Målsumparnas högafton!
Det kändes faktiskt som AIKs match redan från början. Redan på värmningen såg man det där som sagts ha blivit så signifikativt för det forna Elitserielaget Leksand. Krampen. Nervositeten. Desperationen.
Det som för något år sedan i samma situation varit hårda, mäktiga, oövervinnerliga Leksand hade till idag transformerats till något blekt och färglöst, lika blekt och färglöst som lagets matchtröjor.
På andra sidan arenans isyta visade sig Monstret från sin bästa sida. Hungrigt, törstigt och segersuget. Ju mer läktarna fylldes desto mer accentuerades också de där känslorna kring lagen och blev än mer uppenbara, tyckte jag.
Publiken som trängt in sig i en arena den var för stor för enligt den officiella publik-kapaciteten på Skellefteå Isstadion kände nog samma sak som mig, för nog var den med på noterna när allt började närma sig och "Hela hallen" började ljuda från ikväll mycket formstarka North Power. Det kändes helt klart för mig som det var vi mot dom. Hela Skellefteå Isstadion och Monstret mot det där stackars bleka dalalaget som faktiskt anlänt från den mäktiga Elitserien för att göra lingonsylt av lagen i skitserien Allsvenskan. I alla fall enligt riksmedia då.
När pucken släpptes 16:00 och fick matchen att gå igång var det också Monstrets vilja och vinstönskan som genast stampade takten i en häftig dans inte ens dalmasarna kunde hänga med i. Redan de första få minuterna räknade jag till 4 riktigt bra målchanser för Tomi Hirvonen, Matthias Nilimaa och 2xPekka Poikolainen och hela tiden var det hemmalaget som höll pucken och faktiskt fick hålla pucken också för sin kramputsatte motståndare. Leksands taktik just ikväll är uppenbarligen att möta AIK i mittzon och inte gå bort med folk och uteslutande satsa på kontringar.
Hela första perioden går klart på poäng till hemmalaget även om gästernas kontringar inte är helt ofarliga, främst när de regisseras av Johan Witehall som är den ende som riktigt syns i bortalaget under förstaperioden.
Den andra ronden av matchen fortsätter i samma stil som den första med skillnaden att tempot höjs och helt klart landar i Elitseriepåsen långa perioder. Frenesin och beslutsamheten i hemmalaget är imponerande trots att man missar många av de lägen man skapar med sin skridskoåkning och snabba passningsspel. Gästande Leksand ser lite starkare ut och vågar sig oftare och oftare in i AIKs zon men når sällan särskilt långt då Monstrets försvarsspel är sällsynt bra just ikväll.
Chanser fortsätter att skapas under samtliga 20 minuter och det riktigt glädjande för hemmalaget är att faktiskt samtliga formationer producerar på det området denna afton.
När första målet faller efter 16.55 i den andra perioden är det ett mål som Sean Gauthier får ta på sig till fullo. Ett enkelt skott ger en hiskelig retur och i röran framför målet kan Johan Rosén peta in ledningsmålet för dalkarlarna.
Skellefteå AIK låter sig dock inte tryckas ner denna afton, något man alltså redan på värmningen insåg. Publiken vägrar också ge upp och belöningen kommer när frenetiskt kämopande Fredrik Krekula kan lirka in pucken från ett läge bakom Backlunds kasse. Med bara 45 sekunder kvar till pausvila är det ett oerhört viktigt mål som Krekula och assistläggaren Pär Holmqvist förtjänat denna afton.
Tredje periodens inledning ger dock inga positiva signaler. Gauthier fumlar mycket på enkla skott och ser osäker ut på sina resor bakom kassen samtidigt som Leksand flyttar upp spelet mycket mer än man gjort tidigare. Efter bara 3.30 minuter resulterar kanadensarens slarv bakom egen bur att Rastislav Pavlikovski kan raka in trissan i helt öppet mål. Fullständigt oförsvarbart i mina ögon och uppenbarligen menar också Sean det med tanke på hur han spikar igen under resten av matchen.
AIK ger återigen dock inte upp utan fortsätter trumma på inför en underbar stämning i tredjeperioden och kan mycket snart replikera och kvittera då Fredrik Bergqvist slänger in pucken i en grötig situation och Backlund låter den slinka in bakom sig. En logisk utdelning på en nästan konstant hemmapress mot Leksandsmålet efter att gästerna tagit ledningen.
AIKs kvittering är startskottet för en oerhörd forcering på matchen från båda lagens sida. De sista 10 minuterna är en ren fröjd att uppleva med rusiga AIK-fans på läktare och ett stort spel nere på banan av två lag som båda nu spelar för seger. Några mer mål görs inte men det är skön propaganda som vevas fram av två mycket bra lag i matchens slutskede. Ett spel som minner om fordoms glansdagar.
Att det är just B-O Karlsson som sedemera avgör matchen med sin kalla straff känns på nåt vis symptomatiskt för matchen. Dom är nämligen många idag, spelarna som jag känt mer eller mindre kritisk mot men som kämpar, sliter och visar prov på ett oerhört hjärta i just den här matchen när allt faktiskt räknas. Just jag har ju varit kritiskt till B-O många gånger i år och inte är det så att jag ångrar mitt sågande av honom tidigare och inte är det så att jag tycker att han är särskilt lysande under själva matchen ikväll. Förutom då det lilla faktum att han utgör en bodensisk, lite smått otränad, tunga på vågen återigen. För tredje matchen i rad. Då ska jag bara hålla käften med hans tillkortakommanden i övrigt. B-O är kung, som nån utbrast framför mig under uttraskandet från Skellefteå Isstadion ikväll.
I Leksand är det mycket glest vad gäller positiva intryck. Johan Witehall kämpar mycket och gör ordentligt rätt för sig. Jonas Elofsson och Henrik Nordfeldt likaså. Framförallt lider laget av den stora Frossan nu och kanske har man redan dukat under i den sjukdomen.
Det kändes i alla fall lite som att hemmalaget slog i den sista och avgörande spiken i den härligt välgräddade leksandsknäckekistan ikväll med Världens Bästa Karlssons straff.
