Nerver av stål?
Just nerver av stål skulle ha behövts hos majoriteten av spelarna i Skellefteå i kvällens match mot Hammarby. Efter två perioder var det ingen spelare som ens samlat ihop till ett positivt betyg och även om man lyckades reducera till 3-2 i den tredje perioden och hade ett otal ytterligare chanser så var det helt enkelt för sent.
Om man såg matchen mellan Skellefteå och Hammarby i Superallsvenskan så är det lätt att associera mellan den och kvällens match. Bajen ställer upp en försvarsvägg som Skellefteå inte kan penetrera samtidigt som hemmalaget även uppträder som ett gäng alkoholiserade Bambis på torr sand.
Matchen
Nu finns det också avgörande skillnader mellan dessa matcher och konstigt vore väl annars. När klockan står på 10.24 i den första perioden spelar Skellefteå fem mot fyra och Johan Ramstedt har pucken mellan defensiv blå och mittlinjen. Han ramlar och serverar pucken till Daniel Holmström som fri med Gauthier gör 1-0 där pucken glider retsamt sakta över mållinjen.
1-0 är dock ingenting för Skellefteå som har en vana att hamna i underläge i matcher innan man vänt till seger. Nu finns det dock inga tendenser till detta då det inte finns många spelare som ens försöker spela ishockey. Undantaget är B-O Karlsson och Robert Nordberg som i alla fall vågar hålla i pucken och utmana sina motståndare.
Efter att i den första perioden släppt in ett mål i numerärt överläge så är det i period två dags igen. Efter drygt 14 minuter så gör Andreas Paulsson 2-0 i numerärt underläge och Skellefteå AIK ser ut som ett lag som nyligen genomgått lobotomi och därefter inhalerat blomjord..eller nåt!
2-0 kommer i ett ironiskt omvänt läge då HIF spelar fem mot fyra och Stefan Björk är sist på pucken. Sålunda är läget inför den tredje perioden att Hammarby leder med 3-0 och även om det på resultattavlan är 2-0 till Mif mot Mora så är läget allt annat än lyckligt i Skellefteå Isstadion.
Visst kan man i den tredje perioden imponeras av Skellefteås upphämtning men det ursäktar ändå inte de två första perioderna. 1-3 görs av Steve Potvin och 2-3 av B-O Karlsson men närmare än så kommer aldrig Skellefteå trots ett massivt tryck mot Klint mellan stolparna.
Taktisk fullträff
Leif Ostboll i Hammarbys bås får i två perioder stå som den fulländade taktikern. Hans lag styr allting som händer ute på isen och med starka centrar som Henrik Nilsson och Stefan Töyrä har Skellefteå svårt att ens vinna en tekning. Man spelar lite småfult för att irritera Skellefteåspelarna vilket lyckas till 100%. Fokus hamnar på att bråka istället för att försöka göra mål vilket hemmalaget verkar falla för totalt.
Om mannen som kan skryta med att ha varit norsk förbundskapten lyckas med sin taktik så är Taavola idag lite av motsatsen. Nu ska man inte klaga sönder klagomuren men ett klockrent exempel är att i slutminuterna slänga in Pär Mikaelsson som helt tydligt är så trött att han knappt kan röra sig framåt på rören. Ett pinsamt misstag som kanske inte är matchavgörande men vi får heller aldrig veta om det kanske var det.
Lärksång är jävligt störande
Det går knappast att skylla förlusten på kvällens domare Christer Lärking men det är likafullt lätt att förstå varför stockholmsdomaren inte heller dömer SM-finaler just nu. Hans bedömningsnivå är patetisk och han har ingen känsla för hur ishockey spelas. Det evinnerliga kvittret förstör rytmen i matchen och det blir alldeles för lätt att associera stora delar avdomarkåren till människor som gillar att stå i centrum och bestämma bara för att njuta av just denna upplevelse, oavsett den perifera påverkan detta innebär. Det finns dock skickliga domare i Sverige som läser matchbilden och balanserar sin nivå efter matchbild där man ibland har en låg och ibland en hög nivå. Ikväll var det tyvärr allt för tydligt att det saknas riktigt bra uppfinnare av lärkfällor i Sverige.
Hoppet lever
Det sägs att det sista som överger människan är hoppet och det får nu alla Skellefteås fans visa prova på. Vinner Skellefteå mot Leksand är det fortfarande Elitserien som gäller och man kan väl också hoppas att Hammarby gör en lika bra insats mot Mora som man gjorde ikväll mot Skellefteå.
För att Skellefteå ska vinna krävs dock att det svartgula laget skärper till sig och skippar nerverna. Nu slipper man en hemmapublik som kan skapa problem och får kanske spela inför halvdöda läktare nere i upprorslandskapet för där lär ju ingen vilja gå på ishockey just nu.
Ironin i det hela är också optimal då Leksand blev förpassat till Allsvenskan av Mora och nu kan hjälpa Mora att gå till Elitserien. Johan Backlund kan sänka Skellefteå eller genom sin pinsamma insats i Kvalserien fortsätta släppa in billiga mål mot sitt gamla lag.
Det är onödigt att sia vidare i detta fall då vad som helst kan hända i lördagens sista omgång i årets Kvalserie. Just nu får man istället begrunda vad som gick fel ikväll och vad det var som egentligen gick fel. Varför ramlade Johan Ramstedt? Vem är inköpsansvarig för spelarnas nerver? Varför är det så förtvivlat svårt att göra mål? Eller framför allt...kan Skellefteå AIK vinna mot Leksand?