Skellefteå AIK-bloggen: JVM-summering, Adam Larsson min hjälte
JVM är slut. Tim Erixon fick inte ett guld som farsan, och i den här turneringen inte ens medalj. Ryssland gjorde det omöjliga i finalen och slog Kanada - i en av de mest otroliga och absurda matcherna någonsin. Jag är otroligt nöjd att jag valde att sitta uppe, även om jag är ganska trött just nu.
Trots att semifinalen var ett gigantiskt antiklimax, och att svenskarna inte kom upp i standard i bronsmatchen heller, och att Sverige återigen inte klarar av att vara bäst när det gäller så vill jag ändå plocka fram positiva saker, saker som gör att vi ska vara stolta över våra tre AIK-spelare. I de tre sista viktiga matcherna var våra tre killar matchens lirare varsin gång.
Tim Erixon, först, mot Kanada på nyårsafton, då han på ett otroligt imponerande sätt ledde laget till en bortaseger mot Kanada. Småkronorna har gjort två bra turneringar i följd i Nordamerika, men ändå inte slagit Kanada eller USA på liten rink på bortaplan. Nu gör man det, inför nästan 19000 kanadensiska fans, trots att Kanada hela tiden har flyt och gör skit och slumpmål tack vare konstiga sargstudsar och ren tur. Ändå ger Sverige inte upp. Och Tim Erixon leder laget hela vägen. Enormt stort.
Adam Larsson har haft ljumskproblem hela turneringen, och det var inte ens säkert att han skulle spela mot ryssarna. När han väl gör det så ligger han bakom vändningen. Han gör 2-1-målet och spelar fram till 2-2 och 2-3. I tredje perioden är Adam en jätte, och visar hockeyvärlden varför det pratas om att han kan gå först i draften. I förlängningen växer han ännu mer, och spelar nästan nonstop. När man själv sitter i tv-soffan och är så nervös att man mår illa så är Adam Larsson fullständigt iskall och lyser av harmoni och självsäkerhet. Han spelar enkelt, stabilt, rejält och riktigt, riktigt bra. Att kliva fram, som en av de yngsta backarna - i det läget - det är otroligt stort, och jag blev jävligt stolt över Adam. Det är den sortens backspel som gör att man vinner matcher och titlar. Det är den sortens backspel som har gjort att Nicklas Lidström utsetts till den bäste europeiske hockeyspelaren genom tiderna i NHL.
Slutligen så gör Oscar Lindberg en riktigt bra turnering, och kliver fram som den kanske bästa spelaren i bronsmatchen mot USA. När spelare som Klingberg och Lander inte alls kommer till, och inte drar igång laget som dom ska göra så kliver Oscar fram istället. Han spelar transatlantiskt, och att prestera så bra mot Nordamerikanskt motstånd på liten rink som han gör är imponerande. Målet är också så transatlantiskt det bara kan bli. Oscar lär kunna ta sig till NHL, och han lär kunna göra bra ifrån sig där också. Bra draftat, Phoenix!
