att knäcka för tigerränderna.
I jakten på en kvittering i den första perioden får Skellefteå flera gånger chansen i powerplay men pucken studsar inte riktigt rätt samtidigt som hemmalagets spelare överarbetar och hela tiden försöker slå ett extra pass. Pucken dansar då och då till bakom en i övrigt storspelande Andreas Hadelöv men rensas bort av Mif-försvaret.
Liksom i den första perioden är det dom vitklädda rödhökarna som startar bäst men där Skellefteå arbetar sig in i matchen för att så småningom bli det något starkare laget. Men en stor skillnad mellan Elitserien och Allsvenskan är de individuella spelarnas skicklighet där bland annat förmågan att göra mål idag är en egenskap som visar sig central.
En egenskap som spelare i båda lagen har är att dra på sig onödiga utvisningar. När Mif efter ca sex minuters spel i den andra perioden spelar fem mot fyra så tycker Sean Gauthier det är dags att få en liten utmaning. En helt onödig hooking gör att fem mot fyra blir fem mot tre, och detta i över en minuts tid. En solklar målchans och naturligtvis mål när Rydmarks passning passerar förbi målet från vänster till höger och Mattsson med relativt öppet mål slår in 2-0 för bortalaget.
Skellefteå viker sig dock inte när Marcus Magnertoft är ungefär lika intelligent som Sean Gauthier när det gäller onödiga utvisningar kan Robert Nordberg göra ett av sina sedvanliga mål genom ett direktskott från djupet av ena tekningscirkeln, framspelat av Pekka Poikolainen som för övrigt uppträder precis som vanligt. Oavsett motstånd rensar han bara bort det, och finnens SM-Liiga-rutin syns väl.
Återigen är det nu bara ett mål som skiljer och Skellefteå AIK försöker förtvivlat få in kvitteringspucken, men överarbetet fortsätter och man gör det svårt för sig. Avslut rinner ut i sanden när det hela tiden ska göras någonting extra. Mif däremot spelar enkelt och när trycket blir för högt i den egna zonen vilket faktiskt händer ett flertal gånger så slår man en enkel sarg-ut och löser problemet.
Efter att ha vunnit skotten med 11-8 i den andra perioden så slutar den tredje med resultatet 11-4. Återigen är det dock bortalaget som står för periodens första, och nu också enda mål. Efter målet stänger Mif butiken och spelar på resultatet på ett sätt som imponerar stort. Skellefteå sliter och sliter men är nog egentligen aldrig ens nära att kunna reducera och kvittera efter 3-1-målet Puckar passerar återigen Andreas Hadelöv men det finns aldrig någon där som kan slå in dom. När dessutom Pär Mikaelsson tvingas kliva av tappar Skellefteå den ende som verkligen vågar parkera framför mål och ta smällen.
Matchen slutar 3-1 till Mif som kanske inte vinner välförtjänt om man nu ska se till matchbilden men flest mål ger poäng och varför skulle det inte vara så idag? Man behöver inga rödhöksögon för att se att hemmalaget väl matchar bortalagets i tempo, offensiv tanke och överglänser i kampvilja; skillnaderna syns istället i bl.a. de situationer som beskrivits tidigare.
Ett självmål och ett mål i fem mot tre sänker ett tappert krigande Skellefteå som aldrig någonsin ger sig.
Jag är imponerad av Mif som lag men när det gäller individuella insatser är det mer tunnsått. Naturligtvis är Andreas Hadelöv mellan stolparna lagets viktigaste anledning till seger men spelare som Juha Rihijärvi och Kim Staal hade jag nog förväntat mig lite mer av, men finnen som i Mif är kult både på svenska och finska börjar bli gammal och dansken har nog blivit hotad av ett besök av Fab Five.
Rullatorbundne Peter Andersson som hyllades efter segern mot Leksand får idag visserligen mycket speltid men åker mest omkring och snackar med Rådbjer för att hinna pusta ut mellan varven han blir rundad som en kon. Eller så kanske han försöker ursäkta sättet som divan Daniel Rydmark åker omkring och gör dåliga Beliavski-imitationer.
Nej, nu har jag nog varit elak nog för den här veckan. Norrländsk negativism i all ära, men Mif:s återkomst till Elitserien är nog inte speciellt ohotad även om den ökända klyftan mellan Elitserien och Allsvenskan återigen visar sig vara mindre än vad alla hyperintelligenta hockeyvetare tycker och tror. Det skulle dock vara intressant att se Mif hamna och tvingas spela i underläge och detta är under den här kvalserien inte alls någon omöjlighet om nu inte Andreas Hadelöv köpt tiokort på Kinesiska-muren-liret.
I Skellefteå är "Nobbe" tillbaka efter sina ljumskproblem och ser oerhört spelsugen ut. Målet var välförtjänt och förhoppningsvis fortsätter produktionen på tisdag. På backsidan är det Jörgen Sundqvist som visar upp sina allra bästa sidor, en elitserieback i vardande och med Pekka och Fredrik Lindgren har ingen motståndare en lätt uppgift i anfallszonen.
Offensivt må Matthias Nilimaa vara en riktig kämpe, men kan man inte göra mål i de lägen han hamnar i så är ju frågan vad effekten är? Antalet brända lägen den här säsongen måste vara fler än de böcker som hamnade på bokbål i Tyskland på 30- och 40-talet.
Fredrik Krekula gör en riktigt bra match idag och ser ovanligt arg ut vilket ger honom lite extra energi. Pär Mikaelsson viker sig inte för någon motspelare och tyvärr är det istället skador som sätter stopp för honom. I övrigt måste väl sägas att offensiven fungerar men att det måste sluta finliras och skjutas mer på mål. Johan Ramstedt sätts på prov och klarar det bra även om det inte finns lika mycket utrymme som mot Växjö och Piteå, Jimmie Ericsson är liksom Mikaelsson en tegelstensaccelererad plogbil som skapar massor av målchanser. Nu bränner han ett läge som borde varit mål men där pucken istället för i krysset hamnar i Ostpakistan.
Men det är ju lätt att säga när man som liksom du är världens bästa hockeyanalytiker, eller kanske tycker du just nu att jag är världens sämste. Men skadeglädje är en sann glädje och om sättet jag tycker på retat upp dig så har ju någonting lyckats. Tycker du att jag är totalt värdelös och knappast kan ha sett matchen så kanske du har rätt, men enligt konstruktivismens lagar så går jag säker, även för tunnhåriga paragrafvampyrer som Leif Silbersky.
Nu väntar ett lite obehagligt möte med hatmotståndaren AIK. Även om Skellefteå oftast gått segrande ur dessa bataljer så har det ofta stått och vägt och i alla matcher varit ställningskrig med både tillåtna och otillåtna metoder. AIK straffades med sina egna vapen i kvällens match mot Mora då man tappade in förlustmålet med 30 sekunder kvar. Det lag som vinner på tisdag hakar på den fortfarande jämna Kvalserien och i mina ögon får vilket lag som helst gå upp, bara TV4 IF inte gör det. För att se Peppe Eng dregla över Allsvenskan är en syn som inte går av för hackor!!