Krönika: Inför säsongen
Innan vi tar en titt på säsongens första match behöver vi prata om hyllningen av dåtidens hjältar och fans som vant sig vid att hålla på ett vinnande lag. Jag kan inte undgå känslan av att det viktigaste på torsdag kommer ske innan pucken ens släppts.
Det delas naturligtvis inte ut några elitseriepoäng innan matchen blåsts igång men en film, ett tal och ett fett tifo säger ibland mer om ett lag än passningar, skott och räddningar. En idé som givits plats i Skellefteå AIK inför denna säsong är den om att hylla sina hjältar. Andreas Hadelöv och Anders Söderberg kommer både officiellt och från supporterhåll ges ett erkännande för den insats de gjort. De har inte offrat sina liv men de har gett stora delar av sina karriärer för att lyfta Skellefteås ishockeystolthet från det medelmåttans Gehenna som man levde i för bara en handfull säsonger sedan.
Att bli Sveriges ledande ishockeyförening är inte lätt när man geografiskt sett ligger långt från Östermalm, huvudkontor och kontinenten och då behöver man något större. En känsla hos den inblandade av att bära en bygd och att vara mer än bara en spelare. Spelare som Hadelöv och Söderberg har personifierat detta med sin lojalitet och prestation. Att ta hand om gamla hjältar är viktigt för att skapa kontinuitet och stärka bilden av Skellefteå AIK som den bästa arbetsplatsen i världen för spelare och ledare.
En annan idé som fått spridning bland en del supportrar är att Skellefteå AIK är och alltid har varit Sveriges bästa hockeylag. Detta behöver nyanseras. I min omgivning talar unga människor vitt och brett om vilken besvikelse det var att Brynäs tog hem SM-guldet och att Skellefteås eget AIK inte lyckades knipa guldet. Ett SM-silver känns alltså som en besvikelse. Vilket skämt. Jag försöker så långt som möjligt att vara förstående när någon uttrycker något sådant men ibland känner jag som snart trettioåring att historielösheten behöver bekämpas. Min reaktion kommer från den verklighet som var rådande i 90-talets Skellefteå när jag växte upp.
Att vara Skellefteå AIK-supporter var i sanning ingen dans på rosor. Vi höll på laget som aldrig lyckas, som hade en minimal spelarbudget, var nära konkurs och tvingades spela sina matcher i en hopplöst omodern isstadion. Vår högsta dröm var att vinna över storebror Björklöven i ett derby. Som det ser ut nu med oerhört talangfulla juniorer som rusar uppåt i föreningen, stark trupp och spelbolag som knappt ger tillbaka pengarna vid en serieseger är jag rädd att framtidens AIK-supportrar inte kommer få uppleva en kvalserie. Den bitterhet som skapas av att vara nära och ändå förlora, känna sig förfördelade av domare och bli besviken på nyförvärv efter nyförvärv som min generation växte upp med har svetsat oss samman. Därför önskar jag den uppväxande generationen inget annat än ett par rejäla besvikelser. Ingenting cementerar nämligen en djupt rotad kärlek till ens lag som en obekväm ökenvandring av gammaltestamentliga mått.
Naturligtvis finns det i min mammas generation många supportrar som menar att ingen som är född senare än högertrafikomläggningen hunnit bli torr bakom öronen och därmed inte har rätt att säga nåt om att det kan ha varit bättre förr. Detta stämmer ju förstås men det som förenar oss som hållit på Skellefteå AIK längre än en handfull år är ju att vi sett laget kämpa långt från sverigeeliten. Min slutsats blir att det alltså är det på något sätt är okej om laget gör den sämsta säsongen som ett elitserielag gjort sen Malmö 06/07 då ett sådant skralt resultat skulle fostra ungdomen, på något sätt. Om det är för att skydda mitt eget svaga hjärta mot en misslyckad säsong eller av genuin omtanke om de barn som fått en AIK-napp i doppresent kan jag i ärlighetens namn inte svara på.
