AIK utskåpade Uppsala
Det fanns en gång ett dataspel jag brukade spela rätt ofta. Det hette Total Annihilation och den titeln kändes verkligen passande som beskrivning för mötet Skellefteå - Uppsala. En av seriens två tungviktare mot en visserligen stundtals imponerande uppstickare kunde inte sluta som Davids kamp mot Goliat utan blev istället Goliats fotsula mot Davids huvud.
Efter Skellefteås smärre bakslag i fredagsmatchen mot Västerås var det nog inte tal om något annat än hämnd för det i matchen mot Uppsala. Fredagsförlusten var visserligen mer produkten av lotterigudarnas orgie och en målvaktskloss men då Skellefteås klass är lite som en berg- och dalbana var kvällens match ett litet måste för att inte skrämma bort ALL publik från "ladan".
Viktigt för kvällens match är när David Holmqvist får göra 1-0 till Uppsala i matchens första numerära överläge. En chans man tilldelats efter att Björn Larsson helt felaktigt visar ut en André Mattsson som ÄNTLIGEN vågar tackla. Friskt vågat är hälften vunnit och förhoppningsvis fortsätter Mattsson att smälla på eftersom det är den ishockeyn han ska spela för att vara bra.
Uppsalas målvakt som för kvällen spelar i en patetisk Hammarbymask som kan tas som ett hån mot AIK för att han själv drällde in puckar som gav Mora elitserieplatsen lyckas hålla tätt i ungefär sju minuter innan den stabila förnedringen startar, kanske då med 0-1 som grund. Det blir Chad Hinz som gör första målet i en kavalkad där Paulsson visar upp att han är tillbaka efter skadan, Falk fortsätter sitt krigande över hela banan och Tomas Kollar visar att han bara är överlägset bäst. Hade alla spelare i Skellefteå samma järnhårda inställning som just Kollar skulle laget inte ha en poängförlust så långt.
Uppsala är inget lag som imponerar och även om man kan skylla på skadeproblem så är laget det sämsta jag sett i Skellefteå den här säsongen. De ljusglimtar som finns har en magnitud som knappt kan upptäckas av Hubbleteleskopet och när Olow Sundström i sin horribelt gröna mask inte förmår att nå upp till någon som helst standard har laget inte någonting att göra ovanför de två-tre bottenplatserna i tabellen.
Skellefteå ska naturligtvis inte ha några problem med ett lag som Uppsala och att lägga något som helst värde i segern mer än de tre poängen och lite målskillnad är ungefär lika meningsfullt som att bli nedslagen av en tvåmeters monegask med en spikklubba och sedan ställa sig upp och be om mer.
De enda glädjeämnena är att Paulsson verkar vara tillbaka och att Tomas Kollar aldrig ger upp, inte ens mot ett lag som snart behöver offra sig själv som midvinterblot.
Nästa lag till rakning är Boden, laget som är lika stabilt som ett fallfärdigt skjul. Även om man nästan lyckades hålla jämna steg med Skellefteå i det senaste hemmamötet var det antagligen enbart beroende på att Skellefteå inte riktigt ville plus att Boden nyligen förlorat med mååånga mål. Så för båda lagen är det upp till bevis. Kan Boden spela ishockey och kan Skellefteå motivera sig att spela ishockey?
