Klass besegrade Vilja
Det blev ett dramatiskt sista möte mellan Mora och Skellefteå i en match där hemmalaget återigen tog ett steg närmare Elitserien utan att riktigt göra en hundraprocentig insats. Gästerna från Dalarna visade varför dom är med och kämpar om en Elitserieplats och fick upprättelse för sin bleka insats i Isstadion under Superallsvenskan.
Första perioden
Den stora Anstormningen var vad alla väntade sig i inledningen av matchen. Mora såg defensivt inställda ut redan på värmningen och oddset på att hemmalaget skulle trycka på i första perioden kan inte varit mycket högre än 1.01. AIK började också redan på första nedsläpp med ett mycket aggressivt anfallsspel. Snabb skridskoåkning, djupa dumpar ner i Morazonen och hårt arbete var Monstrets taktik. Dalkarlarna mötte på röd och egen blå linje och försökte styra ut Robert Nordbergs och Mathias Nilimaas kamikazeattacker i hörnen. Något man lyckades mycket bra med. Även om hemmalaget nu och då kombinerade vackert och effektivt så kändes det som att lagets stora aber detta år återigen fällde krokben för ett AIK-mål. Tyngden framför mål.
Något anfallsspel att tala om stod inte gästerna för under första perioden men varje gång man såg tillfällen till kontringar såg man också till att avsluta mot mål och framförallt inte tappa pucken i ofördelaktigt läge på offensiv blå. Något som ledde till en hel del dumpar eller fösningar mot mål. Just en sådan fösning skulle också visa sig katastrofal för ett slarvigt och nonchalant AIK-försvar då Anders Nilsson efter 14.34 just föste pucken mot mål för att åka och byta och Peter Nolander helt oattackerad framför AIK-kassen kunde styra upp pucken mellan sina egna ben förbi en chanslös Sean Gautier. Skamligt dåligt försvarsspel av Fredrik Bergqvist.
Målet i det närmaste chockade hela isstadion och framförallt hemmalaget vars fina dump-och-jakt-spel under inledningen utbyttes i tveksamt jiddrande och ensamraider som Mora mycket enkelt försvarade sig mot. Lite till mans så började man känna av den där obehagliga Skugga som nu och då visat sig i avgörande matcher för det svart-gula laget och kanske var det så att även spelarna anade den.
Andra perioden
Andraperioden inleddes precis som den första, med tuff anstormning av ett hemmalag suget på kvittering och ett Mora som är oerhört nöjt med ledning och fortsätter på samma vis med tätt försvarsspel. Egentligen kändes det väl som det scenariot skulle fortsätta i all evighet då det genom mina ögon såg nästan sanslöst svårt ut för hemmalaget att skapa chanser.
Robert Nordberg, som synts tänd sedan matchstart, gör dock en mycket bra insats i ett Powerplay där AIK äntligen får in en spelare framför mål när han glider runt buren och slår en hård passning på bladet till Pär Mikaelsson som kan styra in trissan över en liggande Bengt Höglund. Ledning för hemmalaget för första gången i matchen.
Efter fem minuter händer också någonting som så här i efterhand avgör hela matchen enligt mig personligen. Pär Mikaelsson tar en fajt med Moras Adam Andersson och skapar ett fyra mot fyra spel och vidare också en hel del irritation i Moralägret. En irritation som växer till aggression och ett par hårda attacker på hemmaspelare. Daniel Back backar inte utan utdelar en rejäl crosschecking i halstrakten på Tomi Hirvonen och får ett välförtjänt matchstraff. Givetvis är inte AIKspelarna oskyldiga duvungar men håller sig hela tiden i anslutning till Lärkings gräns, något som ser till att bortalaget skrapar ihop 11 utvisningsminuter under sista 15 av perioden.
Effektiviteten och fantasin i AIKs powerplay är dock inte precis imponerande. Mycket slarviga uppspel och inspel och många nonchalanta uppåkningar, där Johan Åkerman tillhör dom största syndarna. Monstret ser ut att slarva bort hela drömläget fram till att Jimmie Ericsson kliver in på banan. En enkel framspelning från Potvin och ett enkelt direktskott från Jimmie visar att just enkelhet är melodin för framgång väldigt ofta i ishockey. Något som hemmalaget varit tondövt inför under hela matchen. Kvitterat och mer tid i powerplay gör att hemmapubliken anar morgonluft och dom taktfasta klappningarna känns som trummorna i Moria.
Återigen ska dock den där Skuggan visa sig som en siluett i det anrika taket på arenan när Potvin och Åkerman slarvar och tar på sig nonchalanskostymerna återigen. En passning rullar över Åkermans klubba och Markus Eriksson får fritt fram mot mål. En underbar dragning av Sveriges bästa vaktmästare och Dalarnas bästa hockeylag leder återigen. Läckert och vackert och någonstans är det som man hör hånskratt från den där skuggvarelsen som tagit sin boning i Skellefteå Isstadion.
Sista perioden
Tredje perioden inleds även den med häftig hemmapress, där särskilt formationen med Jimmie Eriksson, Steve Potvin och Andreas Nyberg ser svår ut för gästerna som också börjar gå lite grand på knäna efter dom många utvisningarna i den andra perioden. I ett läge när man klarat en lång press av nämnda AIK-kedja och kanske slappnar av får också Jimmie Eriksson återigen läge för att skjuta. Med Pär Mikaelsson som bowlingklot framför Bengt Höglunds mål lägger den forne hästenspelaren ett distinkt skott mot mål som studsar in utan chans för Moramålvakten.
Ledning för hemmalaget som sedemera backar hem mer och låter Mora smaka sin egen medicin genom att möta högt i mittzon och backa hem med många man. Något gästerna inte precis visar att man kan behärska. Som alla vet är det inte alls lika lätt att vara konstruktiv på en hockeyrink som det är att köra en spelförstörande taktik.
AIK visar sig dock inte någon ofelbar defensiv i slutskedet av matchen när Mora trycker på för en kvittering. Ofta blir det en veritabel hönsgård i egen zon där spelare som Fredrik Bergqvist och Johan Åkerman ofta väljer helt fel beslut.
Med bara minuten kvar av matchen får Mora till ett skott som tar på Håkan Bogg som står långt till vänster i målgården och går in i mål men som alltså helt riktigt underkänns.
Iakttagelser från läktaren
Skellefteå gör egentligen ingen lysande match. Försvarsarbetet ser märkligt svårt ut. Det verkar ses som en skam att bara flippa pucken ut i mittzon när man stöter på svårigheter. I matchen ikväll finns det särskilt tre stora segerorganisatörer i laget. Jimmie Eriksson som gör två mål. Pekka Poikolainen som är glimrande i försvarsspelet framför mål och framförallt Pär Mikaelsson som kanske inte syns lika mycket i själva spelet men som i mina ögon alltså helt på egen hand vänder kvällens match till AIKs fördel.
Gästande Mora har ett par profiler och en laganda som kan göra en hel del skada för vilken motståndare som helst. Framförallt Markus Eriksson är härlig att se. En kille med en inställning och en teknisk ekvilibrism som är helt underbar att se. Adam Andersson och Tomas Ring är två hårda och tuffa backar som ikväll inte gjorde många misstag.
3-2-segern är rättvis i mina ögon. Det bättre laget vinner helt klart. Det finns dock spelare i laget som måste höja sig nu för att en Elitserieplats ska komma i fråga. Mora och Solna är hungriga och jagar bakom och det duger inte att uppträda lojt och slarvigt. Den där hotande Skuggan fick blekna bort i takt med att segern närmade sig men den finns fortfarande kvar där inne i Skellefteå Isstadion någonstans. Det är dags att man sväljer sin rädsla för den nu och tar sitt ansvar på banan.
Elitserien är bara fyra matcher bort.
