Skellefteå AIK-bloggen: Monumental besvikelse - men GRATTIS Jakob Silfverberg
Jahapp. Besvikelse och tomhet.
Trots att man ändå någonstans innerst inne förstod att det inte skulle gå att hämta ikapp 3-0-underläget i matcher. Man visste ju det.
Men ändå, det här var jobbigt.
Det är surt. Det här skulle ju vara revanschen. Bragdrevanschen på fjolårets finalförlust.
I stället blev det ett nytt silver.
Men för mig - och nu gäller det mig, här vet jag att det finns otroligt många som inte alls är med mig - men jag känner ändå att det var lite lättare att ta den här finalförlusten därför att det fanns en motståndare som man ändå inte kan låta bli att glädjas lite med, i all besvikelse och tomhet.
Jakob Silfverberg.
I ett slutspel som blev hans blev också den allra sista matchen, den som avgjorde allt också den hans. Och det är ju ingen slump.
Man kan säga vad man vill om honom - jag vet att jag faktiskt kallade honom "jävla idiot" en gång under den här matchen när han var framme och gnällde på domaren (i stridens hetta säger jag oftast såna saker) - men han är ju någonting utöver det vanliga. Inte bara att han är så vansinnigt skicklig, och har Europas bästa bössa (jo då, Brendl) och så vidare, men just att han kliver fram gång på gång, som lagkapten, i så ung ålder och bär detta Brynäs - jaja, med god hjälp av Svedberg och kompani - men att han verkligen visar vägen igenom alla möjliga snåriga vägar.
Det var inte en slump att han gjorde mål i kväll. Och det var inte en tavla, det tycker inte jag. Den hade kanske gått att rädda, precis som skottet i match 1 i Skellefteå när han kommer snabbt ur dålig vinkel och skickar upp den i bortre krysset - men INGEN annan spelare i årets elitserie hade satt något av dom där målen. Ingen. Bara Silfverberg. Därför tycker jag att det är tråkigt när en sån som Wikegård hela tiden tittar på det negativa som Jocke Eriksson gör, istället för att titta på det positiva som BARA Jakob Silfverberg kan göra.
Silfverbergs glädjetårar efter matchen hjälpte mig att tackla det här nederlaget. Det kändes lättare. Jag blev som sagt, i all min besvikelse, ändå glad för Silfverbergs skull.
Han gjorde det Foppa inte klarade av att göra på sin tid. Han gjorde det verkligen.
Oj, vad stort det är.
Nu får han gärna vara lika bra i VM - när man faktiskt hejar på honom..
***
Silfverberg är ju, trots hyllningen ovan, ändå bara en av hjältarna i Brynäs.
Det finns många, så klart.
Brynäs var bäst i år. Vi var bättre på vissa sätt, vissa gånger, men det var ändå rättvist till slut. Det kändes inte rättvist när det stod 3-0 i matcher, men nu gör det ändå det. Det var deras år. Silfverbergs år.
Det är bara att acceptera det.
Grattis Brynäs.
***
Jaja, nog med "bra förlorare"-hyllningar till Brynäs, jag ska ju faktiskt skriva om Skellefteå AIK på den här bloggen.
Jag är stolt. Riktigt stolt.
Bert Robertsson blev verkligen symbolen för den här AIK-upplagan som inte bara kunde lira, den kunde jävlar i mig kriga också. 3-0 i matcher, men det fanns inte en tanke på att man på något som helst sett skulle vika ned sig. Man gjorde ju verkligen allt som gick. Och man var inte långt ifrån att bli historiska.
Hade AIK vunnit kvällens match så tror jag att man hade blivit det.
Men det var ju, som sagt, Brynäs år det här.
Det måste man kunna acceptera, och man måste ändå kunna ge Skellefteå ett rejält erkännade för finalprestationen.
Det var återigen en fantastisk säsong. En otroligt bra grundserie, ett otroligt bra slutspel där man återigen tog sig till final, och sedan ett bragdartat vändnings-försök.
Skellefteå AIK gör mig aldrig besviken.
Det finns hur många som helst som man vill lyfta. Och jag vill lyfta alla. Hela laget.
Från Jocke Eriksson i mål, alla unga backarna som som verkligen nått den nivån dom behövt nå, alla spetsspelare som gjort AIK till ett av säsongens absoluta bästa lag offensivt, dom äldre spelarna som alltid gör sitt jobb, till juniorkedjan som var magiskt bra i finalserien. Och Lee Goren, som tyvärr inte kunde vara med när det roligaste började. Och Anders Forsberg och Stefan Klockare som faktiskt lyckats bättre den här säsongen än förra, trots att inte någon människa i hela världen hade trott det efter fjolårs-silvret.
Och sportchefen Lasse Johansson som återigen är årets bästa sportchef i Elitserien. Utan någon som helst diskussion.
Hela föreningen. Alla ska hyllas.
Men det finns ändå några individer som man inte kan låta bli att lyfta lite extra.
Pierre-Edouard Bellemare, som är en så otrolig krigare och så otroligt bra spelare. Han är alltid där. Aldrig en dålig match. Fantastiskt bra både offensivt och defensivt.
Och Jimmie Ericsson som är en helt makalöst bra kapten. Punkt. Jag vet inte hur många gånger han har visat vägen för årets upplaga av Skellefteå AIK. Han höjer sig alltid när det behövs. En kulturbärare av stora mått.
Och sist men sannerligen inte minst: Bert Robertsson. Jag vet inte ens vad jag ska säga om honom. Jag behöver väl inte säga något heller.
Vilken jävla människa han är. Helt otroligt.
Men alla är hjältar. Alla har lyckats med det som av mig efter förra säsongen beskrevs som "i stort sett omöjligt", nämligen att återigen, för sjätte året i följd ta ytterligare ett kliv, att bli ännu bättre. Nu är det visserligen ingen jätteskillnad. En grundserieplacering bättre, och en finalmatch-vinst mer - men ändå.
Det är massivt.
Tar man ett kliv till nästa säsong?
Någon gång ska vi väl ändå få vinna det där andra guldet som vi är så nära, och varför ska det inte hända nästa säsong?
Tredje gången gillt, och allt det där.
Nåja, det är rätt långt borta.. Just nu så nöjer jag mig med att säga grattis.
Grattis Brynäs.
Grattis Silfverberg.
Och grattis Skellefteå AIK.