Blåställets utnyttjande
Skellefteå tog sig utan större problem till året Superallsvenska. Laget var i praktiken klart långt innan säsongen var slut även om man naturligtvis aldrig ska ropa hej innan man är över bäcken eftersom det alltid kan finnas små tuvor.
Tyvärr för lagets del så var nog serien stundtals alltför avgjord och matcherna mot de bättre lagen i serien visade prov på avsaknad av motivation i kritiska lägen där spelarna istället för blåställ lirade i frack och med serveringsfat. Främst var det sömniga backar som hellre gjorde offensiva räder och lämnade Grand Canyons i defensiven där skridskostarka motståndare enkelt gled in mot ensamma målvakter.
Just målvaktsspelet fick utstå mycket kritik under grundserien. Sean Gauthier som alltid släpper in tidiga mål eller "slidar" så fort han ser en motståndare och C-J Klint som gör det han ska i sitt grunspel men ingenting mer. Sanningen att säga så finns det inga matchvinnande tendenser i den delen av laget även om det nu knappast har varit VM i motivation under hösten.
Så om målvaktssidan skulle svikta får man vända sig mot nästa del i laget, de nyss nämnda backarna. Dessa backar som i egen zon går bort sig gång efter gång vilket gör att kaos är legio. Backar som hugger så offensivt att forwards inte hinner ställa om och ersätta försvararna som helt plötsligt hamnat över förlängda mållinjen i fel zon.
Men om nu detta är så uselt, varför kvalificerade sig då Skellefteå till Superallsvenskan? Ja, den främsta anledningen till detta är det offensiva spelet där laget stundtals har öst in mål och har fyra kedjor som kan göra detta understödda av ett antal offensiva backar med både spel- och skottegenskaper. Fredrik Bergqvist som förra året spelade sämre än den sämsta spelaren i grekiska damserien har i år lyft till att vara en av lagets bästa backar, Jörgen Sundqvist är även (inte helt oväntat) han en otroligt stabil tvåvägsback medan Johan Åkerman fortfarande dominerar offensivt, och även om han fortfarande visar tendenser på förra vårens labila insats så vann han lagets interna passningsliga under hösten och kom tvåa i den totala dito.
Av de forwards som utmärkt sig är det naturligtvis Anders Söderberg och Magnus Wernblom som hamnar i finrummet. Söderberg är Nilimaas överman även om de båda visat en oförmåga i målskyttet. "Antos" klämde dock ändå in 18 mål och vann seriens totala poängliga före Andreas Paulsson som har en äcklig förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Magnus Wernbloms styrka består som nyligen nämndes i Canal+ inte bara i att vara övergalt och stångande bagge. Han har i varje match visat att han har ett spelsinne som levererar utsökta passningar och i hans skott finns tyngd och kraft som skrämmer de flesta målvakter varav ett par under hösten verkligen visat sin rädsla.
Tittar man dessutom på sparkapitalet i många spelare som ännu inte kommit igång så är bredden enorm. Johan Ramstedt i form är en puckmagnet av rang, Jimmie Ericssons rundningar av backar kommer att bli alltmer frekventa och Pontus Petterströms svaga höst är jag övertygad kommer att vändas i en mycket bättre vårsession. Pasi Petriläinen har i sitt personliga schema nu kommit en bit in i säsongen och bör kunna börja leverera samtidigt som Tomi Hirvonen bara blir bättre och bättre och om han håller sig skadefri så kommer han att vara en enorm tillgång.
Så vad kan vi då vänta oss av Superallsvenskan från Skellefteås sida? Det mest oroväckande är om den katastrofala mentala inställningen under hösten gör sig påmind och laget vägrar arbeta i blåställ. Man har heller genom höstens inställning knappast fått igång ett 100%-igt spel vilket kan straffa sig när det nu tuffar till sig.
Är detta fallet så kommer våren sluta i moll men sånt kan man ju aldrig gå omkring och hoppas på (Om man nu inte är en patetisk norrlänning!). För att lasta av mina sista negativa tankar så är det synd att injektionen Andreas Falk är borta samtidigt som Martin Johansson, Jarkko Glad och Chad Hinz knappast infriat någras förväntningar. Dessa får dock nu chansen att revidera sig själva och visa att de är mer än misslyckanden i klubben.
Samtidigt har jag hållit på godbitarna i Drake Berehowsky och Marcus Kristoffersson. Berehowsky kommer att (om han kan spela på stor rink) bli en enorm tillgång i rinkens alla zoner medan Kristoffersson utan tvekan är en bättre spelare än Tomas Kollar och därmed kommer att göra ypperligt ifrån sig. Det är bara hoppas att Wikegård glömmer bort att ta hem honom i nästa transferfönster.
Så lagets förutsättningar att spela bra i Superallsvenskan är goda. Offensivt finns det ingenting att klaga på och kan man bara lyfta defensiven och hjälpa sin målvakt på ett bättre sätt är laget slagkraftigt nog att vinna mot alla sina eventuella motståndare. Laget kommer dessutom troligen att fylla på truppen med minst en spelare till, vem detta kan bli återstår dock att se.
Om nu laget gör sitt så ska också publiken göra det. Denna månghövdade patetiskt gnällande medgångspublik utan dess like behöver visa sitt hjärta likaväl som spelarna på isen. Och om spelarna nu är en främlingslegion med ett ytterst fåtal som har sitt riktiga hjärta i Skellefteå så är publiken kompensationen som kan hjälpa utbölingarna att känna sig hemma. Det räcker inte med Pär Mikaelsson och Johan Ramstedt för att vinna mot Björklöven då det är fler Skellefteåhjärtan i Löven än vad det är i Skellefteå.
Så det är upp till bevis för allting som har med ishockey att göra i Skellefteå, vilket i praktiken då innebär hela "staan". Inga fler pinsamma insatser mot lag från Umeå eller insläppta skitmål mot Bofors!
Väl mött på söndag då det s.k. Nyköpingsspöket för evigt ska fördrivas med hjälp av blåställ och en slägga att hamra sönder plåthjälmarna från staden som man bara kommer i närheten av om man vill flyga billigt.
